oktober 2007 - Posts
Stefan Gustavsson utdömer i en artikel i Dagen (andra i raden om den nya ateismen), liksom tidigare jesuitprästen Ulf Jonsson, Dawkins som filosof och teolog. Han är en biolog av facket, men på filosofins område är han en dålig amatör, vilket kan förbigå en oskolad läsare eftersom ödmjukhet och självkritik lyser med sin frånvaro i hans bok. Denna bedömning verkar de flesta teologer och filosofer av facket vara ense om.
I sin analys av den kristna intellektuella debatten i vår tid gör Stefan Gustavsson några intressanta observationer. Han menar att kristna i Sverige i stort sett abdikerat från det intellektuella samtalet och låtit vår tids vetenskapstro (Stefan Gustavsson kallar det "naturalismen") ta plats som den självklara utgångspunkten i vår kultur. Jag håller med om detta till stor del, några katolska initiativ t.ex. tidskriften Signum hör till undantagen från denna regel.
Abdikationen har skett på flera sätt, menar Gustavsson. Ett har varit att anpassa tron till naturalismen (t.ex. liberalteologin). Ett annat sätt har varit att ignorera frågorna. Väckelserörelserna fortsätter att predika som om paradigmskiftet till det naturalistiska tänkandet aldrig ägt rum, och når därmed aldrig majoriteten av de människor som man vänder sig till.
Han har mycket rätt. Ta t.ex. den nystartade kristna TV-kanalen kanal 10. Det är synd att en så ambitiös mediasatsning missar målet just genom att inte nå ut till rätt grupp människor. Man sitter i vardagsrumssoffan och ber, det är något som borde vara förbehållet den lilla privata gruppen och inget som man exponerar offentligt, man återutsänder karismatiska tal från olika konferenser, hur inspirerande som helst för dem som är på sådana konferenser och delaktiga i sammanhanget men i TV riktade till en utomstående publik blir det ibland bara pinsamt. Gärna ambitiösa kristna mediasatsningar, men då skall de rikta sig till allmänheten. Den nya ateismen visar på behovet av en ny kristen apologetik som försvarar tron intellektuellt och möter människor på den nivån de står. Använd kanal 10 till detta!
Min övertygelse är att både sekulariserade svenskar som inte bryr sig så mycket om vare sig kristendomen eller den nya ateistiska debatten och många av de ivrigaste försvararna för den nya ateismen står mycket närmare Gud än vad en del gnosticerande eller liberala kristna gör. De behöver bara få rätt slags föda. och vem skulle ge dem det om inte Kyrkan? Mera apologetik som intellektuellt försvarar tron, mera förkunnande av kerygmat, det enkla och raka vittnesbördet om Kristus. Låt den nya ateismen inte avskräcka oss kristna, utan låt det tvärtom inspirera oss till en ny vår för evangeliet. Sverige behöver Kristus!
Att en reklamkampanj med ett så konventionellt budskap kan orsaka så mycket rabalder. Tidningarnas ledarsidor sjuder av indignation och okvädningsord mot kristna, tunnelbaneförare protesterar, affischerna rivs ner, och trots att det är brottsligt tycks det finnas ett tyst accepterande av detta.
Blogg-kollegan Pelle Poluha kommenterar: "Kanske är det bara Stockholms innekretsar som råkat i hysteri. Vi får hoppas det. För hur kan ett försvar av denna flertusenåriga institution som äktenskapet är annars orsaka så mycket rabalder? Kejsaren är naken och när det påtalas blir hovet svimfärdigt. Det harmlösa blir kontroversiellt, det konservativa radikalt. Ska man skratta eller gråta?"
Tonläget är högt i debatten om äktenskapet. Som genom ett trollslag förväntas nu alla springa åt ett och samma håll. Om man anser att samhället bör fortsätta att ge en tydlig institutionell karaktär åt det heterosexuella äktenskapet så som skett under alla tider, så finns det ingen ände på de invektiv och negativa omdömen man får utstå från delar av journalistkåren som tävlar med gay-rörelsens lobbyister om att stämpla alla sådana åsikter som homofoba, ja rentav människofientliga och kränkande mot respekten för alla människors lika värde.
"En grupp dinosaurier, på en femårings nivå, utan intellektuell spänst, en egendomlig skara människor som bland annat innefattar parmesannasaren AB och kolerikern JM" vräker Johannes Forssberg ur sig på Expressens ledarsida när han skall beskriva dem som står bakom och har undertecknat uppropet bevara äktenskapet. Eftersom också jag har skrivit under detta så antar jag att även jag är föremål för denna hans bedrövliga spya av okvädningsord. Så mycket intellektuell spänst är det inte i det han skriver, denna unga arga journalist verkar mera angelägen att gå med strömmen än att lyssna på dem som inte springer åt samma håll som han.
Forssberg tillhör en skara journalister som tydligen anser det poltiskt legitimt att driva med och även håna de kristna på ett sätt som knappast skulle tolereras mot några andra grupper i samhället. Som kristna får vi stå ut med detta, Forssbergs okvädningsord är dock småpotatis jämfört med den förföljelse kristna varit vana vid i alla tider, men det är allvarligt för att det sprider en olustig stämning i samhället.
