Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Helighet är varje kristens innersta kallelse.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

I Dagen pågår en debatt om den kristna trons villkor där radikalitet i tron ställs mot ljumhet. Stefan Swärd menar att frikyrkorna har tappat sitt radikala omvändelse-perspektiv och tonar istället ner det utmanande i kristendomen: "Vi försöker utveckla populära och attraktiva församlingar, och där vi effektivt försöker slipa bort allt i den kristna tron som är stötande för moderna människor. Men receptet och medicinen tycks bara leda till att patienten blir allt sjukare, om vi nu ska granska de sjunkande medlemssiffrorna."
Jesus utmanade knivskarpt hyckleri, materialism och sexuella synder, skriver Swärd och fortsätter:

I dag har vi ofta utvecklat en församlingspraxis med högt i tak, präglat av tolerans, i bästa fall med en tydlig förkunnelse men ofta utan förväntningar på att förkunnelsen ska levas ut i praktisk handling. Frikyrkorörelsens utveckling har också visat att ju liberalare församlingen blir och ju högre taket blir, ju mer ointressant blir den....Jag vet ingen som har predikat så utmanande om sexualmoral som Jesus. Den som med begärelse har sett på sin nästas hustru har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta sa han i bergspredikan. I vår sexfixerade och sextoleranta kultur är det ord som pekar på en helt annan moral och världsbild än den vi lever i. Är det Jesus vi följer eller är det tidsandan?

Men Jesus kom inte främst för att ställa diagnos på världens elände och människornas ofullkomlighet och syndfullhet. Han kom för att erbjuda ett nytt liv i gemenskap med Gud. Stefan Swärd skriver: "Hos Jesus blev syndaren utmanad men fick också uppleva omvändelse, förlåtelse och befrielse. Det var därför människor som hade det svårt trängdes kring Jesus. Han var syndarens vän, inte därför att han tolererade att människor fortsatte att leva i sina synder, utan för att han förmedlade nåd och befrielse."

Erik Lindberg problematiserar Swärds inställning och menar att även de "ljumma" har rätt till en församling och ser dessutom problem med en alltför elitistiskt präglad kristendom som han tycker Swärd pläderar för. Drömmen om den "rena" församlingen eller ideologin där all otro, all ofullkomlighet, alla som inte är rätttänkande rensas ut har vi sett många exempel på: nazism, kommunism, islamism, för den del också många kristna sekter. Det finns en fara att ivern och idealismen slår över i politisk eller religiös extremism med fatala resultat som följd.
I längden vinner bara breda rörelser, menar Lindberg: "Baptismen delades redan i slutet av 1500-talet i en mera sektliknande del, dåtidens nederländska mennoniter, och en bredare samhällstillvänd del som växte till i den anglosaxiska världen och sedan bredde ut sig över världen. Baptismen hade aldrig fått dagens över hundra miljoner anhängare om den bara släppt in de absolut övertygade. I politiken har socialliberalismen blivit ett slags överideologi medan kommunismen är död. Islam har blomstrat i tider när tolerans betonats, till exempel i det medeltida Andalusien."

Lindberg har principiellt rätt i att rörelser med en stark ideologi eller radikalt omvändelsebudskap riskerar att spåra ur i extremism, och att det är en fara som också kristna måste vara uppmärksamma på. Därför är det viktigt med andlig mognad, vägledning och att det finns en grundläggande stadga och kollegialitet i organisationen som hindrar extremistiska virrhjärnor att dra igång osunda grupprocesser. I Katolska kyrkan utgör biskoparnas kollegialitet med påven i centrum (läroämbetet) en sådan stabiliserande faktor och den samlade erfarenheten av helgonen, män och kvinnor som i evangeliets anda försökt förverkliga ett heligt liv har är ett arv att ösa ur för den som vill lära sig mognad och växt i tron. Helgonens svar på livets utmaningar i evangeliets anda har aldrig varit lättköpt idealism, utan den har gått genom tålmodiga uppoffringar och självutgivande kärlek där de insett sina egna tillkortakommanden, vilket utesluter all form av ideologisk extremism som delar upp människor i vi och dom. Det enda de varit radikala i är tron på Jesus Kristus och sin vilja att efterfölja honom.

Lindberg tycks vilja tona ner betydelsen av denna trons radikalitet, även om han bejakar vissa sociala och politiska delar i Jesu radikalitet som är lätta att applicera på vår tid. Men om kristendomen endast görs till en politisk och social agenda, vad har den egentligen då för berättigande? Kan vi då inte lika gärna arbeta tillsammans med alla människor av god vilja och anstränga oss att förverkliga fred, rättvisa, jämlikhet och brodernskap och en förvaltning av jordens resurser så att den är beboelig också för kommande generationer utan någon religiös överbyggnad? Allt sådant arbete är bra och nödvändigt, och det är en del av den kristnes kallelse att utifrån evangeliets kraft arbeta för detta, men visar inte vår tids stora problem hur människan kommer till korta utlämnad åt sig själv? Hon kan åka till månen och uppfinna de mest raffinerade tekniska apparater, men hon kan inte åstadkomma fred på jorden, inte hindra att egoism, maktlystnad och girighet leder till att många mäniskor tvingas leva i fattigdom och plåga och att till sist hela planeten kollapsar på grund av att man inte kan komma överens om en ekologiskt hållbar livsstil.

Här har kristendomen ett djupare svar och något att bidra med som leder längre. Jag måste hålla med Björne Erixon när han skriver: "Kristen livsstils djupaste drivfjäder är en djupgående omvändelse. Om vi tappar bort den återstår bara ett fint välpolerat religiöst skal!"  Varje Kristen är kallad till helighet. Detta är inte möjligt av egen mänsklig kraft, utan först då vi bejakar att vi är skapade varelser älskade av Gud, att vi bejakar Jesus som vår Frälsare och öppnar oss för den helige Andes gåva. 
 


Posted 2008-4-25 7:49 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren