maj 2007 - Posts
Dödshjälpsdebatten visar att människor inte ser något alternativ än döden vid svår sjukdom. Men om människor erbjuds professionell hjälp vill de leva, hävdar Carl-Magnus Edenbrandt, läkare inom Sjukhusansluten hemvård i Malmö. För att uppleva en god död måste människan få en chans att förbereda sig. Det är viktigt att få tid att avsluta sitt liv, och att få göra det som en hel person och inte ses som en sjukdom eller ett fall, menar Carl-Magnus Edenbrandt.
Edenbrandt, som medverkade vid ett seminarium om smärta på Universitetssjukhuset i Lund nyligen, lyfter fram fakta som belyser att vård i livets slutskede inte värderas särskilt högt:
- På läkarutbildningen ägnas endast två timmar åt palliativ medicin och i läroböckerna står ingenting om döden förutom 20 rader om celldöden.
- Av de 80 000 äldre personer som varje år avlider, så dör hälften inom fjorton dagar efter det att de skrivits ut från sjukhusen. Tre fjärdedelar av dem har dessutom hunnit på nytt söka sjukhuset akut innan de till sist dött.
Läs mera om seminariet i tidningen Dagen.
Det är tecken på en beklaglig dehumanisering av vården som kommer till uttryck i denna fixering på sjukdomar där man mindre och mindre ser människan bakom sjudomen, utan endast "fallet". När man är medicinskt "färdigbehandlad" skall man så snabbt som möjligt iväg från sjukhuset för att bereda plats för nya "fall".
I den bästa av världar skulle det finnas en fungerande vårdkedja där geriatrisk eftervård och kommunal omvårdnad tar över, men ofta fungerar inte denna vårdkedja tillfredsställande. Den vård- och omsorgsbehövande människan hamnar alltför ofta i ett vakuum.
Jag tror ingen vill ha det så här, inte patienterna, inte personalen som ofta uträttar ett stort arbete och kompenserar för vårdsystemets brister genom sin yrkesetik men blir ofta slitna, inte bara genom den kvantitativa arbetsbördan, utan kanske främst genom att ständigt konfronteras med upplevelsen att inte räcka till för att ge patienterna allt det man önskar man kunde göra.
DN uppmärksammar i sin nätupplaga pressmeddelandet från SIDA angående Caritas Sverige. Biståndsinsatser som Sida nu kräver tilbaka flera hundra tusen kronor av Caritas för är bl.a. Irak-projektet med det omnämnda vattenreningsverket vars installation blev försenad på grund av säkerhetsläget men som nu är installerat och blivit ett projekt som lyckats över alla förväntningar. Kan det vara så att SIDAS RAPPORT INTE TAGIT HÄNSYN TILL DESSA FAKTA, utan att den nu aktuella rapporten bygger på underlag som Caritas Sverige gav till Sida efter det att man avbrutit kontakten med den f.d. fältarbetaren för flera år sedan? Den f.d. fältarbetaren intervjuas av DN, han säger att insatserna i Irak varit mycket lyckade och menar att Caritas inte alls borde betala tillbaka pengar för Irak-projekten eftersom de fungerade bra.
På frågan från DN´s reporter om Sida inte kunde ha talat med den misstänkte fältarbetaren under utredningen svarar Magnus Lindell, avdelningschef på Sida:
"Sida tar inte på sig att utreda skuldförhållanden. Vi konstaterar bara att statliga pengar inte har använts på ett korrekt sätt. Vi har samarbete med Caritas, inte en före detta medarbetare där".
Sida meddelar i ett pressmeddelande från 24 maj att de revisioner som nu är slutförda visar på stora brister i Caritas Sveriges hantering av medel och redovisning av verksamheten. Man konstaterar att Caritas Sverige haft en mycket svag ledning och bristfällig styrning och internkontroll i sin organisation.
Egeninsatser insamlade utomlands
Sida är också kritisk till det sätt på vilket egeninsatsmedel samlats in, där utländska medel via den s.k. PLA-fonden via stiftet använts som egeninsats. Det sägs i ett PM att Sida visserligen inte har för avsikt att återkräva medel på grund av detta då egeninsatserna formellt kommer från svensk källa (stiftet), även om de insamlats utomlands, men man säger mycket tydligt att i fortsättningen kommer Sida inte att acceptera egeninsatser som samlats in utomlands och enbart slussas via en svensk aktör.
Det är välkommet att Sida nu sätter ner foten och ger ett klart besked i denna fråga. Om man hade velat hade man kunnat göra detta långt tidigare. Det har länge funnits en medvetenhet inom Caritas Sverige att detta att utnyttja utländska medel som egeninsatser kan vara en problematisk sak som strider mot andan i folkrörelsebidraget. Redan Pehr Thorell informerade på den tid han var generalsekreterare ansvariga inom Sida om att PLA-fonden användes på detta sätt. Motiveringen till att fortsätta att använda PLA-fonden skulle kunna vara att man kan se de många invandrade katolikernas engagemang för projekt i sina olika hemländer som folkrörelsedelen i det hela, att beslutet att använda PLA-fondens medel för utlandsprojekt istället för till inhemska ändamål ändå är en prioritering som gjorts på hemmaplan och att man via de projekt man fått igång via PLA-fonden kunnat uträtta mycket gott.
Mellanösternprojekten och polisanmälan mot den f.d. Caritasanställde
I revisionsrapporten tas upp redovisningen av Mellanöstern-projekten och ett konto i Byblos bank som den f.d. Caritas-anställde hade behörighet att administrera. I en revision av detta gjord av Öhrlings Pricewaterhouse Coopers bedömer man att pengarna på Bybloskontot inte kan anses ha varit Caritas Sveriges, utan redovisningsmedel tillkommande de olika mottagarorganisationerna. Sida delar inte den bedömningen utan menar att detta konto också skall redovisas till Caritas Sverige.
Sida tar upp ett antal utstående frågor där klarhet inte föreligger i redovisningen och som skulle kunna tyda på brott om dessa frågor inte får tillfredsställande svar. Dessa redovisas i promemorian från SIDA i anslutning till pressmeddelandet. Processen följer sin egen inneboende logik: De utstående frågor som inte fått svar är sådant som borde ha utretts internt inom Caritas Sverige i dialog med den f.d. Caritasanställde i samband med processen att färdigställa slutrapporterna från mellanösternprojekten. Det sannolika är att alla frågorna då skulle ha utretts på ett tillfredsställande sätt. Nu valde man istället att avbryta allt samarbete med honom, och anklaga honom för brott.
Man kunde ha väntat sig att Sida under sin revision skulle ha granskat processen mera ingående och kräva att få ha kontakt med den aktuella fältarbetaren. Så skedde nu inte, och helt logiskt kvarstår de utstående frågorna som nu slutgiltigt får utredas i den rättsliga process som handläggs av Ekobrottsmyndigheten. Där kommer den f.d. Caritas-anställde äntligen att höras så att frågorna kan redas ut. Jag känner det dock pinsamt å Katolska kyrkans vägnar att vi tar samhällets resurser genom Ekobrottsmyndigheten i anspråk för att reda ut saker som borde vara avklarade för länge sedan om Caritas Sverige hade haft en ordentlig styrning och internkontroll i sin verksamhet.
Även Sida har ju fått lägga ner mycket arbete på denna historia, men förhoppningsvis kan också något positivt komma ur detta, eftersom det inneburit en läro-process också för Sida vilket man påpekar i den publicerade promemorian.
"Sekulariseringen utbreder sig snabbt och det tycks vara svaret på de religiösa samfundens bristande förmåga att hantera människors längtan och behov", skriver
Christina Doctare i SvD. Hon är kritisk till de tankar Per Beskow framför, vilket hon kallar teologiska spetsfundigheter. Katolska kyrkan liksom andra samfund är idag rätt handikappade när det gäller att möta vanliga människors existentiella behov. T.ex: De flesta ungdomar lämnar kyrkan efter konfirmationen. Ett lysande undantag har hon hittat i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Christina Doctare är själv katolik.
Några namnkunniga personer från föreningen Humanisterna, bl.a. prof. Torbjörn Tännsjö, Christer Sturemark, juristen Ia Modin och låtskrivaren Björn Ulvaeus, vill avskaffa religionsfriheten. Detta argumenterar man för i en artikel i Expressen. Bl.a. vänder de sig mot föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med det de tror på.
Deras inlägg kommenteras av Marcus Svensson, ledarskribent på Smålandsposten. Han skriver på sin blogg:
För det första tycks de förutsätta att det finns ett slags neutralt rum för ett barn att födas in i och som man kan uppfostras i. Men varken barn eller föräldrar är levande neutrum. Att känna, uppleva, förstå och ta ställning är något grundläggande mänskligt ? som aktiveras i samma stund (om inte tidigare) som man tar sitt första andetag.
I Barnkonventionen stadgas: Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Längre fram heter det: Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
Marcus Svensson drar slutsatsen:
Staten ska alltså respektera föräldrarnas rätt. Föräldrarna är i sin tur - under utövandet av denna rätt - skyldiga att respektera barnets rättigheter. Ansvaret är alltså föräldrarnas. Ingen annans. Ska staten ta över ansvaret för barns uppfostran? Är det vad ?humanisterna? vill?
Marcus Svensson gör tankeexperimentet att vända på konventionen om religionsfrihet, vilket tydligt visar det absurda i humanisternas resonemang:
Ingen har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet eller religionsfrihet. Därför har ingen heller rätt att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
Den nya ekumenik som Ulf Ekman gjort sig till tolk för i en artikel i SvD centrerar på Kyrkans trosbekännelse och går på tvärs med tidigare traditionella gränsdragningar i det kristna landskapet. I denna ekumenik samlas Katolska kyrkan, delar av Pingströrelsen och andra frikyrkor och högkyrkliga och karismatiska grupper inom Svenska kyrkan som vill slå vakt om "KLASSISK KRISTEN TRO" (detta begrepp som uppfattas så självklart av många, men problematiskt av andra).
MÅNGA GLÄDS ÅT DENNA NYA ÖPPNING för ekumeniken, men det finns OCKSÅ KRITISKA REAKTIONER. I debatten som uppstått efter Ulf Ekmans artikel urskiljer jag i princip TRE TYPER AV KRITIK:
Från katolskt håll: Ekumenik är i princip bra, men man bör förhålla sig skeptisk till så här snabba omsvängningar. Låt oss vara avvaktande och se om detta är något på ytan, eller om det verkligen är en omprövning som GÅR PÅ DJUPET. Exempel på denna hållning: Per Beskow.
Från frikyrkligt håll: Många företrädare från det mest entusiastiska frikyrkofolket har svårt att smälta denna omorientering mot Rom. Man vill gärna fortsätta att på ett eller annat sätt se Katolska kyrkan som "den stora skökan". Argumenten från denna grupp är svaga och bygger mycket på känslomässiga SVÅRIGHETER ATT ÖVERGE GAMLA FAVORITIDÉER. Exempel: Flera insändare i tidningen Världen idag.
Från "liberalteologiskt" håll: Man ser det som ett HOT OM DESSA NYA EKUMENISKA KONSTELLATIONER BLIR FÖR TONGIVANDE, eftersom det försvårar kyrkans förändring i den riktning som dessa grupper vill, t.ex. mot en tillåtande syn på aborter, mot att äktenskapet öppnas för samkönade par. Exempel: Helle Klein, Lars Ingelstam.
Dagens chefsredaktör Elisabeth Sandlund kommenterar Ingelstams artikel i Sändaren:
Om Ulf Ekman kan man ha många åsikter. Men ett är säkert, Ingelstam gör det lätt för sig. Och det verkar som om den sjuka som hittills mest grasserat i Svenska kyrkan och som yttrar sig som en svårartad allergichock varje gång orden ?klassisk kristen tro? nämns, har spritt sig även till Svenska Missionskyrkan.
Beskows uttalande i SvD-artikeln att den katolska etiken härleds ur det mänskliga förnuftet och inte ur Bibeln har väckt en hel del debatt, t.ex. på bloggen Yada yada. Läs gärna hela diskussionen i de efterföljande kommentarerna.
Beskow har rätt så till vida att tro och förnuft inte utesluter varandra, och katolsk teologi och etik kan aldrig motsäga förnuftet. MEN TRON TILLFÖR TROTS ALLT NÅGOT MER ÄN FÖRNUFTET. Jag tror inte att det ens teoretiskt skulle kunna finnas någon så högintellektuell människa att han enbart från härledningar via förnuftet skulle kunna komma fram till allt det som uppenbarats genom den gudomliga frälsningsplanen som beskrivs i Gamla Testamentet och som tar sin fullbordan i Jesus Kristus och som sedan fövaltas av Kyrkan som Kristus grundade.
Jag håller med om att i en reflektion över det som är innehållet i katolsk tro och katolsk etik, så styrker förnuftet dess rimlighet ju grundligare man reflekterar över detta. Ett exempel: Att varje människa är en skapad varelse, skapad till Guds avbild, är oändligt värdefull och kallad att älska Gud och att ansvarsfullt förvalta skapelsen låter rimligt och motsägs inte av förnuftet. Men de flesta människor kommer trots allt inte fram till detta genom ett skarpt intellekt och förnuftigt tänkande, de kommer fram till det genom att välja att tro på vittnesbördet om Gud och Jesus Kristus de fått ta emot genom Kyrkan, DE GÖR ETT GRUNDANTAGANDE ATT DETTA ÄR SANT. Andra människor väljer andra grundantaganden (som de också menar vara byggda på förnuftet), t.ex. att livet och människan är tillkommen av en slump, att det inte finns något som säger att människan har en särställning i detta slumpartade kosmos, att ansvar och etik är något relativt som hon själv skapar.
UTIFRÅN GRUNDANTAGANDENA KAN MAN HÄRLEDA DE SPECIFIKA ETISKA STÄLLNINGSTAGANDENA. Den katolska synen på respekt för livet från dess första begynnelse till dess slut härleds logiskt ur den katolska synen på människan. Många människor har kanske inte reflekterat så mycket över vilka grundantaganden man mer eller mindre medvetet gjort i sina liv. HÄR KAN KONFRONTATIONEN MED JESUS KRISTUS VARA TILL HJÄLP. I denna konfrontation tror jag det visar sig att många människor står närmare Gud än vad de t.o.m. själva trodde från början. Evangelisationen handlar om att väcka tron och blåsa liv i den gudomliga gnista som varje människa bär inom sig.
I ett inlägg i Världen Idag skriver Andres Lempira:
...Det är knappast en slump att bönen för enhet bland oss Jesus-troende är Kristi sista bön innan han uppstiger till Fadern. Vi har alla olika infallsvinklar hur denna enhet ska se ut.
För den katolska kyrkan har det alltid varit självklart att all enhet i slutändan utgår ifrån Enhetens Stol - biskopsstolen i Rom...
Ulf Ekman förtjänar stor respekt för sitt frimodiga närmande till kyrkan. Livets Ord är idag enligt mig, det frikyrkliga samfund som teologisk sett står närmast kyrkan. Jag är djupt tacksam att jag lever i dessa Upprättandets tider där Kristi uppdrag att verka för kristen enhet samt praktisering av missionbefallningen kanske är viktigare än någonsin.
Visst är det glädjande med en växande ekumenisk samsyn, skriver Per Beskow på SvD Brännpunkt 7 maj med anledning av Ulf Ekmans tidigare artikel om ekumenik. Men det räcker inte att upptäcka likheter på ytan, det är viktigt att kristna från andra samfund får en djupare förståelse för Katolska kyrkans perspektiv för att ekumeniken skall kunna fördjupas. Som exempel nämner han bibelsynen:
"Bibeln är inget trosföremål utan är den främsta källan till kunskap om tron på Jesus Kristus, en tro som förts vidare av den katolska kyrkan genom historien.".
Om man inte förstår detta kan katolsk tro lätt förväxlas med protestantisk bibelfundamentalism, menar Beskow.
Han har rätt i detta. Att upptäcka vad man har gemensamt är glädjande, men det svåra arbetet att fördjupa förståelsen för den gemensamma tron kommer sedan.
Se också mitt tidigare inlägg Ekumenik gör ont.
Jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? (Matt 5:44-46).
Moder Teresa uttryckte det så: "Ni måste älska till det gör ont". Att älska så länge det inte innebär en uppoffring för oss själva, det är ingen konst. Kärleken sätts på prov när den stöter på motstånd. På samma sätt är det med ekumeniken: Kristi kärlek tvingar oss att söka enheten. Ibland finner vi spontant varandra och upptäcker det vi har gemensamt och gläds över en fin ekumenisk gemenskap. Men ekumeniken måste gå längre än så: Den ställer krav på alla oss kristna att utan förutfattade meningar söka sanningen och vara beredd på självprövning och att lyssna till den andre.
Jag har tidigare skrivit om hur flera frikyrkoledare reflekterar över nattvarden på ett sätt som närmar sig katolsk sakramentssyn, företrädare för andra samfund bjuds in till Pingströrelsens Nyhemsvecka, i sista numret av Svenska Journalen intervjuas Birgitta Ekman, hustru till Ulf Ekman. Hon säger så här om Katolska kyrkan:
...samtal pågår även med våra katolska vänner. Jag blev så glad när jag nyligen läste en bok om katolsk teologi och insåg att vi verkligen har så liknande syn på vad som är kristendomens grundbultar.
Men ekumenik gör också ont: Kristna som inte känner sig hemma i den nya ekumeniska gemenskapen Katolska kyrkan - Pingströrelsen - Livets Ord protesterar och tycker det är en för snäv ekumenik (Se t.ex. blogg-kommentarer till Ulf Ekmans artikel på Brännpunkt i SvD). Kristna som blivit sårade av okänslig själavård och bön för helande i Livets Ords tidigare framgångs-teologiska linje kan inte så lätt acceptera att Ulf Ekman släpps in i den ekumeniska gemenskapen och vissa frikyrkliga kan inte acceptera att Ulf Ekman nu närmar sig Katolska kyrkan eftersom det innebär ett erkännande av att man haft fel tidigare.
Alla sådana spänningar är oundvikliga när något nytt sker, och jag tror att man i grunden inte skall vara rädd för detta utan se det som något positivt. Det gäller bara att inte olika läger gräver ner sig i skyttegravar, utan kristna ur olika läger vågar ta debatten, vågar öppna sig för förnyelse och självprövning och vågar lita på att den Helige Ande i slutändan leder Kyrkan mot den enhet som Kristus uppmanat oss till.
I en krönika i Röda Korsets tidning kritiserar RK´s ordförande Bengt Westerberg, ?pingstvänners och katolikers attack mot kvinnors rätt till abort?. Samtidigt tar han upp religiöst grundad intolerans i andra former, t.ex. terrorism i Irak. (Se referat + intervju med BW i Världen idag)
"Min poäng är att om man ska kunna existera sida vid sida kräver det en betydande tolerans", menar BW. "Det gäller att kunna ha en personlig uppfattning och samtidigt acceptera att andra har en annan uppfattning... Vår utmaning i Sverige och globalt är att människor med olika uppfattningar ska kunna arbeta sida vid sida. Möjligheterna minskar om man har en väldigt intolerant inställning till andra".
BW har helt rätt i att en sådan tolerans är nödvändig. Men rätten till liv är en grundläggande mänsklig rättighet på vilken även toleransen och respekten för varje människa vilar. Därför är det inte oproblematiskt när rätten att ta död på sin avkomma framförs som en framgång för mänskligheten samtidigt som alla negativa etiska aspekter av detta förtigs. Som någon förvånat uttryckte det när abort-debatten flammade upp igen i Sverige: "Jag trodde att rätten till abort i Sverige var en icke-fråga".
I ett gott samhälle där människor kan leva i fred med varandra sida vid sida måste det finnas ömsesidig tolerans mot dem som tänker olika, det är helt rätt, där ser jag ingen skillnad i den livshållning som Katolska kyrkan står för och de tankar som BW framför i RK´s tidning.
Men i ett gott samhälle som kan utvecklas och inte riskerar att köra fast i fördomar och blindhet för sina egna brister, måste det också finnas plats för samhällskritik och profetia. Här har Kyrkan en viktig uppgift. Att bryta "tystnadens kultur" när det gäller abortfrågan och se det problematiska och absurda i att det räknas till normaliteten att ofödda tages av daga är sannerligen något som behöver göras. Om inte Kyrkan står upp för detta, vem skulle göra det då?
Samtidigt är Kyrkan en del av samhället, och måste också hela tiden reformeras. Människor lyssnar hellre till vittnen än till lärare. Om Kyrkan vill nå ut med sitt budskap och beröra människors hjärtan, så måste hon ständigt reformera sig själv och gå omvändelsens väg. Det är så lätt att stelna, kritisera andra men inte själv vara öppen för förnyelse. (Se mitt tidigare inlägg Katolska kyrkan måste städa framför egen dörr).
Om ett budskap inte tas emot, utan uppfattas som att kyrkan är intolerant, så måste Kyrkan fundera på varför det inte tas emot, och fundera på strategin man har för att föra ut budskapet. Budskapet om rätt till liv är inget som kristna äger som en rättighet för sin egen trygghet i konfrontation med andra, det är något man förvaltar och har ett ansvar att förmedla för hela mänsklighetens bästa.