Många journalister köper helt och hållet gay-lobbyisternas verklighetsbeskrivning och anser det självklart att de skall ha tolkningsföreträde och skriva andra på näsan vad de tycker och verkar inte ha tillstymmelse till intresse att lyssna och ta in vad andra verkligen säger. I deras tolkningsmodell urskiljer jag vissa återkommande element.
1. Påstående: Är man inte för könsneutrala äktenskap är man homofob. Detta budskap är en del i propagandastrategin, har det uttalats med eftertryck riktigt många gånger, så blir det till slut en sanning som ingen orkar säga emot.
Invändning: Detta är naturligtvis nonsens. Invändningarna mot könsneutrala äktenskap ligger på ett helt annat plan, det har inget med homofobi och göra, och det är närmast oförskämt hur denna etikett klistras på folks näsor hela tiden.
2. Påstående: Har man en traditionell syn på äktenskapet och anser att det skall fortsätta att vara heterosexuellt, så är man "högerkristen" eller tillhör en liten utdöende minoritet som kommer att försvinna av sig själv med tiden.
Invändning: Även om inte alla kyrkor varit med i just kampanjen i Stockholms tunnelbana, så är de grundtankar som kampanjen står för sådana som delas av större delen av kristenheten och de stora kyrkofamiljerna. Svenska kyrkans biskopar och deras delvis positiva inställning till könsneutrala äktenskap är ju en försvinnande liten minoritet inom världskristendomen. Det svenska uppropet bevara äktenskapet har hittills skrivits under av mer än 55.000 personer innefattande ledare för många av de kristna samfunden, också biskop Anders Arborelius från Katolska kyrkan.
3. Påstående: Äktenskapet är till för att spegla kärleken i alla dess former som den praktiseras av människor idag, det är därför nödvändigt att göra det könsneutralt eftersom man annars kränker människor som har en homosexuell läggning.
Invändning: Tanken bakom att bevara äktenskapet som ett förbund mellan två personer av olika kön är att grunden för äktenskapet inte i första hand är en lagstiftning om kärlek. I nästan alla avseenden är vi människor fysiskt autonoma, men det finns en funktion där det krävs en enhet mellan en man och en kvinna för att vi ska fungera, och det är fortplantningen, och samhället bör fortsätta att ge en institutionell karaktär åt detta. Homosexuella relationer saknar den biologiska och antropologiska grunden för att ge dem status som äktenskap. Detta har inte det minsta att göra med att kränka personer med homosexuell läggning. Lobbyisterna inom gay-rörelsen påhejade av många journalister vill inte lyssna till detta utan fortsätter i propagandasyfte att trumpeta ut att kristna är homofoba och kränker homosexuellas rättigheter. Att piska upp stämningen på sådant sätt riskerar att skapa mycket onödigt lidande och osäkerhet hos homosexuella personer.
Stämningen idag börjar likna den i antikens Rom. Det fanns ett samband mellan fientlighet mot den tidiga kyrkan och den moraliska nedgången av det Romerska imperiet. Rom ville inte lyssna till de kristna som protesterade mot kränkningar av människovärdet, t ex abort och dödandet av nyfödda oönskade barn. Romarnas hedonistiska kultur hotades av de kristnas vittnesbörd och livsstil. I Sverige kastas inte de kristna till lejonen, men det är ändå ett observandum att det går att håna och skriva nedsättande om kristna på ett sätt som inte skulle vara acceptabelt för några andra grupper (ersätt kristna med t.ex. judar eller homosexuella och smaka på hur det skulle kännas om man skrev så om dem).
Var Katolska kyrkan tillsammans med majoriteten av världskristendomen står är helt klart: Inspirerade av Kristus värnar vi om människans värdighet, alla människors lika värde, vi är mot hatet, mot exploateringen av det mänskliga livet. Vi värnar om att alla män och kvinnor och barn skall få uppleva en autentisk frihet och i gemenskap med andra kunna tjäna mänsklighetens bästa. Vi vill bygga kärlekens civilisation.
Läs också Sten-Gunnar Hedins artikel i Dagen, "Media öppnar för hatbrott mot kristna" och kommentar på Elisabeth Sandlunds blogg.
I går kväll var jag på en mycket intressant samtals-kväll anordnad av Newmaninstittutet i Uppsala. Det var ett panelsamtal med Ulf Jonsson, SJ, religionsfilosof och chefsredaktör för tidskriften Signum samt Christer Sturmark, samhällsdebattör och ordförande i Humanisterna.
