september 2007 - Posts
Maria Hasselgren skriver en insändare i Upsala Nya Tidning som hon undertecknar i egenskap av pressansvarig på Stockholms katolska stift. För läsaren är det oklart om man skall tolka det som hennes egna privata tankar eller om det är stiftets officiella ståndpunkt hon framför. Jag hoppas att det är det förstnämnda, i annat fall vore det katastrofalt.
För vad är det hon säger? Hon påstår att det finns ett beslut, taget någonstans inom stiftsledningen, som gick ut på att CARITAS SVERIGES STYRELSE INTE ANSÅGS KUNNA BETROS MED INFORMATION AV VITALT INTRESSE FÖR ORGANISATIONENS STYRNING "för att inte orsaka onödig oro i organisationen".
Det innebär i princip att den inre ledningskretsen i stiftet inte ansåg Caritas Sveriges styrelse kapabel att utföra sitt arbete under månaderna januari till och med april 2007. Detta är en SKANDALÖS OFFENTLIG KRÄNKNING AV DE MYCKET KOMPETENTA PERSONER SOM SATT I STYRELSEN och som jag vet alla hade ambitionen att lösa krisen i Caritas Sverige. För visst var Caritas Sverige en organisation i kris, men styrelsen var inte i kris, det fanns olika uppfattningar, men den var fullt operationskapabel. Om det är som Hasselgren säger, så bekräftas med all önskvärd tydlighet att de sex ledamöterna som författade skrivelsen till styrelsemötet i februari hade helt rätt aningar när de efterlyste bättre informationsunderlag till styrelsen. Jag tror att detta är också en viktig bakgrund till förståelsen av misstroendeföklaringen mot Caritas Sveriges styrelse på årsmötet i april: MISSTROENDEFÖRKLARINGEN PÅ CARITAS ÅRSMÖTE VAR I SJÄLVA VERKET EN MISSTROENDEFÖRKLARING MOT LEDNINGEN I STOCKHOLMS KATOLSKA STIFT.
När det gäller hur det gått till med ansökan om dispens hos Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) för att få behålla 90-kontot trots ordförandens betalningsanmärkningar, så tror jag Hasselgren och Byström lägger fram en förskönad beskrivning. Jag kan inte tänka mig att ansvariga på SFI berättar för organisationer där styrelseledamöterna har betalningsanmärkningar att detta visserligen är mot reglerna, men att det är möjligt med undantag om man inkommer med en ansökan om dispens. En troligare förklaring är att Byström var så påstridig i sina försök att få till stånd dispensen att den som hon talade med på SFI till slut var tvungen att säga att man i så fall fick komma in med en skriftlig ansökan för formell handläggning.
Nu ställer många sig frågan hur det egentligen gick det till när beslutet fattades att inte informera Caritas styrelse om att 90-kontot var i fara. Var det ett noga genomtänkt beslut som framlagts för biskopen på ett sådant sätt att han fick tid på sig att noga överväga vad som talar för och emot, eller fattades det informellt av tjänstemän i panik utan att biskopen fått chans att ta ställning till konsekvenserna? Byströms, von Essens och nu senast Hasselgrens uttalande för media i denna affär gör att man frågar sig hur det egentligen står till med beslutsprocesserna på Stockholms katolska stift. Von Essen och Byström har sagt att de tycker det är helt i sin ordning att styrelsen inte informeras om allt. Von Essen har sedan sagt till Radio Uppland att han så här i efterhand nog borde ha insett att han skulle informerat styrelsen, men säger samtidigt att han knappast visste något själv eftersom stiftsledningen ägde frågan.
Det framstår allt mera som att Caritas Sveriges problem i själva verket har varit och är Stockholms katolska stifts problem. Visst måste vissa känsliga frågor kunna hanteras i slutna rum utan publicitet, det är helt klart, men problemet i Stockholms katolska stift är att ALLT SAMMANBLANDAS I EN ENDA RÖRA utan att det finns en tydlig och klar beslutsprocess. Styrelser agerar som om de hade ansvaret fullt ut men i själva verket sker ett dubbelspel bakom kulisserna. Denna otydlighet och brist på insyn gör att arenan är öppen för olika informella ledare att träda upp och intrigrera och styra. DET ÄR EN AKUT NÖDVÄNDIGHET ATT SE ÖVER ARBETSRUTINERNA OCH BESLUTSPROCESSERNA I STIFTET. Biskopen behöver ta ett tydligare ledningsansvar över denna process, och jag tror det kommer att bli nödvändigt att ta in en extern organisationskonsult för att titta på detta.
Om ingenting görs kommer vi att få se mer av det som vi sett så många exempel på under de senaste åren: Kompetenta personer med goda ambitioner engagerar sig i olika uppgifter för att under loppet av några år malas sönder så att de för all framtid avskräcks för att göra något mer inom Kyrkan. Detta är ett ofantligt slöseri med vår viktigaste resurs: engagerade och kompetenta lekmän som verkligen vill bidra till Kyrkans liv och växt.
"Jag tänker själv ofta på hur okomplicerad tillvaron skulle te sig med en sån djup, aldrig ifrågasättande övertygelse" skriver Björn Ulvaeus i Expressen som försvar mot den massiva kritik han och humanisterna fått för sin religionskritik som många tycker är lika fundamentalistisk som de värsta avarterna av de religioner de kritiserar.
Det är intressant vilken bild av kristendomen Ulvaeus gör sig. Den innerliga religiositeten i det tysta, privata är en omistlig del av det svenska kulturarvet, skriver han, men tydligen inget för en reflekterande tänkande människa. Problemet är att Ulvaeus ställer upp sin naiva bild av kristen tro, vilken han sedan kritiserar. Han har inte förstått helheten. Visst kan en varm trygg barnatro uttryckt i dikten av Lagerkvist som han citerar vara en värdefull frukt av kristen tro, men hur kan Ulvaeus få för sig att en kristen övertygelse aldrig är ifrågasättande? Tvivel och kritiskt ifrågasättande är lika mycket en del av den kristna tron som den trygga förtröstan. Ulvaeus borde studera några av de stora helgonens liv för att få perspektiv på kristen tro.
Hanne Kjöller, som vanligt i sina kolumner i DN skarp i sin analys, genomskådar Sam Harris ateist-bibel "Brev till en kristen nation" som getts ut på det nystartade förlaget Fri Tanke. Långt ifrån att vara en reaktion på fundamentalistiska och bokstavstroende religiösa sekter visar sig denne ateist i sina sanningsanspråk vara minst lika fundamentalistisk själv. Hon skriver: "Precis som den bokstavstrogne kristne, juden och muslimen har Sam Harris skådat ljuset. Men i stället för Gud har han sett rationaliteten. Sida upp och sida ned förklarar han i föraktfulla ordalag varför han har rätt och alla troende fel".
Enligt Dagen kommer förlaget att skicka ut boken till 400 skolor och man hoppas att detta skall bredda underlaget i religionsundervisningen och hjälpa ungdomarna att själva ta ställning. Man skulle kunna säga att med fiender som Harris, Sturmark och Ulvaeus så behöver kristendomen inga vänner. Kristendomen kan endast gå stärkt ur en konfrontation med denna bok, precis som blivit fallet med andra spektakulära angrepp på kristendomens trovärdighet som t.ex. Da Vinci koden.
En intellektuellt redbar ateism förtjänar en bättre presentation än så, och då skulle det kunna bli en intressant dialog med kristendomen. Nu är risken istället att ungdomarna förlorar intresset för existentiella frågor över huvud taget. Kristendomen och de övriga religionerna görs ingen rättvisa, och författaren avslöjar sig själv som lika hopplöst sekteristiskt fundamentalistisk som de religiösa sekter världen med rätta förfasar sig över.
Jag hoppas rektorerna på skolorna är förnuftiga nog att välja annan litteratur när man vill ge ungdomarna ett rätt perspektiv både på religionerna och ateismen så att elevernas intresse före existentiella frågor kan stimuleras på ett bra sätt istället för att köras i botten. Tro och religion är något som helt enkelt finns i den mänskliga existensen, precis som filosofi och vetenskap, och det är skolans uppgift att presentera detta på ett rationellt och intresseväckande sätt.
Fler länkar i denna fråga:
Tidigare blogg-inlägg: Icke-konfessionalitet är en tro bland andra. Religionen är en del av människans existens.
Fides et Ratio: Johannes Paulus II´s encyklika om Tro och Förnuft.
Kommentar i tidskriften Signum angående Fides et Ratio.
Nätverket Katolsk vision som utmärkte sig genom ett långtgående program för att förändra Katolska kyrkan, bl.a. med demokratiska biskopsval, förändring av kyrkans sexualetik och införande av kvinnliga präster har öppnat ett nytt diskussionsforum på internet: Man skriver:
"Katolsk vision är ett forum för fri debatt mellan katoliker, andra kristna och allmänheten i övrigt. Kyrkans katolicitet gör att frågeställningarna är av intresse för alla".
Jag blev uppmärksammad på det nya forumet genom att medlemmar i nätverket intresserat sig för vad jag skrivit om demokrati och öppenhet i Kyrkan med anledning av Caritas-affären.
Jag delar inte punkterna i deras manifest. Min utgångspunkt är att jag lever i samverkan med Kyrkans läroämbete och när det gäller sådana frågor som att öppna prästämbetet för kvinnor, så krävs ett koncilium för att besluta om sådana saker. Min tro är att den helige Ande leder kyrkan, dels genom läroämbetet, dels genom de troendes öppenhet för Anden och nådegåvorna och att det hela tiden är ett samspel mellan dessa olika aspekter av Anden. Jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan nr 12:
...De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (sensu fidei) när helheten, alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.
Katolsk Visions manifest framstår för mig inte som något som mognat fram ur ett andäktigt lyssnande till vad Anden säger till församlingarna idag. Däremot tror jag på det öppna och fria samtalet, vilket alltid kan ses som en pusselbit i en djupare process som leder oss framåt om vi är öppna för Anden och inte fastlåsta vid våra egna politiska agendor.
Just nu är det mediauppmärksamhet angående förre Caritas-ordföranden Gustaf von Essen och hans betalningsanmärkningar. Von Essen är en slipad politiker och vet hur han skall möta media. När det gäller betalningsanmärkningarna i sig, så var hans taktik att från början inte säga hela sanningen (först var det två anmärknignar några år tillbaka i tiden, sedan blev det fler, den sista från 2006), när den taktiken inte höll var nästa försvarslinje att bagatellisera det hela. För hans egen del kommer mediauppmärksamheten snart att blåsa över, och hans politiska karriär hänger nog mera på hur han sköter politiken i Uppsala än på denna affär.
Men för Stockholms Katolska stifts och Caritas del finns det aspekter av denna historia som man måste fortsätta att granska. Låt oss först se på hur von Essen bemöter det faktum att han han undanhållit Caritas styrelse information om betalningsanmärkningarnas konsekvens för 90-kontot samt turerna kring dispensansökan hos Stiftelsen för insamlingskontroll:
1. Intervju i Katolskt Magasin nr 5 2007: Gustaf von Essen säger att att han har haft sina främsta förpliktelser gentemot stiftsledningen. "Caritas Sveriges ägare ? alltså biskopen, finansrådet och jag såsom styrelseordförande ? måste först processa internt för att kunna ta fram underlag som styrelsen kan ta ställning till."
2. Intervju med Radio Uppland 2007-09-17: "...jag visste knappt något själv, bara att det fanns en dispensansökan inne.
...Så här i efterhand kanske det finns fog för att jag borde ha informerat styrelsen, men under pågående process när stiftet ägde frågan, kände jag mig inte så engagerad. Jag tänkte att det där är väl inga större problem."
3. Intervju med Expressen 2007-09-17: "Nej stämmer inte. Det har aldrig varit någon avsikt att föra någon bakom ljuset.
... fråga dig vilken trovärdighet Holmertz har. I övrigt har jag inga ytterligare kommentarer".
(Anm: Gun Holmertz satt i Caritas Styrelse, hon är den person som intervjuades av Uppsala Nya Tidnings reporter och en av de 6 personer i Caritas styrelse som författade en skrivelse där de uttryckte att styrelsen fick för lite information från styrelseordföranden..)
Första taktiken är att påstå att han INTE BEHÖVDE INFORMERA styrelsen. I intervjun med Radio Uppland är han efterklok och säger att han nog borde ha informerat styrelsen, men försvarar sig samtidigt med att han KNAPPT VISSTE NÅGOT SJÄLV, och SKYLLER IFRÅN SIG PÅ STIFTSLEDNINGEN som han menade ägde frågan. Tredje taktiken som han tillämpar i Expressen-intervjun är att förneka och IFRÅGASÄTTA KRITIKERS TROVÄRDIGHET.
Om vi för ett ögonblick granskar von Essens argumentation i relation till det jag tidigare skrivit om bristen på information och hur frågor hanteras i slutna rum i Stockholms katolska stift kan man spekulera över följande:
Von Essen har ett rykte om sig (sant eller falskt) att använda arbetsmetoder och ha en ledarstil som inbegriper intriger, hemlighetsmakeri och toppstyrning och att all kritik bemöts hårt och skoningslöst. Detta är i varje fall vad personer insatta i KD-politiken i Uppsala sagt mig, och detta motsägs knappast av hur han hanterat ordförandeskapet i Caritas Sverige. Hemska tanke: Var det just dessa egenskaper som man önskade då man rekryterade honom till ordförande i Caritas Sverige, att man ville ha en ordförande som kunde hålla de "besvärliga demokrati-ivrarna" i styrelsen stången och genomföra den innersta ledningskretsens intentioner? Jag vet inte, men frågetecknen blir fler och fler...
Caritas-affären har fört det goda med sig att man börjat prata öppet om saker som tidigare inte pratades öppet om. Jag tror att detta är mycket hälsosamt för Katolska kyrkan i Sverige.
Vi har tidigare talat om förtroendeklyftan mellan stiftslednigen/styrelsen för Caritas Sverige och församlingarna/gräsrötterna vilket manifesterade sig i en misstroendeförklaring mot styrelsen på Caritas årsmöte i april 2007.
Gustaf von Essen som hösten 2006 övertagit styrelseordförande-posten efter biskop William Kenney hade inte lyckats återskapa förtroendet. Församlingarna tyckte att det var alltför mycket centralstyrning, alltförmycket satsning på stora projekt med utländska bidrag som inte var förankrade i församlingarna, och att man alltför lite satsade på det lokala karitativa arbetet och inte lyssnade till församlingarna. I en intervju i Katolskt Magasin januari 2007 sade Gustaf von Essen att arbetet med att stödja församlingarnas socialpastorala arbete måste anstå minst ett år då resurser saknas. Även inom Caritas Sveriges styrelse var det många som tyckte att informationen från bl.a. ordförande von Essen är bristfällig och i en skrivelse från 6 styrelselemedlemmar efterlystes "betydligt tätare och tydligare kommunikation" för att kunna ta ställning i olika frågor. Istället för att se detta som ett konstruktivt inlägg, blev som jag förstått under mina intervjuer med olika personer denna grupp ganska hårt kritiserad av von Essen och de betraktades närmast som uppviglare.
Våren 2007 uppdagades att Gustaf von Essen hade betalningsanmärkningar och att detta fick som konsekvens att Caritas Sverige höll på att förlora sitt 90-konto. Von Essen i samförstånd med stiftets ekonomichef bestämde då att söka dispens hos Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) så att Caritas Sverige trots ordförandens betalningsanmärkningar skulle få behålla sitt 90-konto. Detta beviljades inte, eftersom det skulle ha inneburit att Stiftelsen för insamlingskontroll skulle ha brutit mot sina egna stadgar.
Efter misslyckandet att få dispens från SFI avgick Gustaf von Essen och en ny ordförande, Lennart Cervall tillsattes som skulle leda det fortsatta avvecklingen av Caritas Sverige. Caritas Sveriges styrelse blev informerad om von Essens betalningsanmärkningar och konsekvenserna för 90-kontot på ett styrelsemöte 2007-04-11 där biskop Anders Arborelius själv medverkade. Samtidigt informerade biskopen om att han hade utsett von Essen som ansvarig för att bygga upp den nya Caritas-organisationen inom Stockholms katolska stift.
Då det stod klart att Gustav von Essen och gruppen kring honom ville ta över den gamla personalgruppen från Caritas Sverige till stiftet uppfattade församlingarna det som om man ville fortsätta det centralicerade arbetet som om ingenting hänt, och att fortfarande ingen ville lyssna till gräsrötterna. Detta protesterade man emot.
Då turerna kring von Essens betalningsanmärkningar blivit kända, att Caritas Sveriges styrelse inte blivit informerad om dessa förrän i ett sent skede och att man inte heller varit tydlig mot styrelsen med att man sökt dispens för betalningsanmärkningarna hos Stiftelsen för insamlingskontroll, så ökade kritiken än mer.
