Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Stockholms katolska stift: Förtroendeklyfta mellan vilka?
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Caritas-affären har fört det goda med sig att man börjat prata öppet om saker som tidigare inte pratades öppet om. Jag tror att detta är mycket hälsosamt för Katolska kyrkan i Sverige.

Vi har tidigare talat om förtroendeklyftan mellan stiftslednigen/styrelsen för Caritas Sverige och församlingarna/gräsrötterna vilket manifesterade sig i en misstroendeförklaring mot styrelsen på Caritas årsmöte i april 2007.

Gustaf von Essen som hösten 2006 övertagit styrelseordförande-posten efter biskop William Kenney hade inte lyckats återskapa förtroendet. Församlingarna tyckte att det var alltför mycket centralstyrning, alltförmycket satsning på stora projekt med utländska bidrag som inte var förankrade i församlingarna, och att man alltför lite satsade på det lokala karitativa arbetet och inte lyssnade till församlingarna. I en intervju i Katolskt Magasin januari 2007 sade Gustaf von Essen att arbetet med att stödja församlingarnas socialpastorala arbete måste anstå minst ett år då resurser saknas. Även inom Caritas Sveriges styrelse var det många som tyckte att informationen från bl.a. ordförande von Essen är bristfällig och i en skrivelse från 6 styrelselemedlemmar efterlystes "betydligt tätare och tydligare kommunikation" för att kunna ta ställning i olika frågor. Istället för att se detta som ett konstruktivt inlägg, blev som jag förstått under mina intervjuer med olika personer denna grupp ganska hårt kritiserad av von Essen och de betraktades närmast som uppviglare.

Våren 2007 uppdagades att Gustaf von Essen hade betalningsanmärkningar och att detta fick som konsekvens att Caritas Sverige höll på att förlora sitt 90-konto. Von Essen i samförstånd med stiftets ekonomichef bestämde då att söka dispens hos Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) så att Caritas Sverige trots ordförandens betalningsanmärkningar skulle få behålla sitt 90-konto. Detta beviljades inte, eftersom det skulle ha inneburit att Stiftelsen för insamlingskontroll skulle ha brutit mot sina egna stadgar.

Efter misslyckandet att få dispens från SFI avgick Gustaf von Essen och en ny ordförande, Lennart Cervall tillsattes som skulle leda det fortsatta avvecklingen av Caritas Sverige. Caritas Sveriges styrelse blev informerad om von Essens betalningsanmärkningar och konsekvenserna för 90-kontot på ett styrelsemöte 2007-04-11 där biskop Anders Arborelius själv medverkade. Samtidigt informerade biskopen om att han hade utsett von Essen som ansvarig för att bygga upp den nya Caritas-organisationen inom Stockholms katolska stift.

Då det stod klart att Gustav von Essen och gruppen kring honom ville ta över den gamla personalgruppen från Caritas Sverige till stiftet uppfattade församlingarna det som om man ville fortsätta det centralicerade arbetet som om ingenting hänt, och att fortfarande ingen ville lyssna till gräsrötterna. Detta protesterade man emot.

Då turerna kring von Essens betalningsanmärkningar blivit kända, att Caritas Sveriges styrelse inte blivit informerad om dessa förrän i ett sent skede och att man inte heller varit tydlig mot styrelsen med att man sökt dispens för betalningsanmärkningarna hos Stiftelsen för insamlingskontroll, så ökade kritiken än mer.

I en intervju med Katolskt Magasin publicerat i nr 5 2007 förklarar Gustaf von Essen och stiftets finanschef Charlotte Byström den uteblivna och försenade informationen till styrelsen: Gustaf von Essen menar att han, som varande personligt utsedd av biskopen, har haft sina FRÄMSTA FÖRPLIKTELSER GENTEMOT STIFTLEDNINGEN, BISKOPEN OCH STIFTETS FINANSRÅD, och att han först måste processa frågorna internt för att kunna ta fram underlag som styrelsen kan ta ställning till. (Enligt Caritas Sveriges stadgar utser biskopen ordförande, och årsmötet utser övriga ledamöter i styrelsen). Charlotte Byström menar att man hade ett reelt hopp om att få dispens för betalningsanmärkningarna och att man därför INTE UPPLEVDE DET SOM AKUT ATT INFORMERA STYRELSEN.

I samma intervju uttalar von Essen att han är ledsen för att indirekt ha utlöst krisen genom "några betalningsanmärkningar som ligger ett par år tillbaka i tiden". Gustaf von Essen intervjuas i tidningen Dagen den 3 maj 2007. Där konfronteras han med att förutom de betalningsanmärkningar på 2000 kronor ett par år tillbaka som han erkänt, så finns hos kronofogden en betalningsanmärkning från december 2006 på 4921 kronor till Telia och anteckningar om fyra till på sammanlagt lika mycket från åren 2005 och 2004. Hans kommentar:" Jo, det har kanske varit några stycken, men allt är betalt nu. Det handlar om vanligt hushållsslarv".

Jag och många med mig tycker inte att von Essens och Byströms försvar för sitt handlande håller. Ett par betalningsanmärkningar är i sig är kanske inte så märkvärdigt, men det faktum att von Essen UNDANHÅLLIT STYRELSEN INFORMATION om att det rörde sig om ändå fler och färskare betalningsanmärkningar trots att han borde ha vetat att detta ställer till med komplikationer för en hjälporganisation som innehar ett kontrollgirokonto är betydligt allvarligare. ATT BEGÄRA DISPENS VAR OMDÖMESLÖST. Hade man läst SFI´s stadgar skulle man ha förstått att det var lönlöst. Och även om man fått dispens skulle det ha inneburit att Caritas Sverige placerats i en B-klass bland hjälporganisationerna eftersom man inte uppfyllde alla kraven. DET ENDA RAKA HADE VARIT ATT VON ESSEN SJÄLV INSETT ATT HAN BORDE AVGÅTT, och Byström och övriga ansvariga borde ha uppmanat honom att göra detta istället för att stödja processen med dispensansökan.

Sedan blir jag förfärad över den syn man har på hur man kan förfara med information gentemot styrelsen. BÅDE VON ESSEN OCH BYSTRÖM ANSER TYDLIGEN ATT DET ÄR HELT I SIN ORDNING ATT FÖR CARITAS SVERIGE VIKTIGA FRÅGOR HANTERAS I SLUTNA RUM UTANFÖR STYRELSEN. Att Byström ?inte upplever det som akut? att informera styrelsen om en så viktig sak som att Caritas Sverige riskerar att förlora sitt 90-konto är häpnadsväckande. Och även om det inte skulle ha varit ?akut?, så skulle det varit fullt möjligt att ge information om detta och om korrespondensen med SFI vid styrelsemötet i februari. Den som ser på detta utifrån misstänker genast att man aktivt valde att undanhålla styrelsen denna information därför att det var en så känslig fråga.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur man hanterar information i Stockholms katolska stift: ?DET KATOLSKA INFORMATIONSTÄNKANDET LIKNAR IBLAND UNDERRÄTTELSEORGANISATIONENS: Man får reda på saker endast om det är nödvändigt utifrån den position man har, och alltid i förtroende. Den som får veta något känner sig betydelsefull över att ha kommit ifråga för information och ifrågasätter inte denna tystnadens och dimridåernas kultur?. Det som här utspelas inför våra ögon, hur Caritas Sveriges styrelse undanhålles information och hur von Essen och Byström försvarar detta är ett illustrativt exempel på vad jag menade.

Så vill vi inte att det skall fortsätta. Skall vi ha styrelser med demokratisk organisationsform i stiftet, och det skall vi självklart ha, därför att det är rationellt och effektivt, så måste dessa också ges chansen att få verka fullt ut, och då behövs information. Här har de sex brevskrivarna i Caritas styrelse helt rätt. Annars blir det frågan om en slags skendemokrati där styrelserna får agera gisslan för att ge legitimitet åt beslut som i själva verket fattats i slutna rum. Att detta långtifrån är okontroversiellt visas av det sätt på vilket de sex personernas skrivelse mottogs.

Kanske är det så att vi här hittar viktiga pusselbitar till förklaringen av varför det kunde gå så snett med Caritas Sverige. Problemet har i själva verket inte varit för mycket demokrati, utan brist på demokrati, undanhållande av information till styrelsen och medlemsorganisationerna samt FÖRSÖK ATT HANTERA FRÅGORNA I SLUTNA RUM. Med ett öppnare klimat kanske det hade varit möjligt att hantera hela processen på ett betydligt mer konstruktivare sätt. I SÅ FALL ÄR DET FEL VÄG MAN GÅR DÅ MAN NU CENTRALISERAR ÄNNU MER.

Om centraliserad makt utövas i slutenhet av en liten grupp personer och där det inte finns andra balanserande maktfaktorer, så är risken för maktmissbruk och korruption alltid stor. Stiftets finansråd där finanschefen är föredragande är en stark maktfaktor i stiftet, och det borde ligga i dess eget intresse, i biskopens intresse och i Katolska kyrkan i Sveriges intresse att det här finns en öppenhet när det gäller information, samt att dess makt balanseras av andra demokratiskt tillsatta styrelser. Det är också ett legitimt demokratiskt intresse att det finns en öppenhet kring dem som hanterar katolikernas med statens hjälp insamlade församlingsavgifter.

På stiftets hemsida läser vi: ?Finansrådet är det närmaste Kyrkan kommer ett vanligt företags styrelse. Rådet fattar beslut om budget och investeringar över en viss nivå?. Det finns ingen information om vilka som ingår i rådet. Ett första steg mot öppenhet kunde vara att presentera rådsmedlemmar med namn och bild.

Biskopen själv i form av ?chef? för Katolska kyrkan i Sverige skulle naturligtvis kunna vara en balanserande faktor, men inte ens en biskop har allsmäktiga förmågor. Han är i första hand en trons och andlighetens människa, och han har själv i något sammanhang sagt att ?jag är ingen manager?. Därför är han givetvis beroende av de rådgivare han har, finansrådet har därför en mycket stor makt vilket också innebär ett mycket stort ansvar.

Erfarenheterna från problemen med Caritas Sverige väcker frågan om liknande problem finns också i andra sammanhang i stiftet, tex SUK, S:t Eriks Katolska skola...?  Jag tror vi behöver en fortsatt diskussion om hur vi hanterar öppenhet och demokrati inom Stockholms katolska stift.

Se också tidigare inlägg: Katolska kyrkan inte immun mot korruption. Caritas årsmöte: Seger för demokratin...


Posted 2007-9-15 10:35 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren