Clapham, broderskap och humanism.
Jag har just sett programmet Existens som var riktigt beskedligt och lite småmysigt. Annonseringen var att det skulle handla om religion och politik, och förväntningarna var att nu kommer man verkligen att måla upp skiljelinjer och konflikter. Vissa försök gjordes att jämföra den nybildade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet med den kristna högern i USA, men det försöktet kom av sig och Tuve Skånberg fick i lungn och ro redogöra för var tankesmedjan befinner sig politiskt. Lite svårt att avgöra tyckte han, men om man skall göra ett försök så är det nog strax till höger om mitten. Clapham betonar moralfrågorna och vårt ansvar som samhällsmedborgare, Broderskapsrörelsen som betecknades som "kristen vänster" betonar jämlikhetsfrågorna och solidariteten i samhället. Det finns egentligen ingen motsättning mellan dessa båda perspektiv, båda behövs. Sturmark som representerade humanisterna betonade till sist förnuftet och att varje människa är en självständigt tänkande ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag kan hålla med honom också. Humanisternas försök att sätta upp ett motsatsförhållande mellan religion och förnuft har liksom kommit av sig. Som en av de som intervjuades i programmet sade: Kanske behövs Gud i samhället också, och det är inte så förnuftigt att försöka avskaffa honom.
Vart tog konflikterna och skiljelinjerna vägen? Sådana finns i både politik och religion, men organisationer som Claphaminstitutet, Broderskapsrörelsen och Humanisterna består alla av engagerade människor som betonar förnuft och ansvarstagande, och även om man närmar sig frågan från olika perspektiv, så är det kanske svårt att inte samverka därför att det faktiskt finns en värdegemenskap i botten.
Skiljelinjer finns men inte just här: Det finns höger och vänster i politiken. Kristna kan deltaga i politiken utifrån både vänster- och högerperspektiv. Det finns en sund kristen tro som absolut inte står i konflikt med vetenskap och förnuft, och det finns mindre sunda former av kristen tro som förstärker fördomar och kastar förnuftet över bord. Ibland tycker jag Sturmark är ganska ödmjuk. Gränslinjen går kanske inte mellan humanisterna och Claphaminstitutet utan mellan ett bejakande av förnuft och ansvarstagande kontra fördomsfullhet och fundamentalism som kastar förnuftet över bord.
Vi kan delta som ansvarstagande samhällsmedborgare i politiken både utifrån ett vänsterperspektiv och ett högerperspektiv.
Vi kan delta som ansvarstagande samhällsmedborgare i politiken både som troende och ateister.