I en intervju med Katolskt Magasin publicerat i nr 5 2007 förklarar Gustaf von Essen och stiftets finanschef Charlotte Byström den uteblivna och försenade informationen till styrelsen: Gustaf von Essen menar att han, som varande personligt utsedd av biskopen, har haft sina FRÄMSTA FÖRPLIKTELSER GENTEMOT STIFTLEDNINGEN, BISKOPEN OCH STIFTETS FINANSRÅD, och att han först måste processa frågorna internt för att kunna ta fram underlag som styrelsen kan ta ställning till. (Enligt Caritas Sveriges stadgar utser biskopen ordförande, och årsmötet utser övriga ledamöter i styrelsen). Charlotte Byström menar att man hade ett reelt hopp om att få dispens för betalningsanmärkningarna och att man därför INTE UPPLEVDE DET SOM AKUT ATT INFORMERA STYRELSEN.
I samma intervju uttalar von Essen att han är ledsen för att indirekt ha utlöst krisen genom "några betalningsanmärkningar som ligger ett par år tillbaka i tiden". Gustaf von Essen intervjuas i tidningen Dagen den 3 maj 2007. Där konfronteras han med att förutom de betalningsanmärkningar på 2000 kronor ett par år tillbaka som han erkänt, så finns hos kronofogden en betalningsanmärkning från december 2006 på 4921 kronor till Telia och anteckningar om fyra till på sammanlagt lika mycket från åren 2005 och 2004. Hans kommentar:" Jo, det har kanske varit några stycken, men allt är betalt nu. Det handlar om vanligt hushållsslarv".
Jag och många med mig tycker inte att von Essens och Byströms försvar för sitt handlande håller. Ett par betalningsanmärkningar är i sig är kanske inte så märkvärdigt, men det faktum att von Essen UNDANHÅLLIT STYRELSEN INFORMATION om att det rörde sig om ändå fler och färskare betalningsanmärkningar trots att han borde ha vetat att detta ställer till med komplikationer för en hjälporganisation som innehar ett kontrollgirokonto är betydligt allvarligare. ATT BEGÄRA DISPENS VAR OMDÖMESLÖST. Hade man läst SFI´s stadgar skulle man ha förstått att det var lönlöst. Och även om man fått dispens skulle det ha inneburit att Caritas Sverige placerats i en B-klass bland hjälporganisationerna eftersom man inte uppfyllde alla kraven. DET ENDA RAKA HADE VARIT ATT VON ESSEN SJÄLV INSETT ATT HAN BORDE AVGÅTT, och Byström och övriga ansvariga borde ha uppmanat honom att göra detta istället för att stödja processen med dispensansökan.
Sedan blir jag förfärad över den syn man har på hur man kan förfara med information gentemot styrelsen. BÅDE VON ESSEN OCH BYSTRÖM ANSER TYDLIGEN ATT DET ÄR HELT I SIN ORDNING ATT FÖR CARITAS SVERIGE VIKTIGA FRÅGOR HANTERAS I SLUTNA RUM UTANFÖR STYRELSEN. Att Byström ?inte upplever det som akut? att informera styrelsen om en så viktig sak som att Caritas Sverige riskerar att förlora sitt 90-konto är häpnadsväckande. Och även om det inte skulle ha varit ?akut?, så skulle det varit fullt möjligt att ge information om detta och om korrespondensen med SFI vid styrelsemötet i februari. Den som ser på detta utifrån misstänker genast att man aktivt valde att undanhålla styrelsen denna information därför att det var en så känslig fråga.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur man hanterar information i Stockholms katolska stift: ?DET KATOLSKA INFORMATIONSTÄNKANDET LIKNAR IBLAND UNDERRÄTTELSEORGANISATIONENS: Man får reda på saker endast om det är nödvändigt utifrån den position man har, och alltid i förtroende. Den som får veta något känner sig betydelsefull över att ha kommit ifråga för information och ifrågasätter inte denna tystnadens och dimridåernas kultur?. Det som här utspelas inför våra ögon, hur Caritas Sveriges styrelse undanhålles information och hur von Essen och Byström försvarar detta är ett illustrativt exempel på vad jag menade.
