Bengts Blogg

Svartvita kristna republikaner.

Pelle Poluha, flitig småländsk bloggare och författare till en magisteruppsats om det rättfärdiga kriget och ivrig anhängare av USA´s republikanska parti reagerar på vad jag tidigare skrev i ett inlägg om den kristna högern i USA.

Catholic Answers, en amerikansk apologetisk verksamhet som producerar pamfletter m.m. har producerat en "Voters Guide for Serious Catholics" för de amerikanska väljarna för att vägleda dem hur de skall rösta. Guiden uppmanar katolikerna att rösta medvetet, inte bara rutinmässigt efter vilket parti man brukar rösta på. Det står visserligen i början av denna guide att inget av råden skall ses som ett direkt stöd för speciella politiska kandidater eller partier, men råden är ändå väldigt handfasta och i det sammanhang de finns, dagens USA, så pekar råden ganska starkt i en speciell riktning.

Så tolkar ockå Pelle Poluha det hela. Enligt foldern finns det fem frågor som inte förhandlingsbara för en katolik. Det är abort, eutanasi, forskning på embryonala stamceller, kloning av människor och enkönade äktenskap. Då är saken klar tycker han, republikanerna är emot detta, demokraterna är för, det är svart eller vitt, alltså måste en kristen rösta på republikanerna. Alla andra frågor, såsom krig och fred, dödsstraff, ekonomiska och sociala frågor, miljöfrågor, immigrationsfrågor är enligt foldern inte svartvita på detta sätt för en katolik, de är förhandlingsbara, och här kan man som god katolik inta olika ståndpunkter.

Vad är då haken med detta? Som katoliker är vi inte bara kyrkomedlemmar utan också samhällsmedborgare med skyldighet att bidra till det allmänna bästa, i detta ingår också att engagera sig i politiken. Hur vi röstar är inte likgiltigt, och vi kan givetvis inte rösta så att vi stöder sådant som direkt strider mot den tro och den moral vi som kristna omfattar, det håller jag med om. Jag håller också med om att lde livsetiska frågorna och familjefrågorna är viktiga att ha i åtanke när vi väljer vilka politiska partier vi stödjer, men det blir fel om man specifikt väljer ut dessa fem frågor och betraktar allt annat som sekundärt. Katolska kyrkans sociallära gäller också fortfarande fullt ut, liksom hennes människosyn som lyfter fram den mänskliga personens myndighet och förnuft och den enskilda personens informerade samvete som högsta instans.

Vi lever i en värld som är allvarligt hotad på många fronter. USA har inlett ett långvarigt krig i Irak och mot terrorismen och har trupper i flera länder. Hur många civila offer är accepterbart innan man måste sluta att kalla detta för ett rättfärdigt krig? Vi har en miljöförstöring som accelererar, och snart har vi ingen planet kvar att tillämpa våra höga moraliska principer på om inte krafttag tas. USA har fortfarande inte skrivit på Kyoto-protokollet. Den amerikanska finanskrisen som får vittgående globala konsekvenser har framkallats av kortsiktiga politiska lösningar för att skyla över andra ekonomiska problem i kombination med finans-aktörernas omättliga girighet. Med en felaktig fördelningspolitik och brist på sociala skyddsnät skapas fattigdom och kriminella gängkulturer som står utanför samhällsgemenskapen vilket ökar våldet och dödandet i samhället vilket kränker livets helgd på ett sätt som är lika allvarligt som abort.

Att adressera dessa frågor är absolut inte sekundärt och jag tror att kristna måste bli mycket mera tydliga, ja profetiska, i dessa frågor. Den nu uppseglande finanskrisen beror på människors girighet och ovilja att ta ett samlat ekonomiskt ansvar för det allmänna bästa. Detta är en svår synd som måste adresseras och nämnas vid namn. Rådet att i denna situation enbart fokusera på de livsetiska frågorna och familjefrågorna känns inte som något annat än att passivisera katolikerna och hindra dem att aktivt i polittiskt handling adressera de verkliga orsakerna till den kritiska situationen i världen befinner sig i. Detta inser många katoliker, detta inser också påven Benedikt XVI som är en mycket klok och bildad man som vänder sig till ungdomarna och till alla människor av god vilja och vädjar till dem att aktivt handla i Kyrkan och samhället utifrån samvete och förnuft. Att referera till texter av påven, f.d. kardinal Ratzinger för att rättfärdiga dessa fyrkantiga råd som finns i Voters Guide är verkligen att förminska påven och utnyttja honom för lokala politiska ändamål på ett sätt som man inte borde göra.

Katoliker bra på integration.

 Det visar sig att i franska katolska privatskolor är 10% av eleverna muslimer. Muslimerna väljer hellre katolska skolor än franska statliga skolor. Diskreta huvuddukar är tillåtna, kvinnliga elever måste delta i gymnastiken. Religionsundervisning ligger utanför schemat, men det kan bli stormiga diskussioner i klassrummen om t.ex. korstågen och Darwin. DN´s Henrik Berggren skriver i ett ledarstick idag: "Frågan är om det inte pågår ett mer handfast integrationsarbete i Frankrikes katolska skolor än i det offentliga skolsystemet."

Jag menar att det är ett signum för katoliker att man är bra på just sådana saker. Utan att kompromissa med sin egen tro är man van vid att diskutera med och respektera andra. I Katolska kyrkan. Härhemma pågår också ett stort integrationsarbete genom kristna. i Sveriges katolska kyrka finns människor från jordens alla hörn, de mest skiftande kulturer, ändå ryms vi i samma kyrka och firar gudstjänst tillsammans. För att inte tala om Påven, Benedikt XVI visar sig ha en fantastisk förmåga att inleda dialog med våra muslimska vänner, trots att många ville göra en stor sak och påstå att han "hetsade mot muslimerna" i samband med sin historiska föreläsning i Regensburg.

Ny evangelisation - ny ekumenik.

 1975 gav påven Paulus VI ut dokumentet Evangelii Nuntiadi, OM EVANGELIETS FÖRKUNNELSE I DAGENS VÄRLD. I dokumentet fastslås att evangelisation är Kyrkans och varje döpt kristens främsta plikt. Påven Johannes Paulus II lanserade på sin tid begreppet "DEN NYA EVANGELISATIONEN" för att väcka kyrkan ur dess slummer och påminna om att sprida evangeliet är hennes viktigaste uppdrag. Med "ny" avsågs en evangelisation ny till sina metoder, ny i intensitet, ny till sin inriktning. Påven betonade att evangelisationsuppdraget gäller varje döpt kristen. Det handlar oftast om att vittna om Kristus i vardagen, inte att åka till fjärran länder.

På världsungdomsdagen i Sydney återkom påven Benedikt XVI och många av biskoparna till temat. Ärkebiskop Chaput från Denver uppmanade ungdomarna att lämna det "katolska ghettot" och vända sig utåt och aktivt vittna om sin tro.  Han framhöll Guds korrigerande ord till profeten Jeremia när han skyllde på att han var för ung för att svara på Guds kallelse. (Jer kap 1 ). De som känner sig obekväma och besvärade av att vittna om Jesus bad ärkebiskopen att begrunda Paulus ord i 2 Tim att vara ihärdig att förkunna evangeliet, oberoende av om det går lätt eller inte. Det finns åtskilliga ursäkter för att inte evangelisera, fortsatte han, men grunden är att alla kristna är kallade att bli apostlar.

Frikyrkan har alltid varit i frontlinjen när det gäller väckelse och att ta evangelisationsbudskapet på allvar. Men när frikyrkor blir alltför etablerade finns tydligen risk att de somnar också. Statistik visar en nedgående trend under 200-talet, både vad gäller antalet församlingar och antalet frikyrkomedlemmar. Stefan Swärd tar upp problemet på sin blogg:

"Vi är på väg mot en långsam död i svensk frikyrklighet. Enda räddningen är omvändelse, en ny väckelse, och en storskalig satsning på församlingsgrundande - ett församlingsgrundande som är effektivt när det gäller att föra människor till tro på Kristus. Att förändras eller försvinna är alternativen för svensk frikyrka. Vad väljer vi? Blir något bättre för att vi sitter och deppar och är modlösa? Finns det en mer konstruktiv väg framåt?... Vi är på väg mot en långsam död i svensk frikyrklighet. Enda räddningen är omvändelse, en ny väckelse, och en storskalig satsning på församlingsgrundande - ett församlingsgrundande som är effektivt när det gäller att föra människor till tro på Kristus."

Från alla håll är ärendet på bordet. Trots skillnader i teologi finns en enighet i  kristenheten om att evangelisation är Kyrkans/församlingens och varje kristens viktigaste uppdrag. Att konstatera detta och att föra upp frågan högt på agendan är redan ett gott steg mot dess lösning. Men frågan är vad som är "effektivt" när det gäller att föra människor till tro. Daniel, en kommentator på Stefans blogg tror inte på församlingsgrundande, utan påpekar något som ofta predikas i våra katolska kyrkor och som också är helgonens väg:

"Varför satsa på församlingsgrundande när de vi redan har inte intresserar Svenska folket? Låt oss istället söka Gud... varför IKEA drar mer en söndagsmorgon än ett möte med Den Evige?  Vi måste ha något att erbjuda innan vi går ut och planterar nya församlingar?"

Sök Gud i ditt inre. Där börjar det, men det får inte stanna vid det, vi måste också vara lyhörda för Guds kallelse och vara beredda att agera då han kallar, det finns ibland en falsk kristen ödmjukhet som gör att vi håller inne vittnesbördet.
En par rader från en dikt, Katedralen, som jag hörde på en kristen konferens för många år sedan belyser problemet. Scenen är inne i stillheten i en katedral i en storstad.  Jag minns ett par rader ungefär så här:

Larmet från gatan därute orkar ej in. - Tack gode Gud.
Stillheten härinne orkar ej ut - Hjälp gode Gud.

Till sist vill jag säga att alla vi som är medvetna om att evangelisationen är kristenhetens viktigaste uppdrag måste samarbeta. Om vi fortsätter att kivas och träta om vem som har rätt och vem som har fel och arbetar isolerat var och en på sitt håll, så skjuter vi oss själva verkligen i foten. Ett tecken på att uppdraget går före samfundsintresse är en ny trend: Inte bara samarbete mellan olika samfund när det gäller olika evangelisationsprojekt, som t.ex. Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders Arborelius gemensamma projekt med Jesus-manifestet m.m. utan även att man kan röra sig mellan olika delar av den kristna världen, t.ex. konversioner till Katolska kyrkan, eller som jag nu läser på Dagens hemsida att Sten-Gunnar Hedin lämnar Pingst för att bli predikant i EFK-församlingen i Linköping. Jag önskar honom och EFK-församlingen i Linköping allt gott och hoppas det kan innebära ett fortsatt fruktbart ekumeniskt samarbete, nära som det är till andliga centra som Vadstena med Birgitta-klostret,  kommuniteten på Bjärka-Säby och Mariadöttrarna vid Omberg. 

Församlingen enligt Lewi Pethrus och Katolska kyrkan

 Det är en händelse som ser ut som en tanke att tankesmedjan Aletheiia just nu publicerar ett inlägg från gästbloggaren Sven-Erik Sköld (pingstvän) om Bo Hörnberg, tidigare föreståndare för Pingstförsamlingen i Jönköping, samma församling vars nuvarande föreståndare föreslås till ledare för Pingst FFS. Hörnberg var medarbetare till Lewi Pethrus som han tog mycket intryck av och han utvecklar tankar om försmlingens/kyrkans väsen och varnar för överorganisation. Hörnberg dog 2006 89 år gammal.

Intressant nog förutspådde redan Lewi Pethrus att i tredje generationen pingstvänner skulle uppstå strömningar att göra Pingströrelsen till ett samfund. Ett samtal mellan Bo Hörnberg och Lewi Pethrus citeras där Lewi Pethrus säger till Bo:

“...din generation kommer att bevaras från en samfundsbildning av pingstförsamlingarna men generationen efter dig kommer att anstränga sig för att göra ett samfund av pingströrelsen. Denna idés eftersträvare kommer att göra det etappvis... Några av orsakerna till att de söker denna utveckling är att de inte tillräckligt satt sig in i hur Nya testamentets församlingsliv fungerade. De har inte heller varit med om att föda fram de fria församlingarna. De har ingen förståelse för vad som ligger bakom den verklighet att andliga ämbeten bär församlingen, det vill säga de män och kvinnor som utrustades och leddes av Gud och sökte hans ansikte.”

Lewi Pethrus representerar första generationen pingstvänner, Bo Hörnberg andra generationen och Pelle Hörnmark tredje generationen. I ett annat sammanhang skriver Lewi Pethrus:

"Varje församling bör vara självständigt men församlingarna bör ha gemenskap med varandra i Anden och kan också ha det i ett sådant fritt samarbete som förekom i den apostoliska tiden. Men vi behöver inte ha någon förening eller styrelse över församlingarna, utan alla kan fungera på samma fria sätt som under apostlarnas dagar. Den som ordnar en organiserad ledning över församlingarna kommer att splittra pingströrelsen.” (Samlade skrifter, artikeln “Spänningen mellan väckelsen och samfunden”, sid 179)

Gästbloggare Sköld kommenterar:

"Den framgång vi haft inom pingströrelsen har inte berott på att vi haft en överhet över församlingarna utan på att vi “haft Andens enhet genom fridens band”. Där har funnits en lokal medvetenhet och entusiasm om en Guds plan och ledning. Där har funnits en profetisk fri och stark övertygelse om Guds kraft och ledning. Vi har hållit samman även då vi haft olika uppfattningar."

Det han beskriver har varit Pingströrelsens styrka och signum, och också det som jag tror kristenheten i Sverige vill att Pingströrelsen skall fortsätta att bidra med till som en del av det gemensamma kristna arvet. Sköld är bekymrad över den nuvarande situationen:

"Nu däremot är sinnena splittrade och många pastorer, äldste och församlingar har därför glömt den värld som håller på att gå under. De som nu tänker ordna en organiserad ledning över pingstförsamlingarna, och säger sig tjäna församlingarna, kommer att splittra pingströrelsen ... När församlingen inte växer och Guds verks insats  i samhället förlorar kraft är inte lösningen på problemet organisation eller samfund utan Guds Ande och Ord in i våra liv."

Jag tror den bästa ekumeniska dialogen uppstår när varje rörelse eller samfund bevarar sin särart och lyfter fram det som varit mest nära det genuina andliga livet, livet i Kristus och den helige Ande och inte ersätter det med rent mänskliga påfund eller ekumeniska kompromisser. Lewi Petrus hade en vision av Kyrkan som den lokala församlingen. Det får gärna finnas samarbete mellan församlingar och att man hjälper varandra, men överorganisation och speciellt samfundsbildning leder till splittring. Källorna är Guds levande ord i Bibeln och den Helige Ande direkt mottagen i de troendes hjärtan. Något mer behövs inte.

Detta är en aktningsvärd och medveten syn på Kyrkan, som det kan vara intressant att jämföra med Katolska kyrkans syn: För Katolska kyrkan är Bibeln och den Helige Ande mottagen direkt i de troendes hjärtan också viktiga och nödvändiga källor, men enligt Katolska kyrkan finns det också ett av Kristus instiftat läroämbete i Kyrkan bestående av alla biskopar med Aposteln Petrus´efterträdare biskopen av Rom (påven) som samlande centrum. Enligt katolsk syn är Kyrkan skalbar. Kyrkan kan betyda världskyrkan med påven som ledare, det kan också betyda det enskilda stiftet som leds av biskopen, eller en enskild församling ledd av biskopens medhjälpare prästen, eller varför inte den lilla minikyrkan, den bedjande familjen eller bönegruppen. Men det finns ett organiskt samband mellan alla dessa nivåer, och petrusämbetet är nödvändigt för att upprätthålla denna organiska enhet.

Jag tror det är fruktbart med en dialog mellan dessa båda visioner av Kyrkan, de står inte så långt från varandra som man tror.
Säkert har en hel del överorganisation tagits i arv från romersk politisk tradition och tyngt ner Katolska kyrkan, vilket det gäller för Kyrkan att skilja ut från det uppdrag hon mottagit av Kristus. Här är också Lewi Pethrus tankar relevanta: Rent världslig organisation som inte är från Gud tynger ner och splittrar kyrkan. Samtidigt finns et inom Katolska kyrkan en 2000-årig erfarenhet hur man bevarar ordet och tron och vidmakthåller enheten. Precis som mellan äldste i pingstförsamlingar är ledstjärnan för världens biskopar i gemenskap med påven att "bevara Andens enhet genom fridens band".

Den kristna högern i USA

 "DEN KRISTNA HÖGERN kan sägas leva i evangelierna före Golgata. Likt lärjungarna är de inställda på världslig makt, inklusive makten att när de så önskar kalla ned eld från himlen över misshagliga", skriver Håkan Arenius i Dagen i samband med att han uppmärksammar en bok av Chris Hedges: Amerikanska fascister - den kristna högern på frammarsch, som givits ut på Ordfront. Han fortsätter fortsätter:

"De (den kristna högern) föredrar att betjänas och döda framför att tjäna och dö. Här finns, liksom i marxismen, element som en kristen kan känna igen, men resultatet blir en perverterad kristendom. Hur kan man tro på en sanning som dödar för att bevisa sig? Kristus dör för sanningen, fanatikern dödar för sanningen. Den kristna högerns ansikte är hårt och egenkärt. Sådant är inte Kristi ansikte."