Temat var "den nya ateismen", och samtalet utgick från Richard Dawkins bok the God Illusion som just utkommit på svenska. Boken finns anmäld av Ulf Jonsson i SvD i augusti, Ulf har även skrivit en artikel i Signum, och just i dag börjar en artikelserie i Dagen om den nya ateismen där just Ulf Jonsson skriver. Ulf är kritisk främst till bokens religionsfilsofiska delar där han ger författaren underkänt när det gäller hans argumentation i att bemöta de klassiska Guds-bevisen. Dawkins kan inte gudsbevisen, följdaktligen blir också hela argumentationen haltande. Dawkins utgår från Gudsbilden den intelligente skaparen och vederlägger sedan denna bild, men hans vederläggningsresonemang håller inte, menar Ulf Jonsson och fick medhåll av Sturmark, som också ansåg att dessa kapitel är de svagaste i Dawkins bok. Ulf Jonsson var kritisk mot att Dawkins trots att han inte är skolad på dessa områden använder sin auktoritet som vetenskapsman så att läsaren får intrycket att han är expert på detta område också.
Christer Sturmark har i media mycket framställts som en galjonsfigur för den nya ateismen i Sverige och man har fått intrycket av honom som en person som är väldigt mycket "anti-" mot allt som har med religion och kyrka att göra, jag har nog själv skrivit en del åt det hållet på min blogg också, men jag måste säga att den bilden måste jag revidera något efter kvällens debatt.
För det första är Sturmark ingen fanatisk religionsmotståndare, även om han är tydlig med att han själv inte tror på Gud, och för det andra visade kvällens debatt att det fanns många beröringspunkter där en konstruktiv religionskritik kan vara positiv också för Kyrkan. Dawkins bok tar i sina senare kapitel upp hur religion kan missbrukas och vara upphov till mycket elände, och även om man som kristen inte kan hålla med Dawkins om att religionen är upphov till allt elände, så finns det en sund religionskritik, och där är, menade Sturmark, kyrkorna ofta dåliga på självkritik och vågar inte riktigt säga ifrån när det dyker upp avarter inom de egna leden. Man är ofta för hänsynsfulla mot varandra.
Ulf Jonsson höll med om att det behövs självkritik också inom kristenheten men påpekade samtidigt att företrädarna för den nya ateismen också behöver ha en differentierad syn på kristna och inte dra alla över en kam, för då blir det svårt att åstadkomma ett samtal. Någonstans måste man kunna respektera och genuint lyssna till den man samtalar med om man vill ha en dialog.
Det kändes som en mycket fruktbar och givande kväll, tack Newmaninstitutet för att ni anordnade den. Det behövs flera sådana dialoger istället för skyttegravskrig där man i förväg har bestämt sig för vad motståndaren står för. En sådan dialog är positiv för samhället, och Kyrkan, som skall vara ett salt och ljus i världen, har allt att vinna på en sådan dialog.
Mamma, pappa, barn... Det är otroligt intressant att iakttaga hur en reklamkampanj i Stockholms tunnelbana med denna enkla text som beskriver den mest naturliga och vanligast förekommande triaden i världen kan väcka så starka känslor. 1000-tals människor samlas till ett upprop för att SL skall ta ner affischerna, Detta är en klart homofobisk kampanj, säger RFSL:s förbundsordförande Sören Juvas.
Nej, detta är ingen homofobisk kampanj, och den är inte diskriminerande mot homosexuella. Heder åt SL som inte faller efter för påtryckningarna. Inte heller ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning klassar kampanjen som diskriminerande.Hur många reklamkampanjer har man inte sett med betydligt värre provocerande innehåll, att vissa homosexuella störs av denna kampanj beror inte så mycket på dess innehåll som att lobbygrupper inom gay-rörelsen piskat upp stämningen i denna fråga till den grad att man gör sina egna en björntjänst. Man borde vara mera noggrann i sin analys innan man klassar alla åsikter som inte helt överensstämmer med RFSL´s som homofoba. Människor i dagens samhälle är i mycket mindre grad homofoba än tidigare, där har all upplysning och exponering av företrädare för homosexuella gjort god nytta för att slå hål på fördomar. GAY-RÖRELSEN MÅLAR IN SIG SJÄLV I ETT HÖRN GENOM ATT FORTSÄTTA ATT BETRAKTA SIG SOM UTSTÖTTA OCH OFFER FÖR DET STORA HOMOFOBI-SPÖKET. Att slå ner på kampanjen för äktenskapets bevarande och den reklamkampanj som nu pågår i tunnelbanan får ett löjets skimmer över sig.
Det är glädjande att en del offentliga personer även utanför kyrkorna nu "kommer ut" och frigör sig från grupptrycket och faktiskt försvarar det heterosexuella äktenskapet. Till dessa hör författaren Jan Myrdal. I SvD skriver han: "Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt heteronormativ får man väl göra det"
Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen som driver annonskampanjen säger: "Äktenskapet är definitionsmässigt en förening mellan en man och en kvinna. Genom att ge begreppet ett nytt innehåll upplöses äktenskapet som institution". En rimlig hållning, också utifrån ett rent sekulärt antropologiskt perspektiv.