Så vill vi inte att det skall fortsätta. Skall vi ha styrelser med demokratisk organisationsform i stiftet, och det skall vi självklart ha, därför att det är rationellt och effektivt, så måste dessa också ges chansen att få verka fullt ut, och då behövs information. Här har de sex brevskrivarna i Caritas styrelse helt rätt. Annars blir det frågan om en slags skendemokrati där styrelserna får agera gisslan för att ge legitimitet åt beslut som i själva verket fattats i slutna rum. Att detta långtifrån är okontroversiellt visas av det sätt på vilket de sex personernas skrivelse mottogs.
Kanske är det så att vi här hittar viktiga pusselbitar till förklaringen av varför det kunde gå så snett med Caritas Sverige. Problemet har i själva verket inte varit för mycket demokrati, utan brist på demokrati, undanhållande av information till styrelsen och medlemsorganisationerna samt FÖRSÖK ATT HANTERA FRÅGORNA I SLUTNA RUM. Med ett öppnare klimat kanske det hade varit möjligt att hantera hela processen på ett betydligt mer konstruktivare sätt. I SÅ FALL ÄR DET FEL VÄG MAN GÅR DÅ MAN NU CENTRALISERAR ÄNNU MER.
Om centraliserad makt utövas i slutenhet av en liten grupp personer och där det inte finns andra balanserande maktfaktorer, så är risken för maktmissbruk och korruption alltid stor. Stiftets finansråd där finanschefen är föredragande är en stark maktfaktor i stiftet, och det borde ligga i dess eget intresse, i biskopens intresse och i Katolska kyrkan i Sveriges intresse att det här finns en öppenhet när det gäller information, samt att dess makt balanseras av andra demokratiskt tillsatta styrelser. Det är också ett legitimt demokratiskt intresse att det finns en öppenhet kring dem som hanterar katolikernas med statens hjälp insamlade församlingsavgifter.
På stiftets hemsida läser vi: ?Finansrådet är det närmaste Kyrkan kommer ett vanligt företags styrelse. Rådet fattar beslut om budget och investeringar över en viss nivå?. Det finns ingen information om vilka som ingår i rådet. Ett första steg mot öppenhet kunde vara att presentera rådsmedlemmar med namn och bild.
Biskopen själv i form av ?chef? för Katolska kyrkan i Sverige skulle naturligtvis kunna vara en balanserande faktor, men inte ens en biskop har allsmäktiga förmågor. Han är i första hand en trons och andlighetens människa, och han har själv i något sammanhang sagt att ?jag är ingen manager?. Därför är han givetvis beroende av de rådgivare han har, finansrådet har därför en mycket stor makt vilket också innebär ett mycket stort ansvar.
Erfarenheterna från problemen med Caritas Sverige väcker frågan om liknande problem finns också i andra sammanhang i stiftet, tex SUK, S:t Eriks Katolska skola...? Jag tror vi behöver en fortsatt diskussion om hur vi hanterar öppenhet och demokrati inom Stockholms katolska stift.
Se också tidigare inlägg: Katolska kyrkan inte immun mot korruption. Caritas årsmöte: Seger för demokratin...
Ateisten och filosofiprofessorn Bertrand Russel ville för c:a 100 år sedan skrota det kristna äktenskapsbegreppet. Han var en förespråkare för s.k. proväktenskap.
Stefan Swärd, pastor i Evangeliska frikyrkan, skriver en kunnig och rakt på sak artikel i Dagen om kristen äktenskapssyn. Han konstaterar att Russells proväktenskap helt har bejakats i den västerländska kulturen, men det har inte lett till några stabilare relationer. All erfarenhet och forskning visar tvärtom att DÄR SAMBOFORMEN ÄR UTBREDD, DÄR ÄR OCKSÅ SKILSMÄSSORNA VANLIGARE.
Stefan Svärd menar att den kristna äktenskapssynen ligger ganska nära det folk i allmänhet egentligen vill. De allra flesta människor vill helst leva i ett troget och livslångt sexuellt förhållande, skriver han. De flesta tycker också att man inte ska hoppa i säng med någon utan att det finns en stabil relation. Från sin erfarenhet som pastor har Swärd lärt sig att många nyomvända snabbt anammar en kristen syn istället för sambokulturen.