Chris Hedges är journalist och har fått Pulitzerpriset och Amnestys pris för mänskliga rättigheter och han är själv kristen. I sin bok analyserar han glasklart och utan förmildrande omskrivningar den ideologi som den kristna högern i USA omfattar. Den kristna högern är fascister och fastän de kallar sig kristna har deras budskap mycket lite att göra med kristen tro. En grupp lär ut ”Evangelism explosion”, deet handlar om hur man ”kärleksbombar” någon in i församlingen genom att visa utstuderad vänlighet. Bibeln kallas "pistolen som man inte skall visaförrän man är färdiga att avfyra den”. Detta är ett av många exempel på det krigiska språkbruk som används av den kristna högern.

Arenius kommenterar:

"Någonstans här manipuleras den genuina omsorgen. När Guds kärlek blir ett verktyg som kan användas för att uppnå vissa syften har den perverterats. Ytterst lurar den nakna cynismen här. Bara i det ljuset kan man förstå den kristna ultrahögerns symbios med rå kapitalism. Om Gud blir ett verktyg i människans hand får hon skylla sig själv om hon inte använder det. Den utsatte får stå sitt eget kast. Med denna grymma ideologi blir det rätt för en pastor att leva lyxliv på utfattiga medlemmars bekostnad – om de ger i tro kan de ju bli lika rika och välsignade som han! Och om sjukdom eller arbetslöshet beror på att människor är klena i tron behövs inga socialförsäkringar."

Samtidigt som den kristna högern är emot lagar på det sociala området är de mycket starkt för lagar på andra områden som när det gäller abort, homosexualitet eller att man skall ha rätt att använda Gamla Testamentets skapelseberättelse som en biologibok som alternativ till Darwins evolutionsteori.

En ideologi som frodas inom den kristna högern är vad som kallas dominionism, Den går i korthet ut på att judarna ersatts av de kristna som Guds utvalda folk. De kristna har därför uppdraget att att skapa en kristen stat, om så krävs med våld. Därför har ett kristet USA ”rätt” att utöva världsherravälde. De kristnas uppgift är att ta kontroll över det syndfulla, sekulära samhället. Samhället ska styras av lagar som bygger på Bibeln, inte på sekulära principer.

Håkan Arrenius är lite försiktig och skriver att Hedges kanske går lite för långt när han driver tesen att den kristna högern är fascistisk. Varför det? Är inte detta ren och skär fascism? Jag får också associationer till islamsk fundamentalism. Denna typ av kristen fundamentalism är inte ett dugg bättre och ofarligare än islamsk fundamentalism. Det må vara att det inte är så många människor i USA som i extrem form omfattar denna ideologi, men vi vet hur snabbt opinioner kan svänga, det finns också rika och mäktiga män som omfattar detta och har man politisk makt och media-resurser och vet hur man skall driva kampanjer så kan sådana rörelser lätt få inflytande.

Det är viktigt att kristenheten i världen avgränsar sig från denna typ av antikristliga våldsideologier. Så länge den kristna högern betraktas som en integrerad del av kristenheten i stort gör den mycket skada och den minskar det kristna budskapets trovärdighet och försvårar världsevangelisationen. I Sverige har vi inte sett så mycket av detta, men vi ser hur snara sekulära debattörer är att dra paralleller till den kristna högern, särskilt när det gäller evangelikala kristna grupper, även i sammanhang där det inte alls är adekvat.

Det skall sägas att även inom USA kan man inte sätta likhetstecken mellan den kristna högern och evangelikal kristendom. Det finns många kristna inom USA som tar avstånd, bland dem märks världsevangelisterna Luis Palau och Billy Graham.

Clapham, broderskap och humanism.

Jag har just sett programmet Existens som var riktigt beskedligt och lite småmysigt. Annonseringen var att det skulle handla om religion och politik, och förväntningarna var att nu kommer man verkligen att måla upp skiljelinjer och konflikter. Vissa försök gjordes att jämföra den nybildade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet med den kristna högern i USA, men det försöktet kom av sig och Tuve Skånberg fick i lungn och ro redogöra för var tankesmedjan befinner sig politiskt. Lite svårt att avgöra tyckte han, men om man skall göra ett försök så är det nog strax till höger om mitten. Clapham betonar moralfrågorna och vårt ansvar som samhällsmedborgare, Broderskapsrörelsen som betecknades som "kristen vänster" betonar jämlikhetsfrågorna och solidariteten i samhället. Det finns egentligen ingen motsättning mellan dessa båda perspektiv, båda behövs. Sturmark som representerade humanisterna betonade till sist förnuftet och att varje människa är en självständigt tänkande ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag kan hålla med honom också. Humanisternas försök att sätta upp ett motsatsförhållande mellan religion och förnuft har liksom kommit av sig. Som en av de som intervjuades  i programmet sade: Kanske behövs Gud i samhället också, och det är inte så förnuftigt att försöka avskaffa honom.

Vart tog konflikterna och skiljelinjerna vägen? Sådana finns i både politik och religion, men organisationer som Claphaminstitutet, Broderskapsrörelsen och Humanisterna består alla av engagerade människor som betonar förnuft och ansvarstagande, och även om man närmar sig frågan från olika perspektiv, så är det kanske svårt att inte samverka därför att det faktiskt finns en värdegemenskap i botten.

Skiljelinjer finns men inte just här: Det finns höger och vänster i politiken. Kristna kan deltaga i politiken utifrån både vänster- och högerperspektiv. Det finns en sund kristen tro som absolut inte står i konflikt med vetenskap och förnuft, och det finns mindre sunda former av kristen tro som förstärker fördomar och kastar förnuftet över bord. Ibland tycker jag Sturmark är ganska ödmjuk. Gränslinjen går kanske inte mellan humanisterna och Claphaminstitutet utan mellan ett bejakande av förnuft och ansvarstagande kontra fördomsfullhet och fundamentalism som kastar förnuftet över bord.

Vi kan delta som ansvarstagande samhällsmedborgare i politiken både utifrån ett vänsterperspektiv och ett högerperspektiv.

Vi kan delta som ansvarstagande samhällsmedborgare i politiken både som troende och ateister.

Partipiskan viner i Pingströrelsen.

Jag hade inte tänkt skriva något mer i Selander-Hörnmark-affären, men kan inte undgå att kommentera den efterdebatt som nu uppstått. Jag tror inte att Arvid Nordquist är representativ för Pingströrelsen i stort, men jag förmodar att en del tänker som han. Han kallar sig själv "engagerad pingstvän"  och i en kommentar på Stefan Swärds blogg hoppas han att Stefan Swärd med flera ska framföra en ursäkt till ledare inom Pingst Jönköping därav Pelle mfl. för det man skrivit på sina bloggar i denna fråga. Som motiv anger han att denna debatt leder svensk kristenhet rakt utför och fortsätter:

"Jag har fullt förtroende för både Pelle Hörnmark och de missionärer och äldste som i denna debatt utmålas och felaktigt anklagas. De personer som debatten förs kring är ledare som jag har mycket stor respekt för. Överlåtna människor som ger av sin tid och sitt liv för att nå ut till människor med evangelium och som tar ett socialt samhällsansvar både i Jönköping, Sverige & Världen. Jag hoppas att Gud förlåter er i dessa anklagelser och att ni får öppnade ögon inför vilka konsekvenser denna debatt kan få. Detta är ledare som med all sin tid och sitt engagemang lever för andra människors frälsning och för omsorg om andra (därav också stöttning av ensamanstaende mammor m.fl)"

Jag antar att i "med flera" inbegrips även jag som har skrivit om frågan på min blogg. Käre Arvid Nordquist: Ingen, och allra minst jag har någon anledning att ifrågasätta det positiva du skriver om församlingen i Jönköping och dess ledare. Om du läser noga vad jag, Stefan Swärd, Ulf Ekman m.fl. skrivit så tror jag inte du kan hitta några exempel på ett sådant allmänt ifrågasättande som du antyder. Kommentarerna har gällt efterlysning av klargörande i rena sakfrågor samt kritik av Pelle Hörnmarks debatt-strategi, att han kunde ha gjort mera för att bringa klarhet i denna fråga. Din egen kommentar bidrar knappast heller till att bringa klarhet i sakfrågan, i det du anklagar Stefan för "fariseism" i det mycket klara ställningstagande han gjort (som han inte är ensam om utan grundar sig på en 2000-årig kristen tradition), så lämnas läsaren i osäkerhet var du själv står i denna fråga. Inte heller Mats Selandes öppna brev till församlingen innehåller egentligen några anklagelser, det är en granskande utredning om sakförhållanden där man efterlyser klargörande. Jag menar fortfarande att detta brev förtjänar större uppmärksamhet och att det borde kommenteras, inte bara avfärdas. Brevet kan läsas här.