Alla människor tjänar på att värna om och särbehandla den struktur i samhället, familjen, triaden mamma pappa barn som sörjer för släktets fortbestånd och barnens bästa. Ingen behöver känna sig diskriminerad av att detta system särbehandlas. Också HBT-personer komme ur en familj med mamma och pappa, också de är beroende av detta system och har rätt att ha en mor och en far. Som vuxna bör man kunna sköta sina olika kärleksaffärer utan att känna sig diskriminerad av att äktenskapet fortsätter att särbehandlas.
Också många homosexuella inser värdet av att bevara äktenskapet som en heterosexuell institution. I en artikel i UNT idag skriver prof. Holstein Fagerberg , överläkare Axel Brattberg m.fl: "Äktenskapet som en rättslig form för heterosexuella par har stöd i alla större kulturer, i de stora världsreligionerna, i FN:s konstitution om mänskliga rättigheter, EU-konventionen och EU-stadgan. Otvivelaktigt är det en fördel att den svenska lagstiftningen inte skiljer sig från den dominerande internationella bilden."
Det är bra om vi nu kan få en mera grundläggande debatt om dessa frågor och det vore önskvärt om politikerna kunde avstå från klåfingrigheten att på grund av en lobby-styrd tillfällig opinionssvängning driva igenom en illa genomtänkt förändring som får långtgående konsekvenser för för hela samhällstrukturen, familjebildningen och barnens rätt.
Landstingsrådet Jonas Segersam i Uppsala fortsätter att sprida en falsk bild av de tidigare förhållandena inom Caritas Sverige. (Insändare UNT lördag 20 okt). Detta gör han för att försvara sin partikamrat Gustaf von Essen som gjorde en kort och misslyckad sejour i Caritas Sveriges styrelse. Gustaf von Essen själv tiger efter några panikartade uttalanden i samband med publiciteten kring hans person i Upsala Nya Tidning.
Segersam misstänkte en politisk konspiration på vänsterkanten (upplysningsvis är jag själv inte vänsterpartist) eftersom Gun Holmertz från Caritas Sveriges tidigare styrelse och Ilona Sz. Waldau, Uppsalapolitiker som bloggat om von Essen och Caritas-affären båda är vänsterpartister. Så var nu inte fallet, men om jag skulle ha samma konspiratoriska fantasi som Segersam, så kunde jag misstänka att det finns en ohelig allians mellan honom och ledande personer från Katolska stiftet eftersom de tycks tävla i iver att vara von Essens vapendragare. Kristdemokraterna har ett intresse att inte kommunalrådet skall komma i dålig dager genom sin misslyckade insats i Caritas Styrelse, och vissa personer i stiftsledningen som håller von Essen om ryggen har ett intresse av att FLYTTA FOKUS FRÅN DERAS EGET AGERANDE I FRÅGAN TILL EXTERNA SYNDABOCKAR, i detta fall Caritas Sveriges tidigare styrelse som på ett mycket fult sätt hängs ut trots att PERSONER INOM STIFTSLEDNINGEN, BL.A. FINANSCHEF CHARLOTTE BYSTRÖM HAR ETT MYCKET STÖRRE ANSVAR FÖR MISSLYCKANDET.
Officiellt har Katolska stiftsledningen genom generalvikarie Bietic och pressansvarig Maria Hasselgren flera gånger gått ut med att von Essen fortfarande har stiftsledningens fulla förtroende trots att han inte har kvar uppdraget att bygga upp nya Caritas i stiftet. Man kunde tro att det finns en agenda som går ut på att återinsätta von Essen i uppgifter när mediauppmärksamheten blåst över.
För det första är det märkligt att han över huvud taget försöker sig på att förklara den mycket komplicerade bakgrunden till utvecklingen i en enskild hjälporganisation vars förhållanden han sannolikt varit mycket okunnig om tidigare.
För det andra, vad får honom att tro sig ha en mer objektiv bild av händelseförloppet än en person som suttit i organisationsens styrelse i flera år. Han avfärdar Gun Holmertz som icke objektiv och bemödar sig inte ens att bemöta de fakta hon framför i diskussionen.
För det tredje är det lätt att bemöta de punkter han tar upp i sin insändare i lördagens UNT:
1: Vad det gör för skillnad om von Essen själv tog initiativ till att få ordförandeuppdraget eller om han blev tillfrågad begriper jag inte. När man tackar ja till en ordförandepost förväntar man sig att en person tar fullt ansvar oavsett hur man fick uppdraget.
2-3: Det går inte att säga att årsmötets misstroendeförklaring gällde bara den gamla styrelsen. Gustaf von Essen hade haft tid på sig att försöka ställa saker till rätta och samverka med styrelsen, som var fullt operabel och bestod av kompetenta personer. Gustaf von Essen valde att inte satsa på det viktiga lokala arbetet som han visste var viktigt för lokalorganisationerna. I en intervju i Katolskt Magasin hösten 2006 säger han att det får anstå minst ett år. Många personer i styrelsen var kritiska till att han gav för lite informationsunderlag till styrelsen så att det blev svårt för dem att utföra sitt uppdrag. 6 personer, en majoritet av styrelsen skrev ett brev om detta till styrelsemötet i februari 2007.
4. Att avfärda en person som suttit i styrelsen som mindre vederhäftig och icke objektiv istället för att bemöta de faktiska argumenten är respektlöst. Vad säger att Segersams egen bild är mer objektiv?
5: Påståendet att styrelsen informerades så snart det stod klart att bestämmelserna för 90-kontot kunde påverka Caritas på grund av von Essens betalningsanmärkningar stämmer helt enkelt inte. Det är ett sätt för ledande personer inom stiftet, finanschefen Charlotte Byström tycks här varit drivande, att skyla över ett fatalt misstag. Att 90-kontot var äventyrat genom von Essens betalningsanmärkningar stod klart för stiftsledningen redan i januari, först i april informerades styrelsen. Och jag tror inte ett ögonblick på att von Essen inte var informerad och införstådd med det hela.
Att så var fallet är framgår för övrigt med önskvärd tydlighet av huvudpersonerna själva, både von Essen och Charlotte Byström har intervjuats i Katolskt Magasin, von Essen har uttalat sig för UNT och Radio Uppland, och pressansvarig i stiftet Maria Hasselgren har i tidigare insändare i UNT bekräftat att uppgifter har undanhållits styrelsen genom ett aktivt beslut i stiftsledningen. Här några exempel:
"De övriga ledamöterna i Caritas Sveriges styrelse underrättades aldrig i januari om att organisationen riskerade att mista sitt 90-konto. Inte förrän drygt två veckor efter SFI:s skriftliga besked om förvägrad dispens, alltså vid det sista styrelsemötet före årsmötet den 27?28 april, informerades styrelsen. Charlotte Byström förklarar detta med att man haft en reellt hopp om en dispens, och att frågan därför inte upplevdes som akut." (Katolskt Magasin nr 5 2007)
"Gustaf von Essen menar emellertid att han, som varande personligt utsedd av biskopen, har haft sina främsta förpliktelser gentemot stiftsledningen. ? Caritas Sveriges ägare ? alltså biskopen, finansrådet och jag såsom styrelseordförande ? måste först processa internt för att kunna ta fram underlag som styrelsen kan ta ställning till". (Katolskt Magasin nr 5 2007)
" Så här i efterhand kanske det finns fog för att jag borde ha informerat styrelsen, men under pågående process när stiftet ägde frågan, kände jag mig inte så engagerad. Jag tänkte att det där är väl inga större problem". (Intervju med Radio Uppland 17 sept 2007)
Charlotte Byströms påstående som upprepas i Hasselgrens insändare i UNT och som också återges i intervju med generalvikarie Biletic i Katolskt Magasin att det var på uppmaning av tjänsteman på Stiftelsen för insamlintgskontroll som man skickade in en dispensansökan framstår inte som trovärdigt. Kanslichefen på Stiftelsen för insamlingskontroll, Eva Birath uppger att reglerna är solklara. Har någon betalningsanmärkningar i en styrelse måste den avgå om man vill behålla 90-kontot. Några rekommendationer om dispensansökan ger man aldrig. /07-10-31 20.20
Dagen granskar i ett par artiklar fenomenet messianism, en ny ideologi kring personen Jesus, eller nygammal skulle man kanske säga, för ideologin liknar mycket de irrläror kring Jesu person och treenigheten som gav upphov till preciseringen av kyrkans tro vid koncilierna i Nicea och Calcedon, där vi fortfarande har den Niceanska trosbekännelsen som en god dogmatisk grund som definierar klassisk kristen tro. (Artikel 1, Artikel 2)
Viktigt att påpeka här är att det som här beskrivs inte skall förväxlas med messiastroende judar som är en kategori som blir allt vanligare, det finns många sådana församlingar både i Israel och USA. Messiastroende judar har samma syn på Guds treenighet och Kristi dubbla natur som inom katolsk kristen tro.
Intressant är att Messianska föreningens ledare inte vill låta sig intervjuas utan mycket rigorösa villkor för detta, man får här intrycket av en mycket slutet sällskap som är rädd för öppenhet och dialog. Sådana drag brukar vara vanligt inom sekter.
Tidiga kristologiska dogmer, som de från Nicea och Calcedon, utgör också idag en måttstock mot vilken alla nya påståenden borde bedömas. Dogmer är, skriver f Raniero Cantalamessa
"som antikroppar i Kyrkans blodomlopp. När en frisk organism genomgått och kommit över en infektionssjukdom, så förblir den immuniserad för all framtid mot just den specifika sjukdomen, eftersom den nu inom sig har effektiva antikroppar, redo att aktiveras närhelst samma infektionssjukdom är på gång igen. En analog funktion sätts igång på trons område genom en dogmatisk definition. Den aktiveras automatiskt varje gång samma heresi som en gång föranledde dess tillkomst -arianismen, t.ex - återvänder och infiltrerar kyrkan, även om den kommer i annan skepnad".