Sambokulturen verkar breda ut sig alltmer inom både frikyrkosamfunden och i Katolska kyrkan. Det finns emellertid ingen anledning för präster och pastorer att kapitulera för tidsandan och skämmas för den kristna äktenskapssynen. Det kristna äktenskapet är tvärtom ETT DYRBART ARV, NÅGOT MYCKET VÄRDEFULLT SOM KYRKORNA HAR ATT ERBJUDA VÅR TIDS MÄNNISKOR.
Stockholms Domkyrkoförsamling har givit ut Magasinet Sthlmsliv vars syfte är att nå ut på ett kraftfullt sätt till församlingsmedlemmar och alla som bor och vistas inom domkyrkoförsamlingens gränser. Det skulle kunna vara en mycket god idé att på detta sätt använda Kyrkans resurser att nå ut med evangeliet till människor.
Nu var det tydligen så att Matteusevangeliets 8:e kapitel, berättelsen om den Romerske officeren och hans tjänare hade getts en tolkning i queer-perspektiv, i själva verket att officeren och hans unge gosse-tjänare måste ha haft en sexuell relation, och vad mera är att Jesus måste ha känt till detta, och eftersom Jesus inte sade något emot det, så måste han ha gillat det. I sanning en långsökt tolkning som i ett senare tillrättaläggande av ansvarig utgivare Åke Bonnier konstaterats inte heller vara Svenska kyrkans eller Domkyrkoförsamlingens eller hans egen tolkningslinje, och han beklagar att denna tolkningslinje fick stå som enda tolkningslinje i det aktuella magasinet.
När detta blev känt ledde det till omfattande reaktioner och protester både inom och utanför Svenska Kyrkan. Pingstledaren Sten Gunnar Hedin uppmanar Pingströrelsens folk att gå ur Svenska kyrkan, Dagen säger i en ledare att det enda raka vore att dra in upplagan.
Jag ifrågasätter starkt det lämpliga i att när man har chansen att nå ut till människor med evangeliet, och man får förutsätta att MÅNGA MÄNNISKOR SOM ÄR OSÄKRA I SIN SEXUELLA IDENTITET OCH KANSKE SJÄLVA BLIVIT UTSATTA FÖR SEXUELLT UTNYTTJANDE LÄSER DETTA, så är det denna bild av Jesus som presenteras. Åke Bonnier gör en stor sak av att begreppet "pederast" som använts i artikeln olyckligt förväxlats med "pedofil". För självklart tar Åke Bonnier avstånd från pedofili och allt som kommer i närheten av pedofili, och han kunde inte ana att den romerske officerens pederastiska relation till sin unge gosse-tjänare skulle kunna leda associationerna i den riktningen. Jag tycker inte det borde vara så svårt att förstå, och även om tjänaren nu skulle vara över 18 år och det till äventyrs skulle vara ett jämlikt sexuellt förhållande byggt på frivillighet, så är det ändå mycket olämpligt att presentera ett sådant budskap för en bred publik som man inte känner. - DETTA LIKNAR NÄRMAST FÖRFÖRELSE.
Det är förvisso högt till tak i Svenska kyrkan, denna historia och ansvarigas reaktion på det hela bekräftar det som många säger: DET FINNS INGEN SAMLAD TEOLOGISK LINJE I SVENSKA KYRKAN, man kan tro i stort sett vad man vill. Ärkebiskop Anders Wejryd understryker detta i sin kommentar: "Det här visar att i Svenska kyrkan där tolkar människor bibeln på olika sätt..." (Intervju i Dagen 2007-09-12)
Åke Bonniers klargörande och beklagande på Stockholms domkyrkoförsamlingshemsida väger lätt och brister i trovärdighet så länge man inte också TAR KONSEKVENSERNA OCH DRAR IN UPPLAGAN. Detta vill man nämligen inte göra. Biskop Caroline Krook passar och Ärkebiskop Anders Wejryd har inget att invända och hänvisar till att Domkapitlet får ta ställning till det om saken skulle bli anmäld.
Det aktuella numret av magasinet hade som tema "mod". Det är inte vad man kan säga att höga vedebörande uppvisar i sin passiva hållning. Här kryssar man mellan Scylla och Karybdis: En lagom avmätt ursäkt för att blidka den interna kyrkliga kritiken, men samtidigt hänvisa till att det är högt i tak när det gäller bibeltolkning och undvika att dra in numret vilket skulle kunna leda till att man stöter sig med dem som vill driva queer-frågorna framåt i Svenska kyrkan.
"Efterfrågestyrd vård är kostnadsdrivande och ineffektiv, något som flera undersökningar publicerade i medicinska tidsskrifter visat". - Det skriver Eric Bertholds, överläkare vid medicinkliniken, Kärnsjukhuset i Skövde på SvD Brännpunkt.
Tron på att privatisering skall lösa alla effektivitetsproblem inom vården i Stockholm har gått för långt. En sådan tro är både naiv och får dessutom inget som helst stöd i vetenskapliga studier. Som flera påpekat blir utfallet med all sannolikhet att de mest vårdkrävande som oftast också är de som har svårast att göra sin röst hörd de som drar kortaste strået - t.ex. multiskjuka, dementa och patienter med schizofreni.
Bertholds fortsätter:
"Den som egentligen inte är i behov av vård är i regel friskare och mer lättbehandlad än den som har större behov. Priset för en viss åtgärd är schabloniserat och därmed är det av ekonomiska skäl bättre att satsa på lättbehandlade patienter framför de svårbehandlade. Ansvaret för de mindre lönsamma patienterna med stort vårdbehov och svag röst ... överlåts till det allmänna, som aldrig kan undandra sig detta uppdrag."
Privata aktörer förstår detta sammanhang mycket väl. Lasse Källström, vd för Carema Primärvård säger i DN apropå de nya upphandlingsreglerna i Stockholms Läns Landsting (Vårdval Stockholm):
?Vi blir tvungna att se till att vi får fler patientbesök. Vi kommer också att bli tvungna att hålla kvällsöppet för att locka patienter.?
Tro inte att dessa tätare extrabesök kommer att göras av tidskrävande äldre och multisjuka patienter, utan av ganska friska individer som får onödiga extra-kontroller och som lika bra skulle ha klarat sig med glesare besök.
Det är en etisk fråga att inte göra administrativa experiment i stor skala med vård och omsorg utan att ha försäkrat sig om att de svagaste och mest vårdbehövande grupperna får sina behov bra tillgodosedda. Den analysen saknar jag helt här.
I lördags var jag i Vadstena. Stockholms katolska stift anordnade en stiftsvallfärd och katoliker från hela landet strömmade till. Arrangemanget sammanföll med de nordiska ungdomsdagarna.
I mässan på borggården predikade ärkebiskop Giovanni Tonucci, påvlig nuntie i Norden. Han vände sig till ungdomarna och de församlade pilgrimerna. Utifrån evangelietexten på Jungfru Marie födelses fest (Matt 1:18-23) drog han parallellen från Josef och Marias liv till våra egna liv: Vi ställs alla inför valsituationer då vi kan säga ja eller nej till Guds kallelse, det gäller det stora valet i vårt liv då vi bestämde oss för att följa Jesus, men det gäller också olika större och mindre valsituationer dag för dag då vi kan välja att följa Guds kallelse eller säga nej till den. Maria sade ja till att föda Guds Son, Josef sade ja till att stå vid hennes sida. Många av oss tänker kanske om oss själva: Jag är väl inte så viktig, Guds kallelse kan väl inte ha något med mitt liv att göra. Men ärkebiskop Tonucci betonade att vi är alla kallade att följa Guds vilja precis i den livssituation där vi befinner oss. De val vi gör i livet dag för dag är viktiga, och leder till Guds rikes tillväxt i den mån vi säger ja till Guds vilja.
Efter mässan hade ungdomarna ordnat ett "katoliktorg" där olika stiftsorgan, ordnar, rörelser, bokförlag etc. kunde ställa ut. Det var ett givande tillfälle att möta katoliker från hela landet. Därefter följde sakramental procession från Birgittasystrarnas kapell till Blåkyrkan där dagen avslutades med tillbedjan.
Det är en rikedom för katolikerna i Sverige att ha en sådan vallfartsort som Vadstena med den heliga Birgittas skrin och den historiska Blåkyrkan samt en levande klostermiljö med Birgittasystrarna.
Vad man kunde önskat ytterligare av dagen var möjligen att man skulle ha förberett det bättre med ljudtekniken i samband med mässan. Delvis gick ljudet dåligt fram, det saknades ordentliga mikrofonstativ och kanske kunde man ha testat in detta bättre inför en så stor utomhusmässa.
Tillägg 2007-09-11, länkar: Reportage i Dagen Bilder från vallfärden