"Guds schäferhund" åter i skottgluggen på DN kultur
Att DN´s kulturredaktion tillmäter påven Benedikt XVI stor betydelse står klart. Annars skulle han inte två gången under loppet av ett år tillägnas en helsidesartikel. Tyvärr skriver man inget positivt om denne bildade och filosofiskt skolade man. I en stort uppslagen
artikel förra våren fick
Amanda Peralta fritt utgjuta sin indignation över Ratzinger som sades vara en stockkonservativ bakåtsträvare och en tros-polis som inte skyr några medel för att bringa rättning i leden. Peralta gav honom i artikeln öknamnet schäferhunden, "il pastore tedesco".
Nu blev detta försök att misstänkliggöra påven utan framgång. Påven Benedikt XVI, f.d. kardinal Ratzinger har inlett sitt pontifikat på ett mycket lyckat sätt, hans strama akademiska sätt som chef för Troskongregationen trodde man skulle ligga honom i fatet, men han har blivit riktigt folkkär, och det har visat sig att han har en förmåga till diplomati och dialog, t.ex. i samband med krisen kring den missförstådda föreläsningen i Regensburg vilket han vände till en positiv dialog med Islam. Dessa utåtriktade sociala sidor kombinerar han med en intellektuell skärpa och filosofisk briljans som överträffar de flesta.
DN´s kulturredaktion verkar ha svårt att acceptera denna popularitet, för nu lånar kulturredaktionen på nytt sitt utrymme, denna gång åt Erik Tängerstad historiker från högskolan på Gotland, i ett nytt försök att misstänkliggöra påven. Innehållet i kritiken är snarlikt Amanda Peraltas, men aggressiviteten i kritiken har tonats ner: Påven är en taktiker av Guds nåde som säger en sak och menar en annan och som i själva verket vill tillskansa sig makt över forskningen och hämma den fria forskningen. Han överskrider sina befogenheter när han vill föra en akademisk dialog om teologiska frågor vid ett statligt universitet. Tro och teologi bör han hålla för sig själv innanför Vatikanens murar.
I fokus för artikeln stod forskarnas protester på La Sapienza-universitetet som tidigare rapporterats om, jag började läsa artikeln med intresse och förväntade mig nya intressanta infallsvinklar till detta ämne. Men inte så, artikeln består av påståenden och teorier om maktbalans mellan olika fakulteter i den italienska universitetsvärlden och att påven har intresse i att agera politiskt i detta. Det hela verkar i mina ögon mest som spekulationer, Tängerstad ger inga objektiva fakta som stöder det han säger. Vi har rika källor att ösa ur när det gäller påvens egna skrifter och tal, varav en del även finns på svenska, t.ex. boken På väg till Jesus Kristus som innehåller ett antal artiklar ur hans tidigare produktion innan han blev påve. Sedan har vi talet vid universitetet i Regensburg, och det tal han skulle ha hållit personligen vid La Sapienza-universitetet. Dessa briljanta texter belyser på ett utmärkt sätt hur påven tänker i teologiska frågor. Han skiljer noga på Kyrkans tro och teologisk forskning. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process. Tron är en gåva Kyrkan fått ta emot, den kan inte bevisas eller motbevisas, men detta innebär inte att den teologiska reflektionen inte kan vara föremål för vetenskap och förnuft. Därför är teologin som vetenskap i högsta grad berättigad.
I talet som påven skulle hålla säger han bl.a:
Eftersom universitetet är en institution som står fritt gentemot varje politisk och kyrklig auktoritet, är universitetets funktion av alldeles särskilt stor vikt för vårt moderna samhälle som är i stort behov av en dylik institution.
Därefter utvecklar han sina tankar om relationen mella tro och vetande, här ytterligare några utdrag ur talet:
...Vi ser det tydligt idag, hur religionernas tillstånd och kyrkans situation, kriserna och förnyelserna hon går igenom, inverkar på hela mänskligheten. Därför har påven just i sin egenskap av herde för sin gemenskap allt mer blivit till en röst som uttrycker mänsklighetens etiska förnuft. Här kommer naturligtvis genast invändningen att påven dock inte kan tala med utgångspunkt i det etiska förnuftet, eftersom han hämtar grunden för sina utlåtanden i sin tro och de därför inte kan äga någon giltighet för dem som inte delar denna tro....
På denna plats skulle jag nu först helt kort vilja hänvisa till den amerikanske filosofen John Rawls som även om han förnekar att religiösa läror skulle äga ett ?offentligt? förnuft, i detta ?icke-offentliga? förnuft trots allt ser ett förnuft, som inte får ifrånkännas religionens anhängare av dem som förespråkar en sekularistisk och hård rationalitet. Ett kriterium på detta förnuft ser han bland annat däri att dylika läror härstammar ur en ansvarskännande och välgrundad tradition, där under en längre tidsrymd det hunnit utvecklas tillräckligt goda argument och grunder som stöd till respektive lära.
Men sanningen är inte endast teoretisk. När Augustinus jämförde Bergspredikans saligprisningar med Andens gåvor så som de uppräknas i Jesaja 11, bekräftade han att det fanns ett ömsesidigt innehåll i ?scientia? och ?tristitia? ? det rena vetandet, ansåg han, gör människan sorgsen....
Ja, det är verkligen så ? den som endast håller sig till det som händer och sker i världen blir till sist sorgsen. Men sanning betyder mer än enbart kunskap. Insikten om vad sanning är har som mål insikten om det goda. Det är också det som är avsikten med Sokrates frågor: Vad är det goda som gör oss sanna? Sanningen gör oss goda och det goda är sant: Detta är den optimism som finns i kärnan av den kristna tron, eftersom tron har fått del av Logos, av det skapande förnuftet, som i Guds människoblivande på samma gång visade sig vara det goda, vara godheten själv.
Men när förnuftet av rädsla för att förlora sin förmodade renhet förhåller sig döv för det glada budskapet som kommer till det ur den kristna tron och dess vishet, då förtorkar det som ett träd, vars rötter inte längre når ner till det livgivande vattnet. Läs hela talet här.
Det verkar som om de protesterande forskarna vid La Sapienza-universitetet och Erik Tängerstad inte har satt sig in i hur påven tänker i dessa frågor, eller också vågar de inte möta honom på sin egen planhalva i en akademisk diskussion utan väljer istället att göra politik av det hela. Det är inte påven som försöker politisera det akademiska livet, han inbjuder ödmjukt till en diskussion om tro och vetenskap, men dessa forskare vill inte lyssna. istället håller de för öronen och skriker att han skall hålla sig på sin kant och inte blanda sig i det sekulära samhället.
Filosofen Roger Scruton intervjuades nyligen på TV Axess. På frågan om vad som är det största hotet mot västerlandet svarade han att det är faran att "nihilismen blir till ortodoxi". Dessa forskar-protester är ett illustrativt exempel på detta. Kyrkan har mycket positivt att bidra med i samhället, Kyrkan är en del av samhället, historiskt och genom att den stora skaran av troende också är samhällsmedborgare, det är att förneka en bit av verkligheten då samhälle och offentliga institutioner agerar som om denna verklighet inte existerade.
Kyrkan finns i samhället, men det är inte Kyrkans intresse att bli accepterad av samhället, hon har alltid blivit utsatt för förföljelse och snarare stärkts i de perioder det funnits motstånd, men såsom påven vittnar om kommer Kyrkans röst inte att tystna, hon känner ett ansvar för samhället och mänskligheten och måste därför vittna om den tro som hon förvaltar, men samhället har mycket att förlora på att inte lyssna till den rösten och att förneka sitt kristna arv.
Ett förslag till DN: Låt påven få ett genmäle genom att publicera hela La-Sapienzatalet i kulturdelen!