Messianismen som här beskrivs är en nygammal heresi som Kyrkan lätt känner igen. I den nya ekumeniska anda som finns är det viktigt att de olika kristna samfunden utan inbördes konkurrens kan samlas kring det som är gemensam kristen tro och proklamera i världen vad de redan har gemensamt. Katolska kyrkans läroämbete är här något som hela kristenheten kan luta sig mot. Det är inte för inte som dessa nya messianister är särskilt mycket emot Katolska kyrkan.
Uppenbarelsens centrala kärna - det som i katekesen brukar definieras som ?de två stora mysterierna i vår tro? - är TREENIGHETEN och INKARNATIONEN. Gud är en och tre; Jesus Kristus är Gud och människa. Det finns ett oupplösligt samband mellan dessa två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Johannes beskriver sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ?Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.? (1 Joh 2:23).
Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står därför inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: ÄR DET MÖJLIGT ATT EN HANDLING UTFÖRD I TIDEN KAN FÅ EFFEKT IN I EVIGHETEN? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet i Kristus.
Läs mera på fakta-sidan om Ranier Cantalamessa och boken Jesus Christ - the Holy One of God.
Msgr Biletic säger i en intervju i KM att det var på rekommendation av tjänsteman på Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) som man lämnade in en dispensansökan för att få behålla Caritas 90-konto trots von Essens betalningsanmärkningar. Det är praktiskt taget uteslutet att det skulle vara på det sättet. Eva Birath, kanslichef på SFI skriver i ett mail-svar på min fråga om man brukar rekommendera organisationer att söka dispens för 90-kontot trots styrelseledamöters betalningsanmärkningar:
"Svaret på din fråga är självklart inte eftersom SFIs föreskrifter inte medger några undantag. Det SFI säger rutinmässigt är att om personen som har betalningsanmärkningar inte avgår då mister organisationen sitt 90-konto"
EN TROLIGARE FÖRKLARING ÄR ATT STIFTETS FINANSCHEF VAR SÅ IVRIG ATT GENOMDRIVA SINA PLANER ATT HON GREP VARJE HALMSTRÅ ATT FÅ DEM I HAMN. Hon var en av de drivande i beslutet att undanhålla Caritas styrelse att 90-kontot var i fara. När hon i efterhand fick kritik och insåg att det var obetänksamt att försöka få dispens utan att informera Caritas Sveriges styrelse, så förskönde hon verkligheten genom att säga att det var SFI som rekommenderade att söka dispens.
Turerna kring von Essens betalningsanmärkningar och äventyrandet av 90-kontot har uppmärksammats i Upsala Nya Tidning. Pressansvarig på Stockholms katolska stift, Maria Hasselgren har i en insändare gått ut och försvarat von Essen och sagt att det var stiftsledningen (finaschefen?) som låg bakom beslutet att inte informera Caritas styrelse om att 90-kontot var i fara och inte von Essen. Som motiv anger hon att Caritas Sverige länge varit en organisation i kris och att man därför ville undanhålla styrelsen inforamtionen.
DET ÄR EN STOR SKANDAL ATT STIFTSLEDNINGEN GENOM PRESSANSVARIG PÅ DETTA VIS OFFENTLIGT INKOMPETENSFÖRKLARAR STYRELSEN. Även om Caritas Sverige var i kris, så var styrelsen fullt operabel och borde i högsta grad vara involverad i frågorna. AGERANDET ATT INTE INFORMERA ÄR I SJÄLVA VERKET EN DEL I EN SEDAN LÄNGE ETABLERAD KULTUR PÅ STIFTET ATT AVHANDLA FRÅGOR I SLUTNA RUM.
Det är PASTORALRÅDSMÖTE i helgen, och jag tycker detta är frågor som i högsta grad bör uppmärksammas där. DET ÄR DAGS ATT FOKUSERA PÅ STIFTSLEDNINGENS INRE PROBLEM ISTÄLLET FÖR ATT UTSE SYNDABOCKAR utanför stiftsledningen vilka får bära hundhuvud när det går snett, förut var det enskilda tjänstemän på Caritas Sverige, och nu styrelsen som inkompetensförklaras när problemet egentligen ligger i stiftsledningen.
Jag tror inte ett ögonblick på att Gustaf von Essen inte skulle ha varit medveten om och involverad i planerna att inte informera Caritas styrelse. Von Essen är nu inte längre aktuell för uppdrag inom stiftet, men en av de drivande i frågan har varit stiftets finanschef. Jag anser det inte möjligt att hon kan få behålla det uppdraget.
Kritiken mot Sida har varit hård efter den senaste granskningsrapporten från riksrevisionen. Till Sida´s försvar skall dock sägas att organisationen visar prov på en stor öppenhet, man försöker ingenting dölja utan redovisar bristerna och för en öppen dialog med allmänheten kring vilka åtgärder man vidtar, och det verkar som om man tar problemen på allvar och går vidare och försöker komma till rätta med bristerna.
I detta fallet var det Sidas samröre med enskilda hjälporganisationer som har ram-avtal med Sida som granskades. Till de organisationer som nämts i debatten hör Caritas Sverige, som visserligen inte hade något eget ramavtal, men ingick i Svenska missionsrådets ramavtal.
- De enskilda organisationerna ska ju ha idealitet och lokalt engagemang, småskalighet och närvaro på fältet. Och sprungna ur svenska folkrörelser som de är förväntar man sig förstås att de ska visa respekt för skattebetalarnas pengar, säger biståndsminister Gunilla Carlsson i en intervju i DN. Detta gäller i hög grad Caritas som har ett nätverk över hela världen och därför snabbt och effektivt kan få fram hjälp dit den bäst behövs. Tyvärr har Caritas i Sverige råkat i vanrykte genom den negativa publicitet som getts de sista åren, där ogengentligheter med ett projekt i Irak lyfts fram som ett negativt exempel. Tyvärr är det ledningen för Caritas Sverige och ledningen för stiftet som självförvållat bidragit till denna negativa bild genom att inte ta tag i uppenbara ledningsproblem och redovisningsproblem. Genom Caritas Sveriges eget agerande har fältarbetare i Irak fått bära hundhuvud och fått skyla över brister i ledning och rapportering som Caritas revisorer för länge sedan borde ha uppmärksammat och åtgärdat.
Det kritiserade Irakprojektet visade sig till slut vara ett mycket lyckat projekt där man fick ut mycket för satsade pengar, och den förundersökning som inleddes av Ekobrottsmyndigheten lades ner då man konstaterade att brott som faller under allmänt åtal inte kunde styrkas. Det har funnits brister i bokföringen, ja, men fältarbetarna har varit målinriktade, och korruption i syfte att orättmätigt stoppa projektpengar i egen ficka går inte att styrka. Då är det betydligt värre med de projekt i Afrika som Riksrevisionen nu granskat, och som Sida nu bestämt sig för att utreda vidare.
Om man skulle granska det bilaterala statliga Sida-stödet, så är det inte uteslutet att man skulle kunna hitta ännu värre exempel på korruption. Det finns inget som säger att stöd via de enskilda organisationerna fungerar sämre, och vad det gäller det globala Caritas-nätverket, så förtjänar det ett fortsatt högt förtroende, och om vi kommer till rätta med de ledningsproblem som funnits inom organisationen och inom Stockholms katolska stift så är jag övertygad om att Caritas i Sverige kan återupprättas och fortsätta att arbeta effektivt med idealitet och engagemang.
För att detta skall vara möjligt bör stiftsledningen i Stockholms katolska stift tillämpa samma öppenhet och dialog med den katolska allmänheten och svenska folket som Sida visat prov på den sista tiden. Var självkritiska, öppna arkiven, låt oss få tillgång till Caritas Sveriges styrelse-protokoll och andra dokument som kan hjälpa oss att förstå vad som hänt sista åren. Katolska kyrkan i Sverige tjänar ingenting på att dölja saker. Öppenhet, beredskap till självkritik och dialog med allmänheten är det som vinner i längden.
Kan det möjligtvis vara så att Europa är på väg bort från Gud, frågade sig f Miroslaw Dudek i sin predikan på Birgitta-dagen i Stockholms katolska domkyrka. Och då menade han inte specifikt tron på Gud och Kyrkan, utan om själva inställningen till lag och rätt. "Rätt och sanning är inte längre utgångspunkten för en god politik utan vad som är rätt och sanning bestämmer vi själva över genom demokratiska beslut", så löd hans analys. Han fortsatte:
Faran häri ligger att det som är sanning och rätt i grunden endast bestäms och definieras av majoritetsbeslut, dvs det är den starkares lag som blir rätt. Med andra ord, när en majoritet genom omröstning beslutar att ex. abort är en rättighet så är det en rättighet och rätt. Om en majoritet bestämmer att eutanasi är en rättighet så blir det en rätt. Man tar inte längre ställning till vad som är rätt, utan det är majoritetsbeslutet som helt avgör. Om man har en duktig lobbyverksamhet, och media med sig kan man lätt genomföra vissa saker. Ni vet det har skett förr i historien. Pilatus dömde Jesus genom en demokratisk process. Och en viss herre för 60 år sedan kom också till makten på detta sätt. Det är naturligtvis inte demokratin som sådan och demokratiska processer som ifrågasätts, bevare oss väl, men när man drar undan marken för rätt och sanning kan det blir så fel...
Mycket tänkvärda ord! Länk till hela predikan här. (Publicerad med tillåtelse av f Dudek)
Landstingsrådet Jonas Segersam i Uppsala ser en politisk konspiration bakom att von Essens betalningsanmärkningar i samband med Caritas-affären uppmärksammas i Upsala Nya tidning. Detta för att vänsterpartisten Ilona Sz Waldau skrivit om det på sin blogg och Gun Holmertz också är vänsterpartist. Waldau förnekar detta, hon har hämtat uppgifterna från tidningen Dagen, men tillägger: "Fast jag måste erkänna att jag är lite stolt över att Segersam tror att jag tillsammans med en vänsterpartist i Göteborg kan utnyttja Upsala Nya Tidning att spela med i ett lokalpolitiskt spel".
Landstingsrådet Segersam försvarar von Essen och tycker tydligen inte det är några problem att en styrelseordförande undanhåller en vald styrelse information och agerar bakom ryggen på den. Vad säger detta om den demokratiska andan inom Kristdemokraterna i Uppsala?
Det finns en häpnadsväckande okunskap om andlighet och religionsutövning i det svenska samhället. Bland den sekulariserade allmänheten och hos politiker och beslutsfattare i synnerhet betraktas ofta hängivenhet åt en kristen tro som något främmande och exotiskt. Extrema uttryck för denna okunnighet uppvisar Mona Sahlin och Marita Ulvskog, den senare genom sitt omdömeslösa utfall mot religiösa friskolor som "barnfängelser".
Paradoxalt nog varvas denna okunnighet med ett enormt intresse bland allmänheten för nyandlighet, vilket veckopressen och de privata TV-kanalerna känner av. Det går inte en kväll utan att det finns program på flera TV-kanaler som handlar om medier och occultism, ett vanligt tema är andar som går igen och mediala personer kommer för att ta kontakt med dem och hjälpa dem till "andra sidan". Det är ett bedrövligt effektsökeri i dessa okritiska docusåpa-serier där mediets agerande illustreras av ljuseffekter och dramatiska ljudeffekter. Mediet få hela tiden kommentera vad som sker på ett förment vetenskapligt och initierat sätt som utan ifrågasättande accepteras i dessa program. En del människor dras till sådant och sväljer det med hull och hår, andra tar avstånd, och i ett samhälle där det inte längre förmedlas någon grundläggande bildning i kristen tro blir detta kanske deras dominerande bild av vad tro och andlighet handlar om. I så fall blir deras avståndstagande till religion och andlighet förståelig. Politiker som Mona Sahlin och Marita Ulvskog borde dock vara bättre upplysta.
"Religiös övertygelse är något som berör människor på djupet", skriver tidningen Dagen i sin ledare idag. Det leder givetvis till en fara för sekterism som alla religiösa ledare måste vara medvetna om. "Snart sagt alla trossamfund har i sin historia exempel på sektbeteende. Ett sunt ledarskap erkänner detta och vidtar mått och steg för att mota sådan Olle i grind". Tidningen har helt rätt i detta. Inte heller Katolska kyrkan går fri från liknande tendenser. Och jag skulle vilja tillägga: Det är inte specifikt för religioner, utan alla ideologier och sammanslutningar där människor delar en gemensam övertygelse löper samma risk, också politiska partier. Jag har nyligen skrivit om hur den fundamentalistiska ateismen alltmer uppvisar sektliknande drag, och jag tycker Ulvskogs uttalande om friskolor bär drag av en fundamentalism som inte är fri från associationer åt det sekteristiska hållet.
Kyrkan är till för att evangelisera och nå ut till alla människor, evangelisationen är kyrkans djupaste mening och uppdrag. Människor törstar i grund och botten efter den äkta varan, Jesus Kristus som ger tro hopp och kärlek, respekt för personen och enhet. Vi lever i ett samhälle som alltmer drunknar i konsumism och egoism. Gängkulturer breder ut sig i förorterna för att de enskilda människorna inte blir sedda och respekterade, då skaffar man sig själv respekt genom våld och kriminalitet. I finansvärlden utbreder sig korruption, vi får höra om allt fler skandaler, även i tidigare respektabla organisationer där människor av girighet passerar gränsen för de givna spelreglerna.
I detta läge är det viktigt att kristenheten inte förblir en isolerad grupp i samhället som lever med sin egen livstolkning men inte når ut till de människor som bäst behöver det. Upplysningsarbetet är enormt, både gentemot oupplysta politiker och beslutsfattare och gentemot de människor som föredrar nyandlighet, occultism och gängkulturer framför en personlig relation till Jesus Kristus. Jag tror det är viktigt att vi kristna inte bara skyller på ointresse och okunnighet hos de andra, utan vi måste fråga oss vad det är hos oss själva som gör att vi inte når ut. Vi hörs och syns, men mottagarna av budskapet är inte mentalt "hemma" för att ta emot det vi säger. Då måste vi granska våra metoder och se hur vi kan nå ut på ett nytt sätt som når människornas hjärtan. Vad skiljer situationen i Jerusalem för 2000 år sedan då 3000 omvände sig på en dag från situationen i Stockholm idag då vi får vara glada om de få redan frälsta inte också slutar att komma till gudstjänsterna och att inte alla ungdomarna lämnar kyrkan efter konfirmationen?
Jag tror att kristna i många fall delar den okunnighet om distinktionen mellan sund kristen tro och sekterism som finns i det sekulariserade samhället. Vi måste ha en hög medvetenhet om dessa frågor, och det är vällovligt att tidningen Dagen uppmärksammar detta problem. En intensifierad evangelisation behövs, och för att den skall vara effektiv och nå människornas hjärtan måste den vara fri från varje drag av sekterism.
Läs mera om sekter och tankestyrning.