I debatten om religiösa friskolors vara eller inte vara hänvisas ofta till en objektivt vetenskapsgrundad skola som motvikt till konfessionella skolor som bygger på subjektiva åskådningar.
Går det att vara neutral i fråga om tro och livsåskådning? Guds existens går inte att bevisa inte heller motbevisa, det är en fråga om livshållning. Också ateism är en livsåskådning som egentligen kan jämställas med en tro. Inom vetenskapen talar man ofta om ett agnostiskt förhållningssätt: Eftersom kunskap om Guds existens inte är nåbar för vetenskapen förhåller vi oss neutrala till utsagor om Gud. En motsvarande livshållning är att leva som om Gud inte berör min existens och att det därmed är mig likgiltigt om han finns eller inte. Detta är också ett existentiellt livsval, presis som en religiös tro är det. Vad säger att det ena valet är mera rätt eller mera "neutralt" än det andra?
Tro och religion är något som helt enkelt finns i den mänskliga existensen, precis som filosofi och vetenskap. Även en icke-tro är en tro. Därför kan man säga att även den icke-konfessionella undervisningen bygger på en (ateistisk) tro och därför egentligen också är konfessionell.
Att förbjuda religiösa friskolor är ingen hållbar väg. Vi kan inte förbjuda religionen eller förpassa den enbart till den privata sfären, det vore som att amputera en väsentlig del av det som är människans fulla existens. Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet. Istället måste vi i samhället hitta sätt att förhålla oss till att det finns olika religioner och att religionen är sammanvävd med vår historia och vår kultur. Religiösa friskolor kan på ett konstruktivt sätt bidra till denna process.
Religion och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra, de representerar helt enkelt olika sfärer av den mänskliga erfarenheten, den mänskliga existensen.
Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelse om detta ämne: Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum).
Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen...
Så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell. Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.
I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:
"Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer...? (nr 33)
Jag rekommenderar denna encyklika till läsning för alla som deltar i debatten om konfessionella skolor. Kristna bör läsa den för att vässa sina argument, och icke-konfessionella som är kritiska till kristna skolor bör läsa den för att skingra sina fördomar om den kristna tron och uppnå ett mindre storvulet perspektiv på den egna icke-konfessionella åskådningens universalitet.
Fides et Ratio - encyklikans text på engelska
En artikel om encyklikan i Signum (Ulf Jonsson SJ)
I höst skall Svenska kyrkans kyrkostyrelse fastställa ordningen som skall användas för välsignelseakten för samkönade par som ingått partnerskap. Förslaget som varit ute på remiss i stiften har fått genomgående nedgörande kritik. Ett hastverk, inte teologiskt genomtänkt, är exempel på kommentarer.
Vad sägs t.ex. om valet av texter? Om berättelsen om David och Jonatan blir påbjuden text, hur skall det tolkas? Både David och Jonatan var gifta fäder, David hade dessutom haft ett stort antal hustrur. Texten passar varken som illustration av livslång kärlek eller som exempel på homosexualitet.
Egentligen är det förvånande med alla invändningar i remissrundan eftersom förslaget tidigare godkänts av biskopsmötet. Det visar att man insett att frågan är bra mycket mera komplex än vad man trodde i den första ivern att tillmötesgå det politiska trycket att införa välsignelseakten. Det är bra med denna insikt. Kanske ligger det i sakens natur att det inte går att både tillfredsställa de homosexuellas förväntan på en välsignelseliknande akt och samtidigt avgränsa den från den hittillsvarande vigselakten för tvåkönade par.
Som Erika Cyrillus Olsson skriver i ett debattinlägg i Dagen 14 juli:
"Ska kyrkan låtsas att det är en vigselakt för samkönade par, eller ska välsignelsen gälla alla som kommer till kyrkan för att de vill ställa sina liv i det kraftflöde som utgår från korset ? helt bortsett från vilka livsval, lyckoämnen och motgångar var och en bär med sig?"
Kanske finns det bara två val: Att avstå från detta balanskonststycke eller ta steget fullt ut och ge efter för det politiska trycket och ge upp äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna och låta det även omfatta enkönade par. Om man väljer den senare vägen är nog sammanbrottet nära. Sanningens minut närmar sig för Svenska kyrkan.
"Man kan bara drömma om vad som skulle kunna hända om alla de många och stora lutherska, ortodoxa och katolska katedralerna i Europa, skulle fyllas av människor som på ett nytt sätt öppnar sig för den helige Ande och låter sig drabbas av en ny evangelisationsiver." (Lars-Ivar Nilsson, svensk representant på Global Christian Forum´s senaste möte.)
Mycket ekumeniskat arbete bedrivs i nätverksform oberoende av officiella kontakter. Tidningen Dagen rapporterar från Global Christian Forum´s senaste möte i ett kloster i Warburg, Tyskland. Sedan 10 år finns Global Christian Forum. Syftet är att skapa en mötesplats för ledare från de stora kyrkofamiljerna lutherska, katolska och ortodoxa tillsammans med nyare kristna rörelser som pingströrelsen.
Samarbetet och dialog mellan Pingströrelsen och Katolska kyrkan har blivit allt bättre genom åren, och från båda håll har öppenheten blivit större. Pingstledaren David du Plessis är sedan tidigare välkänd i de bilaterala samtalen mellan Katolska Kyrkan och Pingströrelsen. I sverige minns vi det gemensamma Jesus-manifestet av biskop Anders och Filadelfiaförsamlingens föreståndare Sten-Gunnar Hedin.
Läs artikeln i Dagen