Jag måste säga att jag har mycket svårt att förstå denna överkänslighet mot kritik inom Pingströrelsen som först manifesterade sig i Sten- Gunnar Hedins utfall mot Stefan Swärd i Lakeland-debatten, nu i abortdebatten. Jag tror inte man skall vara rädd för debatt och ifrågasättande och att det finns olika infallsvinkar i olika frågor inom den svenska kristenheten. Att man kritiserar någon och har olika åsikter betyder inte att man inte har respekt för personen i fråga. Frisk debatt leder inte svensk kristenhet rakt utför, tvärtom är det en väg till ökad enhet och kärlek mellan kristna. Ditt sätt att resonera, att man skall låta partipiskan tysta kritik och att ledare och församlingar skall vara immuna för kritik bara för att de är hängivna och gör goda saker leder däremot bara till en polerad ytlig enhet, där skvaller och intriger hålls under ytan och korruptionen lurar bakom hörnet. Lite frisk debatt är bara välgörande. Stefan Swärd har också kommenterat Nordquists inlägg på sin blogg.

Jersild och Hedenius.

Ingemar Hedenius, på den tiden jag läste i Uppsala inspektor för Västgöta Nation, föddes för 100 år sedan och 1949 kom han ut med sin bok Tro och vetande där han gick till angrepp mot religionen och den då förhärskande statskyrkan vars biskopar verkade ha mycket lite att sätta emot denna "debattslugger" som P C Jersild kallar honom i sin artikel i lördagens DN.

P C Jersild och Ingemar Hedenius verkar vara själsfränder, för de har samma negativa syn på kristendomen som något som mest liknar vidskepelse och som inte bidrar till att föra den mänskliga kulturen framåt. P C Jersild intar dock en lite mer ödmjuk attityd än Hedenius då han säger att också "vetenskapen som all annan mänsklig verksamhet (är) behäftad med blindspår, misstag, hybris, fusk och elaka intriger". Inte desto mindre är vetenskapen som bygger på det mänskliga förnuftet, att metodiskt granska, experimentera och diskutera den bästa vägen att söka systematisk kunskap. Däri håller jag som kristen troende människa helt med P C Jersild. Men den raljerande ton han har i resten av artikeln där han målar upp ett motsatsförhållande mellan tro och vetenskap är både tråkig och sakligt felaktig. Det finns inget som helst motsatsförhållande mellan tro och vetenskap, tron och vetandet täcker två olika sfärer av verkligheten Eftersom Gud enligt kristen tro har skapat människan och således också hennes förnuft, så är det en motsägelse i sig att sätta upp ett motsatsförhållande mellan de två. Den tidigare påven Johannes Paulus II skrev en encyklika med en titel snarlik Hedenius bok: Tro och förnuft. (Fides et ratio). Läs gärna encyklikan och jämför med Hedenius bok. Påven försvarar i encyklikan mycket starkt det mänskliga förnuftet i en värld som håller på att bli alltmer oförnuftig. En anmälan av encyklikan i tidskriften Signum hittar ni här.

Jersild utgår liksom Hedenius i sin religionskritik från Svenska kyrkan. Han ser på Svenska kyrkan utifrån ett ateistiskt perspektiv, medan jag och andra med mig som delar delar den kristna tron ser på den utifrån ett kristet perspektiv, men det hindrar inte att vi kommer fram till en viss samsyn. Jersild skriver:

Helvetet, som var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan, finns knappast längre på Svenska kyrkans agenda. Inte heller tron på himlen och ett konkret liv efter döden tycks vara aktuell. Tongivande företrädare accepterar homoerotisk kärlek, äktenskapet är inte längre sakrosankt. Den drake Hedenius drog i härnad mot är på väg att förvandlas till ett sällskapsdjur.

Många troende kristna, också inom Svenska kyrkan skulle nog bejaka att det finns ett uns av sanning i Jersilds karakteristik, även om man inte skulle uttrycka sig så kategoriskt. Jersild tycker detta är bra, eftersom han över huvud taget inte tycker om religion och kristen tro. Från kristet håll menar man att sådana tendenser är ett avfall, och att det är viktigt att en kyrka som skall ha en relevant roll i samhället måste vara tydlig i tro och förkunnelse även om det väcker anstöt. Aposteln Paulus skriver: "vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna" (1 Kor 1:23-25).

Utanför  Sveriges gränser märker Jersild att religionen fortfarande spelar en roll. Han ser den stora Katolska kyrkan som han kommenterar på följande sätt: "Påven förbjuder aborter och kondom med förfärande antal dödsfall som resultat. Alla de stora religionerna har sina dödspatruller som i Guds namn mördar oliktänkande". Det märkligt att han inte upptäckt att Katolska kyrkan finns i Sverige också. Är man lite insatt i katolsk tro, så förstår man att påven varken kan förbjuda abort eller preventivmedel. Däremot förvaltar han tillsammans med världens biskopar den kristna tron och utövar ett herdeansvar. (Se mitt tidigare inlägg Kyrkans kapital är de troendes förtroende.)

"Alla de stora religionerna har sina dödspatruller..."  - Ytterligare ett exempel på P C Jersild svepande raljanta uttryck som i detta liksom i flera andra fall inte fångar in sanningen utan snarare vilseleder. Visst, det har dödats också i den kristna trons namn, Kyrkan har saker som den behöver be om förlåtelse för, men det beror i så fall på den mänskliga naturens bestialitet, inte på att kristendomen som sådan inspirerar till våld. Om vi skulle göra en balansräkning, så skulle man komma fram till att Kristendomen bidragit mycket mer till fred och försoning än den bidragit till att göra världen mera våldsam. P C Jersild bör också känna till att ett framträdande drag i Katolska kyrkan idag liksom i kristenheten i stort är att inte förneka, utan bejaka och be om förlåtelse för det som varit fel. I encyklikan UT UNUM SINT uppmanar påven Johannes Paulus II alla kristna att erkänna sina misstag, förlåta och försonas. I mars 2000 bad han i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och håller under tårar gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som skett. Visserligen är dagens människor inte direkt ansvariga för vad förfäderna brutit, men det finns en praxis som växer fram att vi nu levande ställföreträdande tar på oss historiens synder och går in i en försoningsprocess. Teologen Peter Hocken har skrivit en intressant artikel om detta: Att göra bot för historiens synder. Den finns översatt till svenska.

Den kristna värdebasen är grunden för vårt tänkande i västvärlden, därifrån har vi hämtat vårt koncept av de mänskliga rättigheterna. Kristendomens förståelse av begreppet synd är också mycket fruktbart. Synden, att människan är fallen och felbar, är i själva verket grunden till all självkritik, och man skulle kunna säga att vetenskapens framväxt hänger ihop med detta, genom att söka kunskap bygger på att man får ifrågasätta tidigare uppfattningar. När man i andra kulturer ifrågasätter och kritiserar blir man kränkt. I kristet präglade kulturer vill man ta reda på om det ligger något i kritiken. På så sätt lär vi oss att ompröva och kunna ta in ny kunskap. Det är paradoxalt att den kristendom som varit grunden för vårt fria tänkande, våra mänskliga rättigheter och vår demokrati nu häcklas och förlöjligas.

"Religionens återkomst är en stark trend i dagens värld, skriver Jersild. Han har helt rätt i detta. Tidigare fanns bland ateistiska vetenskapsmän och kulturradikaler en stark tro att vetenskapen skulle ta över och att religionen skulle självdö. Så är inte fallet. P C Jersild ser detta som helt och hållet negativt: "Religionernas negativa inflytande har inte avtagit utan tilltagit", skriver han. Människan är en förnuftig varelse, hon är också en religiös varelse. Det är inte rationellt att definiera bort religionen ur människans existens, det är helt enkelt en del av hennes verklighet. Religion, också kristen tro felaktigt uppfattad och tillämpad kan leda till mycket elände, liksom alla mänskliga aktiviteter som används på felaktiga premisser kan göra mer skada än nytta. Som troende kristen är jag  enig med Jersild om att man måste motarbeta oförnuft på alla områden, inklusive oförnuftigt och ansvarslöst utövande av religion. Människan är alltid ansvarig att bruka det skapade på ett sätt som leder till ökad humanitet och mänsklig utveckling. Detta är den kristna människans etos, och hon gör det utifrån övertygelsen att hon är skapad av en Gud som älskar henne och gett henne ett uppdrag att förvalta skapelsen.

Låt mig till sist citera den katolske prästen Anders Piltz i tidskriften Signum:

"Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar."

Kyrkans kapital är de troendes förtroende.

Andra Vatikankonciliet hade en mycket tydlig syn på Kyrkan som Guds folk. Alla kristtrogna, från påven och biskoparna till de sista lekmännen är alla unika och oumbärliga byggstenar i den levande organism som utgör kyrkan. Detta är en vacker och konstruktiv syn som också är biblisk. Jämför Paulus: Kyrkan liknas vid Kristi kropp i vilken vi alla är lemmar (1 Kor 12:12 ff ).  Men det är inte en tanke som slagit igenom i medvetandet hos den sekulariserade allmänheten eller hos kulturradikala ateister eller ens hos de stora massorna av traditionellt kristna som inte gjort ett medvetet existentiellt val för Jesus i vuxen ålder. 

Är man välvilligt inställd till Kyrkan är bilden istället en hierarkisk kyrka av proffs som servar oss vanliga människor med religiösa värden, som vi kan komma i åtnjutande av vid dop, bröllop, begravningar, kanske också vid stämningsfulla kyrkobesök under påsk, advent och jultiden. Är man inte välvilligt inställd är bilden en kyrka av klerker som strävar efter makt och kontroll över de enskilda människorna och som dikterar vad de skall tro och hur de skall leva. Detta vare sig maktutövarna är i gestalten av ornatprydda biskopar eller salvelsefulla frikyrkopredikanter som bygger upp sina glassiga mega-kyrkor. Katolska kyrkan särskilt brukar betraktas som en jättelik centralstyrd koloss som detaljreglerar och styr allt, från tillsättningen av lokala biskopar till den enskildes sexualliv. Paradoxalt nog framstår Katolska kyrkan i mångas ögon som en organisation som inte tillämpar den princip som man själv lyfter fram i sin sociallära, nämligen subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att beslut bör fattas på lägsta effektiva nivå.

Klaus Misgeld gör i tidskriften Signum en del mycket intressanta reflektioner om makt och auktoritet i Katolska kyrkan. Han gör det utifrån allmän organisationsteoretisk kunskap. Som teoretiskt underlag nämner han Demokratiutredningen som avsatte, 32 småskrifter och 13 forskarvolymer som underlag för slutbetänkandet (SOU 2000:1). Reflektionerna handlar om dialektiken mellan centrum och periferi, ledarskap och att vara ledd, central styrning och lokal autonomi.

Misgeld konstaterar att centralism alltid är en frestelse hos stora organisationer och att "världslig" centralism också nästlar sig in i kyrkligt tänkande. Det romerska rikets statsuppfattning och regleringsiver har gått i arv – i de sekulära staterna såväl som i Romersk katolska kyrkan. Jag förmodar att det är denna centralism som en del av Katolska kykrans frikyrkliga kritiker ser när de kritiserar den nya ekumeniken och varnar sina frikyrkliga bröder och systrar för att "hoppa på tåget till Rom".

Misgeld skriver:

"I likhet med nationalstaten Sverige, med sin tendens till stark centralisering, har även katolska kyrkan som organisation, dock med global räckvidd, ett legitimitetsproblem. En världskyrka som inte ger ett rimligt medansvar åt sina lokala organ, vilka står de troende nära, liksom åt de enskilda troende själva, (utan att man behöver tala i termer av ’autonomi’) riskerar att förlora i förtroende. Det handlar här alltså inte om kristendomens grundläggande trossanningar, inte om påvens ställning och ofelbarheten, inte om konciliers läroauktoritet, utan om ett hierarkiskt tänkande som griper in på områden som inte alls eller enbart perifert har med kyrkans tro att göra. Sådana ingripanden kan leda till förlorat förtroende, vilket i värs-ta fall får mer djupgående och fatala konsekvenser: passivitet och främlingskap, men även tvivel på kyrklig auktoritet på mer centrala trosområden och till slut likgiltighet inför tron som sådan. I bästa fall leder sådant kyrkligt maktspråk till milt överseende leenden, i sämsta fall till utanförskap. Man behöver inte resa till Rom för att studera fenomenet. Även företeelser i lokala församlingar och föreningar kan duga som illustration."

Katoliker i allmänhet verkar inte särskilt förslavade, tvärtom är de oftast självständiga och utåtriktade människor. En del har reflekterat och gjort ett djupare existentiellt val, andra lever kanske mer oreflekterat och är katoliker av tradition. Mera eller mindre reflekterat lever de efter sitt samvete, många följer inte kyrkans bud  när det gäller äktenskap och familj, preventivmedel, abort etc, en del menar att de lever efter sitt samvete ändå, andra bejakar kanske kyrkans bud som ett ideal men accepterar sig själva som bristfälliga människor som ändå lever så gott de kan.

I en kultur som är så inriktad på individen, så mycket emot traditionella kristna värden när det gäller äktenskap och familj och livets skydd också innan födelsen, så skulle Katolska kyrkan aldrig kunna omfatta en miljard troende om det inte fanns en annan kraft som förenar. Så vad är hemligheten? Det handlar om tron och den Helige Ande som förenar de troende, inte bara i Katolska kyrkan utan i världskristenheten i stort. Det måste helt klart finnas ett ledarskap i Kyrkan, det accepterar alla katoliker. Tron har givits av Kristus som gett Petrus och de andra apostlarna och dess efterträdare, påven och biskoparna i uppdrag att förvalta den och förmedla den åt mänskligheten genom alla tider samt att vara herdar för de troende.

Troende accepterar att det finns ett sådant ledarskap i kyrkan, men samtidigt är det en grannlaga sak för kyrkans herdar att förvalta detta uppdrag. Om mänskliga maktanspråk kommer in och tar över, så går det galet, då förloras förtroendet, och man har inga kristtrogna att leda. Som Misgeld så klokt skriver:

"Kyrkans uppgift i en sekulariserad värld är svår nog när det gäller att hävda den kristna tron och dess krav, rättigheter och skyldigheter. Desto viktigare är det att ta till vara kompetensen hos alla dem som vill leva denna sin tro, alla de ”vi” som tillsammans utgör kyrkan. Trons förkunnare måste förstå att det förtroende som de möter hos de troende är en gåva från dem. Utan denna gåva kan den auktoritet som givits av Gud åt kyrkans ämbete inte verka och bli till en förändrande kraft."

Från Pelle Hörnmark intet nytt.

 Pelle Hörnmark intervjuas i Dagen dagarna efter abortdemonstrationen utanför hans församling. Fokus är på hur han ser på pingströrelsens framtid, men reportern kan inte undgå att ställa en inledande fråga om abortdemonstrationen.

Pelle Hörnmark svarar:

"Livet uppstår i befruktningsögonblicket och vi har ett tydligt ställningstagande mot abort. Det här är jätteviktiga frågor, både kring abort och ledarskap, men de måste föras med hederlighet annars är inte jag intresserad. Nu använder MRO enskilda människor som slagträ, och det är dessutom människor som är helt oskyldiga till vad de anklagas för. Mer vill jag inte säga i frågan, för man samtalar inte utlämnade och detaljerat i offentligheten om medlemmar som MRO och andra vill försöka tvinga oss till."

Jag måste säga att jag blir inte klokare av detta uttalande, det är ungefär vad som sagts tidigare. Om det nu inte ligger något i kritiken att ledare och missionärer deltagit i abortverksamhet, varför då inte säga det rent ut. Nu blir det inlindat i reservationer, "..dessutom människor som är helt oskyldiga till vad de anklagas för". Varför inte säga det rakt ut då i en enkel dementi utan att veckla in sig i denna kring-information. Nu talar han om att han inte vill säga mer i frågan för att inte lämna ut enskilda, - läsaren får då ett intryck att det finns mer att säga. Ingen skall tvinga Pelle Hörnmark att lämna ut uppgifter om personer som inte vill det, det är inte meningen, men nog kunde han i sitt svar uttrycka en större förståelse för de frågor som rests. Hans dubbelhet i svaret gör att frågetecknen bara blir flera. Mina associationer går till Bosse Ringholms svar till journalisterna angående Inga-Britta Ahlenius som inte fick förlängt förodnande som chef för RRV för ett antal år sedan då Ringholm mekaniskt upprepade samma fras hela tiden som svar på journalisternas frågor till dess de tröttnade.

Pelle Hörnmark upprepar också samma svar och hoppas att allt är glömt till dess att valet till föreståndare för FFS skall ske och att alltförmånga inte lyssnar till intervjun med Mats Selander på Radio Jönköping eller läser MRO´s öppna brev till församlingen utan nöjer sig med att läsa Dagen. Och Mats Selander får fortsätta att agera "the bad guy".

Evangelium enligt Koivunen Bylund.

2008 visades bildutställningen Ecce Homo igen i Uppsala domkyrka i samband med 10-årsminnet av den första utställningen kulturnatten 1998. Det var då som nu domprosten Tuulikki Koivunen Bylund som fattade beslutet. Av reportaget i Kyrkans tidning framgår att det finns ett opinionsbildande syfte med att visa bilderna på nytt. Domprosten sa att hon ser fram emot att snart få fira sakramentala vigslar mellan homosexuella par. En kulturjournalist som deltog i det efterföljande panelsamtalet sade: "Detta är platsen där kyrkan tog en strid som delade kyrkan."
 
En del menar att utställningen som konst är ganska medioker,kitschig, men som opinionsbildare fungerar den bra, och den har den ett högt symbolvärde som väcker starka känslor. Samtidigt som det är en av de mest utskällda utställningarna i världen väcker den starka positiva känslor hos en del personer i den grupp som skildras. Lars Gårdfeldt säger att han känner sig personligen upprättad av bilderna av Jesus bland homosexuella. Bilden har en förmåga att gå förbi ord och rätt in i vår hjärna, sade en konstvetare. Domprost Tuulliki tolkade stämningen i inledningsgudstjänsten: "Kulturnatten 1998 kom Jesus till Uppsala domkyrka", sade hon.
 
Jesus finns bland de homosexuella, liksom han finns bland alla minoritetsgrupper i samhället, "här är inte jude eller grek...", Jesus älskar alla, det är evangeliet, och givetvis är det bra med uttrycksformer som kan förmedla det, den positiva aspekten kan också finns hos Ecce Homo, men det hindrar inte att visningen i rikshelgedomen är kontroversiell nu liksom för 10 år sedan, eftersom intentionerna med visningen sträcker sig långt utöver detta.
 
Att visa Jesus i starkt erotiskt laddade scener riskerar att vanställa den bild av Kristus som kyrkan förmedlar. Den erotiska kärleken är exklusiv och kan lätt missbrukas, och den ger upphov till svartsjuka. "Min Jesus" blir verkligen bara min Jesus och inte andras. Agape-kärleken däremot är inklusiv, den tål allt, den är inte utmanande, inte självisk... (Jfr 1 Kor 13). Den som läst påven Benedikt XVI´s encyklika "Gud är kärleken" förstår vad jag menar.
 
Kyrkan förvaltar äktenskapet som ett sakrament som mannen och kvinnan förmedlar åt varandra med en öppenhet för nytt liv och släktets fortbestånd. Detta har varit den kristna kyrkans lära under alla tider, och är så än idag. Denna tro omfattas också av många inom Svenska kyrkan, även biskopar. Detta är inte att diskriminera homosexuella, utan det är ett sätt att lyfta fram något som vi tror är grundläggande och gott för alla människor och för det goda samhället. Också homosexuellt lagda personer har ju blivit till inom ramen för en relation mellan man och kvinna.

Den ståndpunkt Tuulikki Koivunen Bylund propagerar för omfattas av en minoritet, inte heller alla homosexuella delar hennes ståndpunkt. Ulf Ekman tillhör dem som reagerat, särskilt mot det som han tycker är domprostens totalitära anspråk på att ha rätt och döma ut alla som inte tycker som hon. Han skriver i Världen idag:

 De som inte ser ljuset på samma sätt som Koivunen Bylund och den lesbiska fotograf­en Elisabeth Wallin, förpassas till ett postmodernt helvet­es förgård bland andra homofober, rasister och främlings­fientliga typer. De som är värst, menar Koivunen Bylund, är de som vågar säga att Gud älskar homosexuella men ser den homosexuella handlingen som synd. Här höjer hon röst­en rejält och vad jag förstår kräver hon rättning i sina led.

Det är förvånande att inte fler reaktioner kommit från Svenska kyrkans egna biskopar (varav jag förstår många omfattar den allmänna kristna synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna) över att Uppsala domkyrka på detta sätt används för att propagera för denna kontroversiella sak.

Nyanserat om abort, mindre nyanserat om sex.

Sarah Palins familjeförhållanden och MRO´s abortdemonstration i Jönköping kommenteras i en ledare i SvD signerat Sanna Rayman. Hon skriver:

"..varje gång abortfrågan lyfts i Sverige adopterar den konstigt nog de amerikanska ramarna. Andas en kristdemokrat något om de medicinska framstegens påverkan på när vi kan rädda liv så kommer liknelserna vid den amerikanska kristna högern inom sekunder. Man ska minnas att det sista en svensk abortmotståndare vill är att ”ha det som i USA”, som faktiskt har liberalare abortlagar än Sverige. Abort tillåts senare och tills för bara ett år sedan förekom även ”partiell födsel” – en abortform som sker sent och går ut på att ben och kropp föds ut först. Därefter punkteras hjärnan, kraniet kollapsar och det döda fostret kan dras ut.... Om man i en debatt väljer sida bara med ett generellt USA-hat eller religionsfobi som ledstjärna är man inte en särskilt trovärdig debattör. Frågan är större och viktigare än så."

Bra och nyanserat skrivet!

Varför var det egentligen så självklart att Bristol Palins graviditet skulle bli en abortdebatt och inte en diskussion om t ex ensamstående mödrar, frågar sig Rayman, och citerar Expressen som har svaret: Jo, därför att ”Det sjuka är (...) att de som hyllar Palins ”val” motsätter sig samma val för USA:s alla andra kvinnor” (Johannes Forssberg i Expressen 5/9). Det är hyckleri att hylla ett val samtidigt som man förespråkar en ordning utan valmöjlighet, menar Rayman.

Låt mig citera bloggaren Pelle Poluha som kommenterar detta:

"...vari består egentligen hyckleriet? Idag har kvinnor ett val och de utsätts för stor press att göra abort om det visar sig att barnet har någon skada (Sarah Palin har faktiskt kritiserats av läkare för att hon inte gjorde abort!) Det är klart att människor som vill förbjuda den fria aborten idag hyllar de kvinnor som trots omgivningens tryck står på sig och föder sitt barn. Abortmotståndarna är ju för livet! Men visst borde det vara det naturliga och inte uppmärksammas som om det vore en bragd. Det borde vara så men i dagens situation är det långt från självklart att en kvinna väljer att föda ett barn med handikapp."

När det gäller kristen syn på äkenskap och kyskhet har Sanna Rayman ingen förståelse: "Det kyska idealet är mig en gåta", skriver hon. Sarah Palin är anhängare av en kristen tonårsuppfostran som innebär avhållsamhet fram till äktenskapet. "Kanhända tänker Sarah Palin nu att lite undervisning i de preventiva konsterna hade varit bra".

Här vill jag citera bloggaren Pelle Poluha igen:

"Man måste också fråga sig på vilket sätt dotterns graviditet på något sätt är relevant för frågan om barn ska undervisas i avhållsamhet. Barn är ju inga robotar som automatiskt gör som föräldrarna säger till dem. Särskilt inte tonåringar, har jag hört. Att göra dotterns graviditet till en anklagelse mot Palin är därför absurt. Ingen undervisning i världen fungerar tvingande. Och endast om tonåringen är en sexuell automat är hon oemottaglig för undervisning om avhållsamhet. Men ingen hävdar väl det? Vi är ju sociala varelser, så även tonåringen, och tar därför in signaler om vad som är rätt och fel från vår omgivning. Och detta påverkar i sin tur förmågan att stå emot driften.
Nu menar Sanna Rayman att “mänskligheten vore en sorglig art” om sexualiteten gick att kontrollera. Jag menar att det just är människans förmåga att stå över drifterna som skiljer henne från djuren."

Tänkvärda tankar! Inte bara abort, utan också grundsynen på sexualitet och samlevnad bör bli föremål för ett fortsatt nyanserat och gott samtal.

Finns en gemensam kristen syn på det ofödda livet?

 "Vad är en kristen abortsyn?" frågar sig Stefan Swärd på sin blogg och försöker själv att ge ett svar. Hans syn överensstämmer ganska bra med det som är Katolska kyrkans syn. Jag har sammanfattat katolska kyrkans syn på abort i en fakta-artikel.

Av uttalanden från Ulf Ekman och Stefan Gustafsson förstår man att de också i huvudsak delar dessa värderingar. Många kristna jag talat med inom Svenska kyrkan uppfattar jag också i princip delar dessa värderingar. Jag talar nu om etisk grundhållning, inte lagstiftning.

Därmed står kyrkans etik i kontrast till den värdering som man då och då hörs framförd av kulturradikala debattörer: Abort är en självklar rättighet utan etiska betänkligheter. Jag brukar kalla detta den kulturradikala ny-etiken. Denna är inte självklar, och det är viktigt att Kyrkan fortsätter att vara en balanserande faktor i detta nya klimat. Min övertygelse är att upprätthållande av en etik som hävdar människovärdet från människolivets början till dess slut är viktigt för hela samhället. På det vilar alla andra mänskliga rättigheter, humanitet och demokrati.

Frågeställningen som lyfts på senaste tiden är huruvida det förekommer en svängning där vissa kristna ledare är mindre benägna än tidigare att försvara denna grundsyn.

Mats Selander osynliggjord.

Det verkar som om Mats Selander håller på att bli den svenska kristenhetens gossen Ruda. Han ställer faktiskt adekvata frågor till Pelle Hörnmark, men det verkar som om ingen vill låtsas om vad han säger, istället kritiserar man hans metoder. Detta brukar kallas "osynliggörande" och "påförande av skuld och skam", och är två av de härskartekniker som socialpsykologen Berit Ås beskrivit som en dominant grupp använder för att behålla sin position. Tidningen Dagen bidrar till detta genom att välja vad man skriver och inte skriver. Jag kan inte låta bli att jämföra att man blåste upp en liten blogg-ordväxling mellan Stefan Swärd och Sten-Gunnar Hedin till stora rubriker, "storbråk" hette det om något som verkligen var storm i ett vattneglas, medan man inte skriver ett ord om den konflikt som faktiskt föreligger mellan Mats Selander och Pelle Hörnmark, vilken har mycket större signifikans för kristenheten i Sverige. Man fokuserar helt på Selanders metoder som man kritiserar och låter honom inte komma till tals med de faktiska synpunkter han har. Rent pinsamt blir det när Dagen några dagar efter demonstrationen i Jönköping har en artikel om pingstpastorer som har synpunkter på valprocessen för ny föreståndare till FFS där Pelle Hörnmark är valberedningens förslag. Inte med ett ord nämndes i artikeln söndagens demonstration utanför hans kyrka och de utstående frågor som Mats Selander ställt och som Hörnmark inte ville svara på.

Det finns två bra dokument som belyser vad konflikten handlar om: Det ena är en debatt mellan Mats Selander och Pelle Hörnmark i Radio Jönköpings program Lasso, det andra är det öppna brev som MRO ställt till församlingen i Jönköping, vilket är en klar och detaljerad redogörelse för kontakterna mellan MRO och pingstförsamlingen i Jönköping. Båda dessa dokument borde vara första rangens nyhetsmaterial för en allkristen svensk tidning. I skrivande stund upptäcker jag, vilket understryker det jag skrivit ovan, att DAGEN REFUSERAT ETT DEBATTINLÄGG FRÅN MATS SELANDER. Debattinlägget finns också på MRO´s hemsida.

Jag träffade Mats Selander för ett par år sedan, vi åt lunch tillsammans och diskuterade kristen tro och abortfrågan. På Livets söndag förra året demonstrerade han och den organisation han leder, MRO (Människorätt åt ofödda) på Norrmalmstorg ungefär som man nyligen gjort i Jönköping. Mats Selander är en person som har en klar övertygelse om att det han gör är rätt. Många förfasas över demonstrationerna och MRO´s webb-sida där realistiska bilder från abort-verkligheten exponeras. Det är naturligt och förståeligt att många blir upprörda, och många, också bland dem som inte är för abort, tycker att detta är fel sätt att föra abort-debatten framåt. Självklart kan inte alla ställa upp på detta, men Mats argumentation för varför han gör detta är logisk och inte orimlig. Han har rätt att argumentera och demonstrera inom ramen för våra demokratiska fri- och rättigheter, jag skulle också säga att han har liksom alla människor en plikt att följa sitt samvete och inte kompromissa bara för att han möter motstånd. Han håller tummen i ögat på församlingsledare och pastorer, och man måste förstå att ledningen för pingstförsamlingen i Jönköping känner sig obekväm med denna uppvaktning under över ett års tid som föregått den aktuella utvecklingen. Han har inte varit ovänlig eller hotfull, han har respekterat om man uttryckligen bett honom att inte ringa tillbaka, det obehagliga och provocerande har bestått i just detta att han varit ihärdig och insisterat på att få svar på explicita frågor. Jag kan tänka mig att många politiker får stå ut med att journalister är långt mer påträngande än så.

Det är ju inte precis bekvämt att utsätta sig för den press som blir följden av att man framhärdar som Mats gör. Jag vet själv vad det innebär att ringa till en myndighet eller organisation om man vill driva sitt ärende eller få klarhet i vissa saker om man är illa sedd. Även om man för anständighetens skull blir artigt bemött på ytan, så förstår man att man inte är önskvärd genom att tjänstvilligheten är minimal, man får ingen hjälp med förmedling till de kontakter man vill, information lämnas inte ut etc. Ganska snart kan man börja tvivla på sig själv. När man sedan får hela opinionen emot sig offentligt, även de som normalt brukar dela ens värderingar, då krävs det mod och inre styrka för att stå på sig, - eller envis dumdristighet kanske några skulle säga. Är Mats en Sven Duva som förgäves kämpar på barrikaderna eller är han en person som faktiskt försöker säga något som vi borde lyssna till?

Det finns flera frågor som denna affär innehåller: Dels är det abortfrågan i sig, dels frågan om vilka metoder man bör och inte bör använda,  dels huruvida pingströrelsen eller enskilda pastorer inom pingströrelsen håller på att svänga från den väldigt klara uppfattning man tidigare haft angående abort, dels i vad mån församlingsledare, äldste och missionärer är offentliga personer som bör stå ut med en viss granskning och krav på att redovisa var man står i viktiga frågor. När det gäller församlingsledare som dessutom aspirerar på en tjänst i en riksorganisation tycker jag själv definitivt att man bör finna sig i att granskas och att man bör ha en dialog med allmänheten. Det är också medias uppgift att granska och ifrågasätta. Vare sig man som offentlig kristen person anser sig böra ha en öppen dialog med allmänheten eller inte, så tror jag att man i längden vinner på att ha en sådan öppen dialog. Internet har verkligen revolutionerat media-världen. Tidigare hade tidningar makt att styra opinionen genom vad man tar in och vad man refuserar, nu tar bloggosfären över när tidningarna refuserar.

I radiodebatten framkom en explicit fråga: Finns det eller finns det inte personer i församlingsledningen, eller som har varit engagerade som församlingens missionärer, som arbetar eller arbetat med att utföra aborter? Följdfrågan blir: hur ser Pelle Hörnmark i så fall på detta? Jag tror Pelle Hörnmark skulle ha allt att vinna på att försöka ge ett svar på detta. Nu lämnas fältet fritt för spekulationer. Kanske är svaret på första frågan nekande, då vore det ju lätt att informera om detta och saken vore ur världen. Kanske finns det personer i församlingsledningen och missonärsgruppen som arbetat med aborter, och kanske känner sig Pelle Hörnmark trygg med det eftersom han numera har en mera nyanserad syn på abortfrågan än vad som tidigare var vanligt inom Pingströrelsen. Det vore inte fel att informera om och stå för detta också, att vara öppen och ärlig med vad man tycker rensar luften och gör att frågan blir bättre genomlyst än om man tiger. Frågor som ligger under ytan har en obehaglig förmåga att dyka upp på ena och andra sättet och förgifta det öppna och goda dialogklimatet.

Vi vet inte hur det egentligen är, och fler bloggare än jag tycker att Pelle Hörnmark skulle göra klokt i att vara lite mera öppen:

Stefan Swärd skriver:

Jag lyssnade sent igår kväll på en lokalradiodebatt mellan Pelle Hörnmark och Mats Selander. Det som dock gjorde mig förvånad var att Hörnmark inte svarade på frågan om det fanns personer i församlingsledningen, och som har varit engagerade som församlingens missionärer, som arbetar med att utföra aborter. Frågan kan ju bara besvaras på två sätt. Ja eller nej. Om svaret är nej är ju situationen ganska enkel för Hörnmark, Selander överdriver och har fel när det gäller fakta. Hörnmark vinner lätt debatten. Svaret borde ju vara ett självklart nej, jag förstår dock varför inte Pelle säger det. Men om svaret är ja på frågan, är det en viktig principfråga. Och då behövs en förklaring hur varför man tänker och resonerar och hur den typen av arbete kan vara förenligt med församlingens policy. Efter att ha hört denna radiointervju, måste jag i ärlighetens namn säga att jag ställer samma frågor som Selander. Och att svara ja eller nej borde inte vara så svårt.

På Stefans blogg finns många kommentarer, även Mats Selander själv har gått in och svarat på frågor.

 Ulf Ekman skriver:

Diskussionen angående om ledande kristna personer utför aborter har hettat till ordentligt. Någon tyckte att jag var anklagande i tonen i mitt förra inlägg. Så är det inte utan jag hävdar att man måste få ställa frågor. Vad jag sade var att här måste det gå att få ett svar på de frågor Mats Selander ställer, inte bara diskutera hans demonstrationsmetoder... Att väckelsekristna föramlingar väljer att prioritera bort denna fråga, undviker frågeställningarna eller inte klart står för det ofödda barnets rätt till liv är för mig en gåta och ett stort moraliskt problem.

Andreas H skriver på EFS idag:

Lyssna på gårdagens sändning av programmet Lasso i P4 Jönköping, där Mats Selander från MänniskoRätt för Ofödda (MRO) och Pelle Hörnmark, föreståndare för Jönköpings Pingstförsamling, debatterar frågan om församlingens syn på abortfrågan. Programformen är mycket bra - Mats och Pelle får prata ca en kvart med ganska långa, oavbrutna anföranden, där de alltså sympatiskt nog inte faller varandra i talet och där programledaren är återhållsam med att bryta in... Och jag blir helt förstummad: för Pelle Hörnmark tar inte chansen utan förfaller till tyck-synd-om-oss-retorik!!! Han har ju nu chansen att, vad jag förstår tre dagar efter demonstrationen utanför pingstkyrkan, verkligen på ett genomtänkt sätt motivera sin inställning till aborter, abortörer i församlingen och MRO:s metoder. Men han tar inte chansen!!! ... han klarar inte av att förklara kontrasten mellan den officiella retoriken kring "livets okränkbarhet" eller "värna livet" och den inofficiella öppenheten för aborter och behovet av att "någon stackare måste utföra dem".

Jag har uppskattat tidningen Dagen för dess opartiskhet, man har haft flera bra granskande artikelserier, och man skriver och rapporterar om det som händer inom hela kristenheten, men hur man hanterat denna fråga  gör att jag drar slutsatsen att opartiskheten gäller inte i alla sammanhang.

Att be för helande av sjukdomar.

Ett av de mest framträdande temana i Nya Testamentet, förutom att Jesus förkunnar Gudsrikets ankomst och omvändelse,  är att överallt dit Jesus kommer, så förbarmar han sig över de nödlidande människorna och helar de sjuka. Jesus säger ofta enligt bibeltexten när han helat någon att han inte vill att man sprider ut detta. Men Jesus kunde inte hindra att ryktet om honom spred sig, och stora skaror av människor söker sig till honom. Det berättas om en kvinna som trängde sig fram och hoppades att bli helad bara genom att snudda vid hans kläder. Uppdraget att hela övertogs av apostlarna, och Apostlagärningarna innehåller många berättelser om helande och kraftgärningar. Vanan att be för sjuka har sedan följt med Kyrkan, och i alla tider har man också gjort erfarenheten att förbönen fungerar. Åtskilliga är vittnesbörden från människor som blivit helade genom förbön, kyrkväggarna i vallfartsorter som Jasna Gora ("Svarta Madonnan", Czestochowa, Polen)  eller Lourdes i Frankrike är kantade av votivgåvor, avlagda kryckor och annat som tacksamma människor skänkt efter att de blivit helade.

TV-programmet Existens hade i veckan ett intressant inslag om helande. Man intervjuade och följde pastor Linda Bergling i hennes verksamhet på Arken. Helt riktigt sattes också Lindas tjänst in i det större perspektivet av karismatisk förnyelse som präglat världskristendomen under 1900-talet. (Karismatisk = sådant som har med de andliga nådegåvorna att göra. Den helige Ande kom över kyrkan den första pingsten (se Apg kap 2)

Alltsedan pingströrelsens födelse under 1900-talets första år har under loppet av 100 år 25 % av alla kristna blivit delaktiga i pingströrelse/karismatisk förnyelse. Karismatiska förnyelsen är den största förnyelserörelsen inom Katolska kyrkan, i antal större än alla andra rörelser tillsammans. Statistiken säger att det finns c:a 2 miljarder kristna i världen (varav hälften katoliker). C:a 500 miljoner, d.v.s. var fjärde kristen har blivit berörda av den karismatiska förnyelsen, det innefattar både pingströrelsen  och de äldre etablerade samfunden. Katolska karismatiska förnyelsen beräknar man berör 120 miljoner personer, 12% av alla katoliker. OAS-rörelsen representerar karismatisk förnyelse inom Svenska kyrkan.

Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen skriver på sin blogg angående TV-programmet:

"Visst kan det kännas lite trist med fikonspråket... och visst ryggade säkert många tittare tillbaka när det vankades tungotal och pannknuffar. Men samtidigt: Så fungerar det. Alla kulturer skapar sina ord (hey, lyssna bara på en politiker) och pannknuff och tungotal är en del av en kultur där många helanden sker".

Karin Långström Vinge, präst i Svenska kyrkan skriver från sin västgötska horisont:

Jaja, jag tycker att Linda verkar vara en sympatisk person. Men jag får inte ihop hennes tal om flödande kärlek med det hätska tilltal hon ger sina patienter i gudstjänstlokalen.
Det vore också intressant att få veta hur mycket den karismatiska rörelsen lägger på utveckling av vetenskapligt belagd sjukvård.
Jag funderar också på människosynen hos dessa helandeivrare, som t ex Linda som menar att "allt blir helat i evigheten". Men vad Linda ser som defekt hos mig kanske inte jag ser som defekt hos mig själv?

 Den schabloniserade kulturen med pannknuffar etc som Emanuel Karlsten talar om ser onekligen spektakulärt ut, ännu mera utpräglat är detta show-mässiga i TV-utsändningar från massmöten av kända evangelister som t.ex. Benny Hinn, och det är väl sådant som får vissa att tala om "masspsykos", "suggestion" etc. Dessa yttre kulturella attribut är absolut inte något som är avgörande. Förbönen kan ske mycket lugnt och stilla. Det viktiga är att man ber i tro, och att det finns en överenskommelse mellan den som får förbön och förebedjaren om vad man ber om. Förbönen sker alltid utifrån ett behov som den som mottar förbönen önskar. Förbönens drivkraft är tron på Guds kärlek och hans intention att hela.

Det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser. Bön för sjuka kombinerat med vanlig sjukvård är inte alls ovanligt, och i anslutning till kyrkligt anknutna kliniker, t.ex. tidigare diakonicentra som Ersta Sjukhus och Samariterhemmet i Uppsala var det inte ovanligt att det också utvecklades ett intresse för förbön. I Sverige möter vi idag ofta en motsättning mellan skolmedicinen och förbönstjänsten, såtillvida att det finns en skepsis från skolmedicinens sida. I England är det mycket vanligare med ett samarbete. Helhet genom Kristus heter en organisation i Sverige som främjar och uppmuntrar alla kristna att våga börja be för sjuka. Det är absolut inget som är förbehållet några få särskilt utvalda, varje döpt kristen har gåvan att be för sjuka. Helhet genom Kristus brukar varje år ha kurser i bön för helande.

Vetenskapsmännen som intervjuades i programmet var ärliga nog att inte förneka att oförklarliga helanden sker som vetenskapen inte kan förklara. Dock var deras övertygelse att det inte berodde på Guds ingripande, utan förklaringen är placebo-effekten eller andra faktorer som forskningen ännu inte upptäckt. Tro och förnuft är två olika sfärer som inte motsäger varandra utan kompletterar varandra. Människor som blivit helade genom förbön är ofta övertygade om att det är Guds ingripande. Forskarna har rätt i att det går inte att bevisa att så är fallet. Det går inte heller att motbevisa, det är en fråga om tro.

Däremot torde vetenskapen kunna konstatera att det sker saker som är oförklarliga. Låt mig ta ett exempel från den franska vallfartsorten Lourdes: Till Lourdes vallfärdar människor i miljontal för att dricka av den källa som sprang fram i samband med att jungfru Maria uppenbarade sig för den 14-åriga flickan Bernadette för 150 år sedan. Uppemot femtusen personer säger sig ha blivit mirakulöst botande av vattnet från källan. Katolska kyrkan instiftat en process för att certifiera dessa mirakel. En från kyrkan oberoende vetenskaplig kommission granskar alla påstådda helandeunder. Av de drygt 600 fall som den vetenskapliga kommissionen har konstaterat som oförklarliga, så har Kyrkan utifrån sina ännu strängare kriterier valt att förklara ett 60-tal som äkta mirakel. Kriterier är att helandet skall vara fullständigt, omedelbart och kunna verifieras med objektiva undersökningar, t.ex. röntgenbilder före och efter. Då har man uteslutit alla s.k. funktionella åkommor som t.ex. blindhet och lamhet. 

Mera om helande (föredrag av Lillemor Hallin)