Pride får alltför stor och okritisk uppmärksamhet.
Det är ett tragiskt faktum att HBT-personer diskrimineras och behandlas illa på många håll i världen, också här hemma i vårt frigjorda och "fördomsfria" Sverige. Anmälningar om hatbrott ökar. Det är självklart och en demokratisk rättighet att olika grupper i samhället organiserar sig och tar till vara målgruppens intressen. Arrangörerna för Pride framhåller festivalen som en frizon för HBT-personer. Ur den synpunkten är det självklart att arrangörerna bestämmer suveränt vilka regler som skall gälla för pressen på festivalområdet. En sådan regel som utfärdats för accrediterade journalister löd "Ta inte någons sexuella läggning eller könsidentiet för givet, beskriv alltså inte de människor ni intervjuar som 'homosexuella', 'transsexuella' eller ens som män eller kvinnor och så vidare, om personen inte uttryckligen själv kallar sig det." Efter mediakritik har denna formulering tydligen modifierats något. Men Pride har blivit något mycket mer än ett arrangemang för en viss intresse-grupp, man framhåller offentligheten och har en utåtriktad politisk agenda som går långt utöver att tillvarata HBT-personers mänskliga rättigheter och motverka diskriminering. Man söker bred sponsring både bland företag och organisationer. I år har man t.o.m. utverkat att SL´s bussar har regnbågsflaggor under festivalen, vilket många reagerat på (normal policy är att de kommunala bussarna bara har svenska flaggan och EU-flaggan). Ur den synpunkten borde man reagera på att man försöker styra journalisternas rapportering som liknar den censur som sker i Kina eller andra diktaturstater. Det är märkligt att medierna inte har reagerat mera på detta. Skulle det vara ett politiskt parti, eller annan organisation skulle detta aldrig kunna passera. En som har reagerat och som inte är särskilt imponerad av den lite mildare skrivningen efter kritiken är Hanne Kjöller i DN. Hon skriver:
Det känns onekligen som en ödets ironi. I åratal har tidningarnas ledarsidor, denna likväl som andra, hyllat Pridefestivalen. Tämligen unisont har vi argumenterat för värdet av mångfald och för allas frihet att uttrycka sin könsidentitet och sexuella identitet precis så som hon eller han vill. Men medan gårdagens opinionsjournalister slogs FÖR hbt-världens yttrandefrihet, slåss i dag hbt-världen MOT journalisternas yttrandefrihet.
Det ska ses som en vägledning, en rekommendation, säger presschefen Anna Söderström när jag pratar med henne. Men det är knappast den tolkning som ligger närmast till hands. För längst ned på listan står i fet stil: "OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen." I klartext: Antingen skriver ni som vi vill eller så kan ni sticka härifrån. Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån. ...Stockholm Pride (borde) respektera journalisternas frihet att använda de ord de vill och fotografernas rätt att själva välja ögonblick när bilden ska knäppas. Går inte det att ordna på något bättre sett har jag svårt att se någon anledning till att medierna ska vara där. Då är det väl bättre att det hela arrangeras som en privat fest utan journalister.
Man kan fråga sig om inte detta stora okritiska mediala intresse från mediers, företags, politikers och organisationers sida är att göra hbt-personer och deras rättmätiga intressen en björntjänst. Med den utformningen Pride har fått kan jag knappast tro att ens alla hbt-personer står bakom den. Festivalen har mera blivit ett jippo präglat av den moderna kulturens exploatering av sexualiteten och nedbrytning av alla normer. Kyskhet är ett bannlyst begrepp, istället uppmuntrar man att spränga alla gränser och sätter en ära i att rekommendera sådant som man fortfarande med en viss förtjusning kallar "synd". "Den svenska synden - att spränga gränser", är årets tema. Två exempel ur programmet: praktiska råd till den som vill bli polygamist, i fotoutställningen "Välj dina synder" får man lägga ett bud för att "ta med favoritsynden hem".
En helt ny normerande moral byggd på queer-teorin verkar ha vunnit terräng hos vissa grupper i samhället. Det innebär att man inte bara pläderar för den teorin, utan man vill göra den till EN NORMGIVANDE IDEOLOGI SOM MAN VILL TVINGA PÅ HELA SAMHÄLLET. Debattörer kan på fullt allvar hävda att om man inte är för fri abort och samkönade äktenskap, så hör man inte hemma i den nya samhällsgemenskapen. Arrangörerna för Pride uppfattar jag acceptera denna linje. Men queer betecknar en teori enligt vilket könen är en social konstruktion och begrepp som man och kvinna är inte naturliga. Teorier kan man förfäkta, men denna teori kan knappast göras till en bas för samhällets gemensamma värdegrund, jag tror inte ens det finns en enhetlig värdegemenskap i denna fråga inom gruppen hbt-personer. (Se mitt tidigare inlägg Queer-ideologernas inkvisition samt Maciej Zarembas artikelserie från Lärarhögskolan, Först kränkt vinner.)
Låt mig till sist citera en ledar-kommentar i tidningen Dagen:
Det är ett symptom på att Pridefestivalen inte bara är det arrangörerna kallar en frizon utan att den också har fått frispel i svensk opinionsbildning.Vad beror det på? Hur kommer det sig att myndigheter, organisationer, politiker, författare och kändisar - från Lill-Babs till Christer Fuglesang - trängs med varandra för att bli synliga? Vad är det som får Svenska kyrkan att inte tveka att delta i ett arrangemang vars motto pekar på att begreppet synd ska förhärligas, inte problematiseras och än mindre tas avstånd ifrån? Varför vill ett flygbolag, en bank, ett bensinbolag och en lång rad andra företag bli "stolta partners" till Pridefestivalen och satsa sammanlagt 3 miljoner kronor på evenemanget? På den sistnämnda frågan finns ett lika enkelt som krasst svar. Besökarna på Pridefestivalen är en köpstark grupp, vars plånböcker företagen gärna vill komma åt. Det är i grunden inte konstigare än att företag sponsrar andra evenemang som lockar många deltagare. Nu är inte Pridefestivalen vilken folkfest som helst. Den syftar till att lyfta fram och sätta fokus på situationen för en kvantitativt sett liten grupp medborgare, nämligen homo-, bi- och transsexuella personer, och att vara en mötesplats för dem.
Det är svårt att frigöra sig från att den okritiska och upphaussade mediebevakningen av Pridefestivalen redan innan den har utbrutit, liksom kapplöpningen om att få vara med och visa sin fördomsfrihet, bottnar i ett mer eller mindre medvetet kompensationstänkande. I ivern att visa att det är annorlunda nu jämfört med hur det var tidigare får kritisk distans och ifrågasättande stryka på foten. ...Pridefestivalen är en stor händelse i Stockholm. Men den är inte det viktigaste som sker i samhället, inte ens under en julivecka när nyhetstorkan hotar att slå till. Det kan aldrig så många rubriker, omlagda tv-tablåer eller regnbågsflaggor på Stockholms bussar ändra på.