Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Var lyhörd för profetian och handla efter den.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Det finns gott om god och inspirerande undervisning bland Guds folk, det tror jag de som är aktivt engarade kristna och besöker olika konferenser håller med om. Man har kanske varit på Nyhemsveckan, på OAS-rörelsens sommarmöte i Borås, på Livets Ords Europakonferens i Uppsala, eller på Världsungdomsdagen i Sydney. Själv är jag just på hemresa från en karismatisk reträtt vid Birgitta-klostret Stella Maris i Finland med bl.a. Michelle Moran, ICCRS´president och hennes make Peter. Temat var "Moving in the power of the Holy Spirit". Många håller med om att man får många härliga erfarenheter på dessa konferenser och reträtter: Inspirerande och intressant undervisning, förbön och att erfar den Helige Ande i sitt liv på ett underbart sätt. Men sedan då? Faran är att man stannar upp vid detta och inte går vidare. Vi får inte den Helige Ande för att vi skall ha en skön upplevelse utan för att tjäna och säga ja till det Gud kallar oss att göra i våra liv. Gud vill något med sin Kyrka och med varje döpt kristen. Kyrkan går kräftgång därför att tillräckligt många kristna inte förvaltar den gåva man fått, utan stannar upp i en slags andlig konsumism. Kyrkan skall vara salt och ljus i världen och ge Guds kärlek till världen genom att hjälpa de fattiga och förkunna evangeliet.

I och med att den karismatiska dimensionen blivit allt mera framträdande i kyrkan, så har också proftetian kommit tillbaka. Ett sådant profteiskt tilltal till kristenheten handlar om enheten. Maningen till enhet i den splittrade kristenheten är ett tema som ljuder allt starkare.  Andra Vatikan-konciliet tog upp ämnet, och Johannes Paulus II tog upp temat i encyklikan Ut unum sint.

På OAS-mötet i Borås tog p Raniero Cantalamessa upp ämnet och adresserade direkt de svenska kyrkoledarna. Han utgick från profeten Haggai:

Mitt tempel ligger i ruiner, medan ni har brått med era egna hus. (jfr Hagg 1:9)

Templet som ligger i ruiner är den splittrade kristenheten medan de egna husen är de olika samfunden. Engagemanget är inriktat på det egna samfundet och dess interna angelägenheter, medan ansvaret för hela Kristi kropp och enheten är halvhjärtat. Det finns visserligen många teologiska frågor att lösa, och här får man ha mycket tålamod, menade p Cantalamessa, men inget hindrar oss att bli mycket mera aktiva i kärlekens och Andens ekumenik som går ut på att lära känna varandra, umgås med varandra, aktivt vinnlägga oss om att överbrygga främlingskap och fördomar. Där kan vi vara otåliga, där finns idag inga hinder, om vi är ivriga i den processen ökar också viljan att ta itu med de svårare teologiska frågorna.

OAS-mötet i sig var ett exempel på kärlekens ekumenik. Det hade inte karaktären av ett internt möte inom Svenska kyrkan, man vänder sig utåt och bjuder in gäster från hela kristenheten och på mötet fanns just den atmosfär som öppnar upp för kärlekens ekumenik.

Fler och fler uppmärksammar budskapet och ger röst åt det. Hans Weichbrodt, präst i Svenska kyrkan och inspiratör för OAS-rörelsen talade några dagar senare på Livets Ords Europakonferens. Av en händelse slog jag på TV´n och fick in kanal 10 just när det var utsändning av hans anförande. Han påminde om en annan viktig symbol-händelse i den svenska kristenheten jag också tror vi skall se som en del i detta profetiska tilltal: Jesusmarschen i maj 2008 och byggnadet av enhetens altare genom stenar som hade burits dit från de olika kyrkorna:

Altaret är byggt - nu kommer elden! 

Så länge Israels folk lät templet ligga i ruiner gick det dåligt för dem, läser vi hos profeten Haggai, men när man hörsammade profetens ord och ägnade sig åt det gemensamma templet, då förändrades situationen. På samma sätt i den Svenska kristenheten. Då vi hörsammar kallelsen till Enhet och helhjärtat gör vad vi kan redan idag, då får vi kraft och kan vara det salt och ljus i samhället den är kallad att vara.  Jag tänker också på samarbetet mellan biskop Anders Arborelius, Katolska kyrkan och pastor Sten-Gunnar Hedin, Pingströrelsen med Jesus-manifestet, ett samarbete som jag förstår fortsätter. Med utgångspunkt på Östanbäcks kloster finns också ett samarbete mellan företrädare för olika kristna samfund i det man kallar Enhetens kyrka.

Pastor Ulf Ekman måste också nämnas. På sin blogg kommenterar han Hans Weichbrodts medverkan i Europa-konferensen. Det går inte att ta miste på, både genom vad han säger och genom hans medverkan i många olika ekumeniska sammanhang, att för pastor Ulf är ekumeniken en högt prioriterad fråga.

I den i dagarna utkomna intervjuboken med Ulf Ekman av Siewert Öholm, "Pastor Ulf" betonar Ulf tydligt sin samhörighet med hela kristenheten och att han inte bara har ansvar för sin församling, utan för den andliga utvecklingen i vårt land:

...jag är församlingsföreståndare - episkopos som det står i grundtexten - jag har ansvar för min församling... jag har ansvar för att bevara den kristna tron. Jag har ansvar för den andliga utvecklingen i min församling och i vårt land.

Jag tror det är så varje kristen ledare måste se på sin roll. Kollegialt med andra ledare inom kristenheten har man ett ansvar för helheten. I Katolska kyrkan finns detta ansvar redan strukturellt inbyggt i biskoparnas kollegialitet med påven i centrum. I den splittrande kristenheten har detta inte varit självklart, men jag tror Ulfs uttalande är ett exempel på att man börjar upptäcka att kollegialiteten är en viktig princip i kristenheten. Utan att det finns ett strukturellt underlag för det hela så kan församlingsledarna redan nu andligt bygga upp denna kollegialitet genom att ha gemenskap med varandra och ta ansvar för helheten.


Posted 2008-8-3 14:48 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren