På tidningen Die Tagesposts hemsida läser vi att en ny intervjubok med påven planeras utifrån intervjuer den tyska frilansjournalisten Peter Seewald haft med honom i sommar på sommarresidenset Castel Gandolfo. Seewald har gett ut två intervjuböcker tidigare, den första från 1996 byggde på intervjuer med kardinal Ratzinger som då var chef för Troskongregationen, (Salz der Erde), den andra från år 2000 (Gud och världen) som givits ut på svenska har jag refererat till tidigare många gånger på min blogg. Den nya planerade boken har arbetstiteln Världens ljus. Jag ser verkligen fram mot att läsa den där påven säkert kommer att ge sin syn på utvecklingen och händelserna i kyrkan under hans pontifikat fram till nu t.ex. sexövergreppsskandalerna (där han både under sin tid som chef för troskongregationen och som påve varit en av dem som klarast insett vidden av problemet och agerat med krafttag för att lösa det. Intressant kommer det också att vara att höra påvens syn på diskussionen om Andra Vatikankonciliet och kontinuitetens hermeneutik, samtalen med SSPX, diskussionen kring förnyelse och tradition i liturgin, Summorum pontificum och inte minst ekumeniken.
Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI är en av vår tids skarpaste teologer som trots alla stormar håller huvudet kallt och med filosofisk skärpa reder ut frågorna i detalj. Han förmår att se på problemen från olika håll utan att alltför snabbt låsa sig fast i någon ideologisk fålla. Det är egentligen obegripligt hur han kommit att få ryktet som en stockkonservativ bakåtsträvare, givits epitet som "pansarkardinalen", "Guds rottweiler", m.m. ett rykte som tyvärr ofta har odlats och understötts av vänsterradikala grupper inom hans egen kyrka. Ingenting kunde vara mera fel. Tvärtom ser jag honom som lika lyhörd och analyserande i förhållande till samtiden som han är i förhållande till kyrkans historia och teologi.
Just nu håller jag på att läsa Lars Cavallins bok "Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (393 sidor, utgiven på Fredestads förlag). Boken är mycket bra och fångar in hela det djup och den filosofiska stringens som kännetecknar teologen Joseph Ratzingers sätt att resonera, att kunna se på saken från flera håll samtidigt, kunna ha flera bollar i luften samtidigt, inte låsa sig i en ideologisk fålla och bevara lugnet när det stormar. Vi får följa Joseph Ratzinger från hans uppväxt i södra Tyskland, genom åren som akademiker, koncilieteolog, ärkebiskop i München-Freising, kardinal, chef för Troskongregationen och slutligen som påve. Boken ger också en bra bakgrundsskildring av tiden och den allmänna utvecklingen i Katolska kyrkan genom de årtionden man får följa Joseph Ratzinger/påve Benedikt.
Ni som inte längre vill låta er indoktrineras av den negativa propagandabilden av kardinal Ratzinger/påve Benedikt, läs denna bok och bilda er en egen uppfattning. Läs också intervjuboken Gud och Världen. Den är mycket bra. Tidigare på denna blogg har jag också refererat några kapitel från Ratzingers bok "Kallad till gemenskap - Att förstå kyrkan idag" (Zur Gemeinshaft gerufen. Kirche heute verstehen, 1991). Den ger en mycket bra bakgrund till katolsk kyrkosyn, synen på påveämbetet och ofelbarheten. -Bra för protestanter som kanske har en förutfattad mening om katolsk kyrkosyn som kan få sina fördomar modifierade, allt är inte så enkelt och svart-vitt som det kan verka, och bra för katoliker som får filosofiska och teologiska redskap att förklara saker i den vardagliga ekumeniska dialogen.
Kalvinistpastorn från Schweiz, broder Roger Schutz, kom till Taizé för första gången den 20 augusti 1940, på S:t Bernhards dag (abbot i Citeaux, beläget inte så långt från Taizé). Där startade han en ekumenisk kommunitet som han ledde fram till sin dödsdag för 5 år sedan då han mördades under en gudstjänst. Hans intention var att tillsammans med vänner leva ett kommunitetsliv med evangelisk öppenhet och gästfrihet mot främlingar i god benediktinsk anda. Taizé ligger inte så långt från Cluny, utgångspunkten för medeltidens stora klosterreform, det finns en symbolik i detta.
Man tog emot flyktingar, man hjälpte många judar, det var mitt under brinnande krig. Broder roger kunde nog på den tiden inte drömma om den stora betydelse för ekumenik och evangelisation framförallt bland unga som Taizé kommit att få genom åren. För många unga har Taizé inneburit ett återvändande från den moderna människans främlingskap för tron till en återupplivad Guds-relation och öppenhet för kristen gemenskap.
Giovanni Maria Vian, utgivare av L'Osservatore Romano sammanfattar vad dessa 70 år med Taizé betytt för ekumeniken. Artikeln finns översatt till engelska på Zenith. Han skriver:
"...This was in the years of youthful rebellion and the estrangement of many from the faith, the revolution of Taizé. Struggle and contemplation the prior decided to title the newspaper of those years, while the community began a "pilgrimage of trust" in the various continents. Seeking reconciliation and sharing the poverties of the world, reviving the virtually extinguished faith in numerous contexts of Central Europe, sustaining its little flame in countries suffocated by Communism, accustoming many young Catholics to an ever greater openness.
Taizé never wished to be a movement, but it always stimulated people to be involved in parishes and in local realities: practicing hospitality, encouraging the peacemakers of the evangelical beatitude, working for the union between Churches and communities of believers in Christ, showing vitality and efficacy in an ecumenical spiritual journey. That one be able to reconcile in oneself -- Brother Roger, notre frere, had learned it as a youth and witnessed to it during his whole life, authentic pioneer of an "ecumenism of holiness," as Cardinal Bertone wrote in the name of Benedict XVI -- the riches of the different Christian confessions: the attention to the Bible stressed in Protestantism, the splendor of Orthodox liturgy, the centrality of the Catholic Eucharist, before which always shines in Taizé a little light that signifies adoration of the One Lord."
Kyrkornas Världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit, talade till Världspingstkonferensen i Stockholm i onsdags. "Medlemskyrkorna i Kyrkornas världsråd behöver pingstvännerna", sade han till kongressen. Tveit var glad och överraskad av att ha blivit inbjudan. Detta är ett historiskt tecken på ett nytt ekumeniskt klimat inom kristenheten. Både pingstvännernas öppenhet att inbjuda Tveit, och Tveits positiva uttalande om Pingströrelsen är tecken på en ny öppenhet och ekumenisk anda. För inte så länge sedan ansågs Pingströrelsen som en sekt av de stora kyrkorna. Kyrkornas världsråd representerar 349 kyrkor med mer än 560 miljoner medlemmar i 110 länder.
Tveit sade till Dagen att det goda ekumeniska klimatet i de nordiska länderna ska inspirera kristna i andra länder att söka gemenskap. "Det har sagts att ekumeniken har stagnerat. Jag upplever att den är starkare än någonsin i Norden". Tveit nämner ett unikt samarbete som inletts i Norge där man på den lutherska teologutbildningen kan läsa pentekostal teologi med pingstvänner som handledare. Den norska pingstteologen Terje Hegertun, som doktorerade i fjol i Oslo med Olav Fykse Tveit som opponent, berättar att generalsekreterarens besök är ett resultat av en lång process av möten som ägt rum under årens lopp. Enskilda människor har under en längre tid sökt dialog, bl.a. genom Global Christian Forum, som nästa gång samlas i Lahtis i Finland i september. Det handlar om att vi berättar om vår tro och att vi kan rätta till missförstånd och skrota felaktiga föreställningar om varandra, säger Terje Hegertun till Dagen.
Även om det i detta fall handlar om närmande mellan pingstvänner och lutherska kyrkor, så är det inte oviktigt för oss katoliker. I det stora ekumeniska perspektivet får vi glädja oss åt att andra delar av kristenheten kommer närmare varandra, det gangnar på sikt även kristenhetens enande i den enda Kyrkan enligt den vision som bärs upp av Katolska kyrkan. Man kan förstå att det ligger närmare till hands att söka kontakt med de lutherska samfunden än med Katolska kyrkan, men till nästa Världspingstkongress så ser jag det inte osannolikt att påven inbjuds, eller åtminstone ärkebiskop Kurt Koch, ordföranden i Påvliga rådet för de kristnas enhet (eller den person som då är ordförande). Kurt Koch som nyligen efterträtt kardinal Kasper på posten som ordförande i rådet säger i en intressant intervju med Gaudium Press att under de 40 åren efter Andra Vatikankonciliet då en ekumenisk dialog förts har mycket förändrats. "I de reformerade kyrkorna finns till exempel inte längre den önskan om enhet som vi fann under perioden strax före och efter Konciliet. Jag ser en del yttringar som tyder på en återgång till en liberal teologi, till skillnad mot en dogmatisk sådan. Detta är en stor utmaning som inte svarar mot dagens verklighet." Är det i själva verket så att initiativet till dialog med Katolska kyrkan håller på att tas över av Pingströrelsen och de karismatiskt inriktade samfunden, medan andra protestantiska kyrkor går sin egen väg och blir mera ointresserade av verklig ekumenik (som måste innebära att ha en vision om Kyrkans universalitet och sträcka sig längre än en allmän välvilja och krav på nattvardsgemenskap utan att gå på djupet med de teologiska skiljefrågorna)? Katolska kyrkan har en tydlig profil när det gäller kyrkosyn, Pingströrelsen har en tydlig profil när det gäller Anden och de andliga nådegåvorna. Båda har ett engagemang för Sanningen och ett liv i trons fullhet. Detta är en bra utgångspunkt för dialog.
Samtal mellan Katolska kyrkan och Pingströrelsen är ju i själva verket inget nytt. På basplanet har vi inom CCR (Catholic Charismatic Renewal) ett gott vardagligt samarbete med pingstvänner och andra karismatiska kristna såväl i Sverige som runtom i världen, och officiella samtal har förts mellan Katolska kyrkan och Pingströrelsen. En eldsjäl för denna dialog var pingstvännen David du Plessis, av påven Paul VI kallad "Mr Pentecost". David de Plessies var nog mycket före sin tid och fick mycket intern kritik för sin öppenhet mot Katolska kyrkan. Själv träffade jag David på en katolsk karismatisk ledarkonferens i Rom 1984 (då medverkade f.ö. också kardinal Suenens och Moder Teresa). David du Plessis bok "Man kallar mig Mr Pingst" är en kristen klassiker. Jag läser till min glädje i Världen idag att en nyutgåva på svenska just getts ut av Livets Ords förlag. Lewi Pethrus hade mycket kontakt med David du Plessis, vilket satt sin prägel på det ekumensika klimatet inom den svenska pingströrelsen.
I mitten: David du Plessis och påven paul VI
Dagen
Världspingstkonferensen pågår just nu i Stockholm. Det har skrivits ganska mycket om Pingströrelsens historia, den tog sin början 1906 i Los Angeles med väckelsen på Azusa Street där John Seymour var pastor. Senaste bidraget är en välskriven bok på svenska av Henrik Engholm utgiven på Livets Ords förlag. John Seymour var ursprungligen katolik och hans föräldrar tillhörde den afrikanska befolkningen i amerikanska södern som utnyttjades som slavar. Seymour kom sedemera att ansluta tsig till en baptistförsamling, och vilken roll hans katolska bakgrund spelat förtäljer inte historien. Församlingen på Azusa Street utmärkte sig genom att alla var ett i Jesus Kristus. Här gjordes inte skillnad på svart och vit, man och kvinna, rik och fattig. Det var en revolutionerande grupp i dåtidens segregerade samhälle.
Pingströrelsen kan ses som en proteströrelse för Anden mot en kraftlös och intellektualiserad protestantism, där det tydligt visat sig att troheten mot Guds ord inte automatiskt innebär andlig vitalitet. Men det som börjar bra fortsätter inte alltid på ett bra sätt, utan behäftas också med dåliga sidor. Det fina med Engholms bok är att den tar upp också de negativa och dåliga sidorna.
En annan person som vet mycket om Pingströrelsen är den katolske prästen Peter Hocken. Han har inte bara studerat Pingströrelsen, utan också hur den grundläggande pingst-erfarenheten, utgjutandet av Anden och praktiserandet av de andliga nådegåvorna på så sätt som skedde i den första kristna församlingen enligt beskrivningen i Apostlagärningarna, kom in i de gamla etablerade samfunden och kyrkorna (protestantiska, anglikanska, katolska) i form av karismatiska förnyelserörelser. Peter Hocken ser detta som ett och samma skeende, man kan tala om den pingstkarismatiska strömmen. På ett mycket kunnigt sätt reflekterar han över innebörden i detta skeende och vilken signifikans det har i ett större ekumeniskt sammanhang. Han skrev boken Skammen och härligheten redan 1994 (The Glory and the Shame), den var då närmast profetisk, men idag tror jag detta är tankar som mer och mer medvetandegörs i den ekumeniska kristna kontexten. Det känns inte som en slump att det är på det ekumeniskt sinnade Livets Ords förlag som den till svenska översatta boken är utgiven.
Hocken är ingalunda enbart positiv till Pingströrelsen och den Karismatiska förnyelsen, sakligt och utan att försköna beskriver han också dess avigsidor och vad som har gått snett (därav titeln på boken). Inte desto mindre menar han att den pingstkarismatiska strömmen, utgjutandet av Anden under 1900-talet är ett suveränt Guds verk för förnyelse av det kristna livet i alla dess dimensioner, innefattande försoning mellan åtskilda kristna traditioner och kyrkor.
Det centrala i denna nåd är att Jesus döper i helig Ande, det är huvudsakligen ett kollektivt verk som återupplivar och formar Kristi kropp (Paulus kallar Kyrkan Kristi kropp) som på den första pingstdagen. Denna nåd är både ekumenisk och eskatologisk, menar Hocken. Den utgjuts över alla människor som tillhör Guds förbund i alla kristna traditioner, gamla som nya, och - vilket är signifikant enligt Hocken - över Gamla förbundets folk. En oväntad utveckling under senare år är de messiastroende judiska församlingar som uppstått i t.ex. USA, de gamla sovjetstaterna och i Israel. I Israel finns mer än 10.000 messiastroende judar. Kännetecknade för dessa församlingar är deras karismatiska prägel. Den judekristna delen har under större delen av Kyrkans historia saknats då hednakristendomen helt tog över. Det som nu sker är, menar Hocken, att förbereda Guds folk för en förnyad och återupprättad Kyrka före Jesu återkomst (vare sig denna händelse är nära förestående eller inte med mänskliga mått mätt). Pingstvänner, karismatiska protestanter och katoliker, messianska judar och oberoende karismatiska kristna är alla följden av ett och samma övergripande utgjutande av Anden.
För att enheten skall bli möjlig är det nödvändigt att begrunda Kyrkans väsen och vad som konstituerar henne. Vi talar slarvigt om olika grupper som "kyrkor", men Kyrkan är en enda helig, katolsk (=allmän) och apostolisk. Även jag kan använda begreppet "kyrka" i denna överförda bemärkelse, men när jag skriver "Kyrkan" med stort K, då menar jag den enda kyrkan som Kristus grundat. Det är inte främmande för någon som är insatt i kristen tro och ekumenik att Katolska kyrkan ser på sig själv som bärare av alla de element som är grundläggande för Kyrkan här på jorden: Den allmänna gemenskapen i dopet och eukaristin, det trefaldiga ämbetet av biskop, präst och diakon, det påvliga ämbetet som Petrus efterträdare. Allt detta är Andens verk, men det betyder inte att det sätt som dessa element utvecklats på i historien i alla stycken är Andens verk. Också Katolska kyrkan måste som alla andra kyrkor och samfund i Andens ljus pröva allt och sålla bort det som inte är av Anden och ett hinder för Guds verk. Det är inte heller främmande för någon som är insatt i dessa frågor att Katolska kyrkan därför ser på andra kyrkor som mer eller mindre ofullständiga genom att vissa av de element saknas om är kännetecknande för Kyrkans fullhet. Att Katolska kyrkan håller fast vid detta är hennes bidrag till det ekumeniska samtalet. Varje kyrkogruppering har på motsvarande sätt ansvar att inför Gud att vara trogna det de urskiljer och uppfattar som Guds vilja och helhjärtat leva ut det och skilja ut det som orenar och som man behöver omvända sig från.
Det finns stora skillnader mellan olika kyrkoorganisationer:
- de gamla kyrkorna (katoliker, östliga och orientaliska ortodoxa)
- reformationskyrkorna som avskildes från den förstnämnda gruppen, ofta i nationella block
- frikyrkorna som ofta bildats spontant
Katolska kyrkan bör motstå frestelsen att hävda att man har en fullständig klarsyn och överlägset yvas över att man tillhör den "riktiga" Kyrkan. Tvärtom borde en sådan insikt föranleda mycket stark ödmjuhet och att ta bort bjälken ur sitt eget öga, besinnande hur stort ansvar det är att representera Kyrkan. Man borde också i ödmjukhet fråga sig varför Gud måste ta omvägen utanför Katolska kyrkan och låta den helige Ande komma över icke-katolska kristna. kanske det beror på att det finns så mycket slagg och orena strukturer inom Katolska kyrkan som måste rensas ut att Gud helt enkelt var tvungen att välja denna väg. (Jämför att Paulus först predikade i synagogorna men vände sig till "hedningarna" när judarna inte ville ta emot hans förkunnelse). Inte minst påven ger uttryck för denna ödmjukhet. Låt mig, jag vet inte för vilken gång i rad på denna blogg, citera Joseph Ratzingers svar på Peter Seewalds fråga i intervjuboken från år 2000: Vem skall ansluta sig till vem?
"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."
Frikyrkorna idag är mindre överlastade av traditionsarv än Katolska kyrkan, och det finns ibland ett ideologiskt motstånd mot själva tanken på traditioner (varning för att "hoppa på tåget till Rom"). En som föredömligt gått i spetsen för att bryta detta motstånd är Livets Ords pastor Ulf Ekman som de sista åren reflekterat mycket över Kyrkans natur och att fullheten i Kristi kropp inte kan uppnås utan en öppenhet för arvet från de gamla kyrkorna. Se t.ex. hans bok Andliga rötter. Men Ulf är inte ensam om detta, utan jag tror han representerar en strömnings inom kristenheten och kanske särskilt inom den karismatisk betonade frikyrkligheten där medvetandet om Kyrkans universalitet och arvet från de gamla kyrkorna växer, kanske t.o.m. till en nivå som övergår vissa episkopala protestantiska samfund där man mera sitter fast i sina egna strukturer.
Men för att enheten inte skall bli ett människoverk krävs tid för djup självrannsakan inför Herren, både inom de olika samfunden och i en gemensam ekumenisk process. Om de äldre samfunden bör rannsaka vad som kommit in som slagg och döda strukturer i tillägg till Guds verk, så bör frikyrkorna fokusera mera på vad man har förkastat. Man skulle kunna fråga sig hur så olikartade samfund och kyrkoorganisationer som finns inom den splittrade kristenheten idag någonsin kan komma samman, och en del ekumenikens dödgrävare tvivlar. Men vi måste alla vara trogna mot vår kallelse att representera och ingå i den universella Kyrkan och att varje lokal församling är inlemmad i vinträdet. I tro måste vi sträcka oss mot den vision som Jesus själv anger i sin översteprästerliga förbön (Joh 17). Lärjungarna tvivlade också många gånger, och vid ett tillfälle svarade Jesus: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt."
Åren innan Berlinmuren föll var det ingen människa som trodde att det var möjligt. Jag tror vi får se många murar falla under de närmaste åren inom kristenheten. Pingströrelsens uppkomst i början av 1900-talet var ett ovaäntat handlande av Guds nåd, likaså pingsterfarenhetens återvändande till de äldre kyrkorna och samfunden i form av karismatiska förnyelserörelser, likaså de judekristna församlingarnas uppkomst under senare år. Vad är Guds nästa oväntade drag???
Min förhoppning är att Världspingtkongressen besinnar dessa perspektiv och öppnar sig som en gåva åt hela kristenheten, och inte sluter sig i en triumfalistisk hållning och ser sig som de enda rätta kristna eftersom "de har Anden". Jag ser många positiva tecken på att denna öppenhet finns inom Pingströrelsen idag. I sin senaste bok The Challenges of the Pentecostal, Charismatic and Messianic Jewish Movements påpekar Peter Hocken att den tidiga pingströrelsen såg sig som restaurationistisk, d.v.s man ville tillföra något som hörde kyrkan till, inte skilja ut sig och bilda ny kyrka. Lewi Pethrus har ju själv sagt vid något tillfälle, att om han hade fötts i ett katolskt land så hade han nog varit katolik. Jag önskar Guds välignelse över kongressen och förhandlingarna i Stockholm denna vecka.
Dagen Dagen Dagen Dagen
För män som köper sex finns ingen pardon inom det politiska systemet. Vi har upplevt flera politiker under de senaste åren som med eller utan rannsakning i domstol fått lämna politiken. Nu senast var det två kandiderande socialdemokratiska politiker som köpt sex av två av polisen välkända prostituerande, de hade visst tagit upp dem i LO´s lägenhet. Ibrahim Baylan säger att den socialdemokrat som ägnar sig åt sexköp åker ut med huvudet före. Det är paradoxalt att felsteg på det sexuella området blir så känsligt i det annars så frigjorda Sverige medan man i andra länder tar mera lätt på det hela. Clinton klarade sig ju bra trots Lewinsky-affären, och i många EU-länder är sexköp inget brott.
Det är inte så att jag inte tycker det är fruktansvärt fel att hantera sexualiteten som en vara man äger och köper och säljer utan en djupare personlig förankring i kärlek och relationer, det är förnedrande både för kvinnorna och för männen själva, det påverkar åtminstone mitt förtroende för personer jag skall sätta min tillit till som politiker och beslutsfattare. Många socialdemokrater verkar uppriktigt indignerade. Jag skulle själv inte komma på att problematisera Baylans inställning till det hela.
Det är kanske lättare för en kvinna som DN´s Hanne Kjöller att göra det. I en signerad artikel i DN påpekar hon den skriande obalansen mellan den indignation som dessa sexköpande s-politikers handlande väcker å ena sidan och den överslätande attityd å andra sidan man har till en annan s-politiker, Abdo Goriya som misstänks för människorov, vilket är ett bra mycket grövre brott. Abdo Goriya var häktad och misstänkt på sannolika skäl för stämpling till människorov och åtal väntar. Han är visserligen inte dömd ännu, men enligt TV 4 och Expressen finns telefonavlyssning som visar hur han erbjudit Syriens ambassadör hjälp att få dottern ut ur Sverige.
Om detta sägs ingenting, hans namn finns som nummer två, direkt efter Carin Jämtin, på kommunvalslistan för Stockholm. En sådan skriande brist på proportioner gör givetvis att man undrar över grunderna för indignationen över de sexköpande politikerna...
I mitt förra inlägg kommenterade jag Stefan Swärds frikyrkliga perspektiv på Svenska kyrkan och den synbara tudelningen mellan en liberalteologisk falang som sätter anpassning till sekulärsamhället i första rummet och en evangeliserande falang som sätter förkunnelsen om Kristus, uppståndelselivet, förlåtelsen, befrielsen i Jesu namn och Gudsrikets frammarsch i första rummet.
Det faller sig naturligt att i sammanhanget också kommentera Svenska kyrkans ställning i förhållande till det sakramentala livet och Katolska kyrkan. Är det i någon fråga som Svenska kyrkans ledning verkligen har pekat med hela handen så är det när det gäller kvinnors tillträde till prästämbetet. Kvinnoprästmotståndare göre sig inte besvär längre så här drygt 50 år efter det att beslutet togs. Därför för arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) en tynande tillvaro inom Svenska kyrkan. Dag Sandhal har just skrivit en bok som ger perspektiv på detta: "Förnyarna - mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse" (Artos förlag) Elisabeth Nordlander anmäler boken i Dagen (18 aug 2010).
Dag Sandahl efterlyser en dogmatisk medvetenhet, man måste veta varför man gör det man gör, och han tycker att det var si och så med de teologiska insikterna hos biskoparna som fattade beslutet i ämbetsfrågan 1958. Dag nämner också Krister Stendahl, som var kunnig och engagerad i principiella tolkningsfrågor och dennes slutsats: "Det är snarare det hermeneutiska än det exegetiska problemet som bör tilldra sig intresse". Men Dag invänder: "Kan hermeneutik bedrivas utan exegetik?" Detta är väl Svenska kyrkans dilemma i ett nötskal. Nyexperimenterande utveckling efter rent mänskliga tidsbundna tolkningsmodeller eller trohet mot det arv Kyrkan tagit emot, trons skatt, som hon är satt att förvalta och föra vidare från släkte till släkte.
Enhetens vänner kallar sig en löst sammansatt grupp av svenskkyrkliga, frikyrkliga och katoliker med centrum på Östanbäcks kloster som vill se Anders Arborelius som sin biskop och uppnå full sakramental gemenskap med Katolska kyrkan men att det ändå skall vara möjligt att stå kvar i Svenska kyrkan. Prästämbetsfrågan är här givetvis ett hinder. Katolska kyrkan har inte kvinnliga präster, inte heller de Ortodoxa kyrkorna (även om en del vill ändra på detta), och Svenska kyrkan har avlägsnat sig från en gemensam sakramental syn, ett fjärmande som blivit ännu större i och med att man infört könsneutrala äktenskap. (Äktenskapet är ett sakrament i Katolska kyrkan, det konstitueras grundläggande bl.a. av att det ingås mellan två personer av olika kön).
Svenska kristenheten var ju en del av den Katolska kyrkan fram till 1527. Man avskaffade då fem av sju sakrament och den katolska parollen att kyrkan finns där församlingen firar eukaristi kring sin biskop ersattes av parollen att kyrkan finns där bibelordet förkunnas rent och klart. Dopet är fortfarande ett sakrament som är gemensamt mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. Gunnar Rosendal i Osby inspirerade många att återupptäcka det katolska arvet i Svenska kyrkan och det uppstod en högkyrklig rörelse. Grundtanken var att det katolska fanns i det allmänkyrkliga arv som fanns inom Svenska kyrkan, Svenska kyrkan var den katolska/almännerliga kyrkan i Sverige, men genom besluten rörande prästämbetet 1958 och nu sist rörande äktenskapets ändrade status 2009 blir det allt svårare att upprätthålla en sådan linje.
Som jag har hört experter på området uttala sig finns inte samma strukturella förutsättningar för en kollektiv anslutning av grupper inom Svenska kyrkan till Katolska kyrkan som det finns för vissa sammanhållna grupper inom Anglikanska kyrkan och som reglerats genom den påvliga skrivelsen Anglicanonum coetibus.
Man förstår den starka affektionen för Svenska kyrkan som många hängivna högkyrkliga har. Man känner sig också bundna av Bertil Gärtners uttalande i OAS-bladet (2009 nr 3) strax innan hans död där han uppmanade till att inte lämna Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har trots allt under 500 år förvaltat det kristna arvet i Sverige och har en rik tradition och en djup förankring i folksjälen, en förankring som varken Katolska kyrkan eller frikyrkorna har. Men man kan fråga sig om inte läget undan för undan förändras allteftersom sekulariseringen framskrider och Svenska kyrkan dras med i detta, så att det blir mera och mera rimligt att ge upp tanken på full sakramentsgemenskap och kvarstående i Svenska kyrkan till förmån för individuella konversioner.
Jag konverterade själv på 1970-talet, jag kom från en svenskkyrklig lantlig miljö med skolavslutning i kyrkan, "den blomstertid nu kommer", konfirmation, och en mormor som var djupt lutherskt from och som såg till att jag fick gå i söndagsskola. Jag kände det inte som att jag gav upp det svenskkyrkliga arv jag hade med mig, utan tog med det in i Katolska kyrkan. Allt gott och sant trosarv tillfaller alla oss kristna, det försvinner inte för att vi byter samfund, i slutändan vet vi att Kyrkan är en enda, helig katolsk (=allmän) och apostolisk. Och ju fler ledare och präster från Svenska kyrkan som konverterar, ju fler kommer att följa deras exempel, - och ju fler, ju lättare är det att bevara allt sant och gott i den kultur man bär med sig.
Klyftan i Svenska kyrkan illustrerades väldigt tydligt på Bertil Gärtners begravning: Bertil Gärtners och de högkyrkligas kärlek till Svenska kyrkan syntes inte vara besvarad av dess ledning: Det sades mig att inte en enda vid tillfället tjänstgörande svenskkyrklig biskop var med på begravningen. Det känns sorgligt.
Många högkyrkliga inom Svenska kyrkan förefaller ha funnit en hemvist inom den karismatiska OAS-rörelsen. Det kanske inte är så konstigt. Jag har tidigare pekat på att det finns beröringspunkter mellan den traditionalistiska rörelsen och den karismatiska förnyelsen inom Katolska kyrkan (väen om alla inte håller med om det). Det finns ett samband mellan liturgi och sakrament å ena sidan och evangelisation, den personliga överlåtelsen och betoningen av frälsningen i Kristus och öppenheten för den Helige Ande å andra sidan. Det gör att denna gemenskap utvidgas till många pingstkarismatiska frikyrkliga grupper. T.ex. Peter Halldorfs pingstkyrkliga gemenskap i Bjärka Säby, starkt influerad av ökenfäderna eller Ulf Ekman, pastorn vid Livets ord som alltmer orienterat sig mot den historiska liturgiska traditionen (Se t.ex. hans bok Andliga rötter från 2009) .
När jag talar om en gemenskap som sträcker sig genom hela kristenheten, ett "vi" bestående av oss som har en och samma Herre, som genom dopet hör samman i en och samma kyrka, (Kyrkan med stort K, den enda, som Kristus grundat), tro då inte att jag talar om något allmänt 70-talistiskt flum där vi runt någon minsta gemensamma nämnare filar av allt som kan provocera. Men det går faktiskt att bedriva en andlig ekumenik där vi har is i magen och inte jämt behöver markera revir istället för att betona det vi har gemensamt. Dagens ekumenik måste bygga på en ny förståelse för Kyrkans väsen, vars fullhet vi katoliker tror finns i Romersk katolska kyrkan, men där vi får erkänna att det finns element som tillhör henne även utanför Romersk katolska kyrkans struktur.
Från början trodde man att Kyrkan skulle hålla sig till det judiska, och att de icke-judar som ville döpa sig också måste omskäras. När den Helige Ande föll också över "hedningarna" förstod man att det var ett alltför snävt perspektiv. Vid sekelskiftet 1899/1900 förklarar påven Leo XIII 1900-talet som den helige Andes århundrade och ber hymnen Veni Creator Spiritus för hela kyrkan. 1962 ber påven Johannes XIII inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet: "Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst”. Pingströrelsen föddes som en rörelse utanför Katolska kyrkan i början av 1900-talet, så småningom hittade den åren efter Andra Vatikankonciliet vägen in i Katolska kyrkan. Vad Guds syfte med att låta detta skeende äga rum utanför och inte innaför Katolska kyrkan kan vi bara spekulera över, men vi kan inte förneka att den pingstkarismatiska strömmen har varit ett påtagligt fenomen under 1900-talet. I en fortsatt reflektion över detta och i öppenhet för Andens ledning är jag övertygad att kristenheten, de som är beredda att bejaka Jesus Kristus helt och fullt som sin Herre och vara öppen för den Helige Ande kommer att ledas in i den fulla enheten. Katolska kyrkan har här givetvis en nyckelroll. Påve Benedikt själv formulerar det så fint:
Peter Seewald har gjort en intervjubok med kardinal Ratzinger, (nu påven Benedikt XVI) från år 2000. Boken utkom i svensk översättning år 2007. På Seewalds fråga "Kyrkan ber för de kristnas återförening. Men vem ska egentligen ansluta sig till vem?, svarar Ratzinger:
"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."
Ett mycket klokt och förtröstansrikt svar. I den förtröstan får vi kristna i gemenskap med varandra gå vägen framåt på enhetens väg. Det är långtifrån något 70-talsflum! Tiden är kommen att på allvar söka enhet och motverka de centrifugala krafterna.
Den pingstkarismatiska strömmen, dess betydelse i relation till ekumeniken och i relation till ett nytt överraskande fenomen inom kristenheten; de messiastroende judarna vill jag gärna återkomma till. Peter Hocken, katolsk präst och mycket kunnig på detta område har skrivit en viktig bok som heter Skammen och härligheten där han försöker sig på att beskriva vissa drag han tycker sig skönja i Guds handlande i kristenheten de sista århundradena. Jag återkommer till detta.
... frågar sig Stefan Swärd (pastor i Elimkyrkan (EFS), Stockholm efter att ha besökt en svenskkyrklig gudstjänst under sin semester, endast några få besökare i åldern 70+. Stefan skriver:
"Håller Svenska Kyrkan på att ramla ihop som ett korthus? Allt hålls uppe av en stark ekonomi, fortfarande sju miljoner formella medlemmar, och hela apparaten med vigslar, dop och begravningar, kulturevenemang, fortfarande vanligt med konfirmationer etc. Men var finns den gudstjänstfirande församlingen?"
Det är ett tecken på den nya ekumeniken att vi alla kristna helt riktigt uppfattar oss som det vi är: En enda familj med en enda Herre, lemmar i en och samma kropp. Om det finns en kris i en del av kroppen är det därför givet att de andra delarna bryr sig, precis som man gläder sig när något är bra. Stefan menar att det är angeläget också för frikyrkorna att det går bra för Svenska kyrkan: " Vi (frikyrkorna) har inte alls Svenska kyrkans kontaktnät och ingång hos svenska folket. Vi har inte heller Svenska kyrkans rika tradition. Det är frikyrkornas ansvar att be för Svenska kyrkan och tro på en vändning. Frikyrkorna gynnas inte av Svenska kyrkans kollaps. Vi behöver varandra."
Visst är det påtagligt hur Svenska kyrkan är delad i två sfärer, en del som sitter i ledningen och styr över resurserna och är angelägen om anpassning så att man har statens och samhällets stöd, och en del bestående av många aktiva levande bedjande evangeliserande gudstjänstfirande grupper, S:ta Clara kyrkas vänner i Stockholms city är ett exempel på detta. Gå till högmässan i S:ta Clara kyrka kl 11.00 en söndag, där är fullsatt, där möter du en förkunnelse som engagerar, glädjefylld lovsång, ett engagerande socialt arbete bland de mest utsatta levande små bönegrupper i form av hemgrupper och en medveten evangeliserande strategi genom t.ex alpha-grupper och liv-i-anden-seminarier.
Påtagligt är hur olika krismedvetandet är i dessa olika delar. För den samhällsanpassade delen tycks krisen endast handla om att de andra är bakåtsträvande och inte hänger med på den liberalteologiska agendan, medan de bedjande evangeliserande grupperna nog mera delar Stefans syn på hur krisen ser ut. Stefan skriver:
"Jag saknar dock krismedvetandet och de konkreta planerna på hur man ska vända trenden. Det kanske mer handlar om budskapet än metoderna och formerna. Evangeliet om Kristus, uppståndelselivet, förlåtelsen, seger över synd och djävul, befrielse i Jesu namn, Gudsriket på frammarsch och i antågande - är det inte tillräckligt för att utmana och samla människor? Men får man höra det i Svenska Kyrkan? I Klara kyrka i Stockholm får man höra det, och där är det ständigt fullsatt."
Jag skriver här ett avslutande inlägg i min serie om sexualitet och andlighet. I det första inlägget tror jag att jag använde termen "sexism" något missvisande. Sexism betyder nedvärdering av en person p.g.a. dennes kön och introducerades av feministerna, vad jag avsåg i mitt inlägg var snarare det sexualiserade samhället. Se kommentarer under det inlägget. De andra inläggen här och här.
Från kyrkans sida skrivs och sägs faktiskt en hel del bra saker om sexualitet, på ett sätt som engagerar och berör, och inte bara välsignar och bejakar den sekulära kulturen, utan utifrån kyrkans roll att vara salt och ljus i samhället tydliggör att allt inte är OK på sexualitetens område man vill leva ett rent och fullödigt liv.
Om man säger att stjäla eller ljuga eller drivas av avund och girighet inte är OK, så är det inte så särskilt provocerande att höra, även om de flesta människor någon gång tagit till en nödlögn eller av girighet tagit för sig på bekostnad av andra. Man kräver inte av kyrkan att eftersom människor är som dom är, och eftersom jag är som jag är, så måste kyrkan välsigna och sanktionera mina lögner och mitt giriga beteende. Men om man tänker efter, så verkar det vara precis det en del människor begär på sexualitetens område.
Att Kyrkan har synpunkter på människors beteende på det sexuella området har provocerat i alla tider. Får sexualiteten inte vara omedelbart rolig och lustfylld längre? Måste den omges av moraliska skrankor? Kyrkan anklagas för moralism och sexualfientlighet. Filosofen Nietzsche talade om att "kristendomen har givit Eros gift att dricka". Men hur är det med detta? Påve Benedikt XVI försökte utreda lite av detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, "kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken". Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.
Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.
-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape. Som förebild pekar påven på Moder Teresa av Calcutta, som i mötet med Gud i bönen fick inspiration och kraft för att hjälpa behövande. ”Den som ber slösar inte bort sin tid även om en nödsituation bara tycks driva en till handling,” skriver han, och betonar att de som arbetar med kyrkans hjälporganisationer måste utgå från ”den levande kontakten med Kristus.” Läs själva! Encyklikan har utgivits på svenska, finns i webbversion på engelska här.
Påven tillhör den som inte vill dela upp och sätta gränser mellan eros och agape, utan allt är ett utflöde ur en och samma källa. Detta synsätt har också den katolske teologen Werner Jeanrond som nyligen utkom med boken "Kärlekens teologi" Han skriver mycket positivt om påvens encyklika. Att Jeanrond i sin bok nästan inte alls refererar till den tidigare påven Johannes Paulus II förvånar mig. JP II harskrivit och sagt mycket om den kroppsliga kärleken, t.ex. boken Kärlek och ansvar som även gavs ut på svenska, samt en serie mycket intressanta och djuplodande betraktelser under 1980-talet, som kom att rubriceras som "Kroppens teologi".
Min poäng är att de som påstår att Katolska kyrkan är sexualfientlig och moralistisk i sin syn på kärlek och sexualitet nog måste tänka om. Det gäller även synen på homosexualitet och kristen tro som lätt spårar ur i överdrifter och låsta positioner. Fredrik Rosvall har skrivit en intressant artikel i ämnet i Världen idags webbupplaga. Han citerar bl.a. den katolske romanförfattaren och nobelpristagaren François Mauriac (1885-1970) som ofta behandlade trons frågor, och sådant som rör kärlek och sexualitet i sina böcker. Mauriac beskriver ofta vilsen sexualitet som kropparnas försök att överbrygga klyftorna mellan människornas hjärtan. I en (självbiografisk??) roman, Ung på den tiden (1969), samtalar huvudpersonen Alain och hans vän Simon om sexualitet och avhållsamhet. ”Vad betyder renheten för er?” frågar Simon. Varför måste man vara ren? Alain svarar: ”För att kunna ge ut sig. Det svaret fick jag av en ung präst som jag tillfälligt hade biktat för. För att ge sig själv åt andra, sade han, vilket är vår kallelse, krävs absolut renhet. Då kan man göra det helt och fullt och till och med vara oförsiktig.”
Kyrkan försvarar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Man kan göra detta och samtidigt vara emot olika slags negativ särbehandling av homosexuella. Det är två olika frågor som måste hållas isär. I frågan om könsneutrala äktenskap är retoriken den att det handlar om människors lika värde och likabehandling. Men jag har inte sett någon övertygande etisk analys som visar att kyrkans syn på äktenskapet fram till nu varit diskriminerande, utan det handlar mera om ideologi och politik. Rosvall reflekterar över varför det ofta blir så upptrappade motsättningar mellan den kristna trons och den fria sexualitetens försvarare. Han skriver:
"När den kristna trons och homosexualitetens (eller den fria sexualitetens) försvarare rasar mot varandra så får jag ibland uppfattningen att de i första hand brottas med sig själva och sina egna frågor. Om man väntat med att uttala sig tills man gått till botten med sig själv så tror jag att diskussionen sett annorlunda ut. En tanke som åtminstone hjälper mig att se klart på saker och ting är att det inte är min uppgift att begränsa andra människors fria vilja. Som kristen är jag inte i första hand kallad att styra världen och andra människor utan mig själv... Visst blir jag irriterad när de stora politiskt korrekta dagstidningarna endast trycker den ena sidans argument men det är ingen som tvingar mig att läsa dem. Tydligen är det fler än jag som tänker så eftersom dessa fortsätter gå back. Arbetet för det goda, som kan råda bot på sexuell och annan vilsenhet, tror jag börjar i den egna sfären och sprider sig utåt snarare än tvärtom."
Just nu får minkarna stor uppmärksamhet i pressen efter "avslöjande" bilder från djurrättsaktivister. Mink-näringen seglar upp som en "stor" fråga så här en månad innan valet. Ett annat valår var det visst sälarna som uppmärksammades. Det känns lite skrämmande hur lätt media hakar på sådana kampanjer enbart utifrån bilder från en intresse-organisation utan att ha gjort någon som helst egen research.
Att det förekommer att minkar biter varandra är klart, som en farmare sa, "de är ju rovdjur", men frågan är hur vanligt det är på välskötta minkfarmer som håller sig till djurskyddsbestämmelserna. Djurskyddsinspektörer som som intervjuats säger att de inte känner igen sig i den lägesbeskrivning som djurrättsaktivisterna presenterar. Kanske är det så att minkfarmerna är ganska välskötta, men att det inte går att undvika att likande incidenter som dokumenterats på bilderna uppstår vid den typen av stordrift som krävs för att få lönsamhet. I så fall borde diskussionen handla om minknäringens vara eller inte vara, snarare än att öka på frekvensen av kontroller ytterligare. Men en sådan fråga är det kanske ingen som vill ta i så här i valtider.
Vi har också hört om skolmaten, sjukhusmaten och maten på äldreboendena att den är inte bara trist, utan också näringsfattig. Att våra skolbarn och äldre skall få god och näringsriktig mat tillagad nära dem verkar dock inte vara en så het fråga.
Inte heller abortfrågan verkar engagera särskilt många nu för tiden. Både kyrkor och politiker, inte ens kristdemokraterna ens höjer på ögonbrynen när andra aktivister vill lansera abort som en mänsklig rättighet. Då är 35000 aborter per år inte en för hög siffra. Kanske borde den vara ännu högre om alla kunde förmås att utnyttja sin "mänskliga rättighet" och de få som envisas att prata om fosteret som ett mänskligt liv kunde tystas. Läkaren Thomas Seidal är en ropande röst i öknen när han vill uppmärksamma och problematisera att ingen tycks vara beredd att på allvar tala för en abortförebyggande strategi värt namnet. Intressant är stöd från oväntat håll: Humanisten och ateisten Christopher Hitchens redogör med oklanderlig logik för att ett mänskligt embryo är en separat kropp och enhet skild från modern.
Inte heller den tilltagande antisemitismen tycks vara en tillräckligt het fråga för att mobilisera till motkampanj. Det borde den vara, det är en mycket skrämmande utveckling som nu sker. 2009 anmäldes 60% mer antisemitiska hatbrott än året innan. Ett axplock incidenter från Malmö: Brand i judiska begravningsplatsens kapell, Hakkors inristat på bil, dödshot mot pojke, dödshot mot en pappa och hans två döttrar, familj attackerad av flera män på Stortorget, Davidsstjärna ritad på dörr till tandläkarpraktik, rabbin ofredad av två yngre män, fotbollsupportrar hitlerhälsar på väg till match. Felicia Svaeren i Världen idag kommenterar:
"Tystnaden är det värsta som kan hända. Att de kraftfulla reaktionerna och åtgärderna uteblir är obehagligt. Efter Ilmar Reepalus famösa uttalanden i vintras blev det förvisso en del debatt. Men föreställ er skillnaden i reaktionernas omfång om han uttalat sig om hatbrott av homofobisk karaktär och antytt att homosexuella har sig själva att skylla. Förhoppningsvis och med stor sannolikhet hade han fått avgå, men nu gällde det judarnas utsatta situation och Ilmar Reepalu sitter kvar än i dag. Nej, att motarbeta och helt utplåna antisemitism handlar inte om tjusiga minnestal eller möten för dialog, det handlar om absolut nolltolerans och om att kväva minsta antydan till antisemitism i sin linda. Och framför allt handlar det om att bryta denna kultur av tystnad som är farlig för många fler än bara judarna."
I mina reflektioner över kärleken (tidigare inlägg här och här) letar jag efter texter och fann denna mycket intressanta intervju som Die Welt gjort med den tyske filosofen Robert Spaemann. Föredömligt har webbtidskriften Katolsk Observatör fångat upp den och publicerar den i svensk översättning.
Spaemanns synpunkter känns väldigt nära katolskt tänkande om kärleken, och han är kritisk till det sätt som kärleken ofta missförstås av samtiden, kanske representativt uttryckt av Andy Warhol: "Kärlek är ingenting annat än en kemisk reaktion".
Så kan egentligen bara den som ännu inte älskat någon säga, replikerar Spaemann. På grund av de objektiverande vetenskapernas herravälde, som bara ser till möjligheten att styra och påverka människorna, som ett virrvarr av neurologiska processer har den moderna samtiden helt missförstått kärleken. "Allt i enlighet med Thomas Hobbes ord: 'To know something is to know what we can do with it when we have it'. Kärlek och förståelse ses här bara utifrån och det leder till att människor inte längre tar sina inre förnimmelser på allvar".
Det är klart att i en sådan kontext blir löften om trohet och den andliga kontext Kyrkan sätter in kärleken i något helt främmande och omöjligt. Men kärlek innebär enligt Spaemann att den andre blir fullt verklig för mig. Den som är fullt verklig i en relation kan man inte missbruka, utnyttja. Kärlek i denna mening kan aldrig i sig vara en synd. Synd däremot är trolöshet, löftesbrott, (som inte blir mer rätt genom en ny kärlek- som ofta bara är en tillfällig passion). "Om en kärlek är inriktad på exklusivitet, är den inkompatibel med en annan. Kärleken är i sig ingen synd, men kärlekslösheterna som följer av den, är det".
Kärleken är en relation mellan personer. En person kan inte definieras enbart utifrån hans egenskaper. Att förlåta liksom att att avge löften är genuint personliga handlingar. Kärlekens fortlevnad är beroende av detta. Spaemann:
"Att förlåta innebär att jag medger att den andre inte är identisk med sin handling. Jag säger inte: 'Det är ju sån du är'. Det skulle tillintetgöra honom som person och inte ge honom möjligheten att distansera sig från sina egna handlingar. När jag lovar något är det tvärtom. Jag gör mig själv oberoende av mina känsloväxlingar i framtiden. Nietzsche har sagt: 'Att kunna avge löften är det högsta hos människan.' Det betyder att jag gör mig oavhängig av de olika omständigheter som jag lever under, d.v.s. jag går i god för mig själv. Att lova något innebär att bevilja den andre ett anspråk på att lita på mig."
Samlaget är enligt Spaermann på en gång det högsta uttrycket för personlig kärlek, men också det mest opersonliga som finns.
Sex utan kärlek innebär ett objektifierande av den andra personen, då blir det ren kroppstillfredsställelse. I krig används massvåldtäckter för att just kränka det mest personliga, och det är paradoxalt att i vår annars på människan s välbefinnande så inriktade kultur, så är denna kroppsfixering och benägenheten att skilja mellan sex och kärlek så stark, vilket skapar mycket psykisk ohälsa. Spaemann:
"I det sexuella umgänget upphör självkontrollen och så ska det vara. Människan glömmer, så att säga, sig själv. Detta att man dyker ner i livets och alstrandets ström och är en form av avpersonifiering. Om denna osjälviskhet är ömsesidig, kan den förverkliga något djupt personligt, då det personliga stegras och övergår till något högre. Samma akt kan alltså betyda två helt olika saker. Den kan innebära något helt och hållet egoistiskt men den kan också betyda att man glömmer och förlorar sig själv och där den andre blir lika verklig för mig som jag själv."
Spaemann talar också om homosexualitet. Han menar inte att sann kärlek endast är begränsad till mellan man och kvinna, utan att den homofila dragningen till människor av det egna könet säkert också kan utgöra grund för rika personliga upplevelser. Men, säger han, "det sexuella umgänget kommer dock att förbli en simulering av det sexualumgänge som naturen ämnat för släktets bevarande".
Tilläggas kan att Robert Spaemann är en av Tysklands ledande filosofer, han har bl.a. intresserat sig för aristotelisk etik och naturrätt och har har varit rådgivare till påven Benedikt XVI. I mitt nästa inlägg tror jag att jag skall ta upp just Benedikt XVI´s encyklika om Kärleken (Deus Caritas est).
Innan jag fortsätter med temat andlighet och sexualitet (se mitt första inlägg här) vill jag göra några allmänna reflektioner:
Den sekulära världens kritik mot Katolska kyrkan är att man alltför mycket lägger sig i människors privatliv när det gäller sex genom detaljerade förhållningsregler. Jag tror detta bygger på missförstånd. När det gäller t.ex. makt, pengar och egendom finns också förhållningsregler: Inte stjäla, inte ljuga, inte drivas av girighet. Handla enligt den gyllene regeln: Allt vad du vill att människorna skall göra för dig, skall du göra för dem. Älska din nästa som dig själv. Förvalta ditt pund väl, gräv inte ner det. Underlåtenhetssynder är också allvarliga. Jag tror ingen klagar på kyrkans bud här. Varför blir det då så svårt när det gäller sjätte budet?
Makt är i sig något positivt givet åt människan. Människan är Guds partner, hon har givits ett ansvar och en förmåga att handla. Hon är inte makt-lös. God makt beskrivs i uttryck som t.ex. "Jag skall göra allt som står i min makt (för att det skall bli bra, för att undvika det onda etc...) Ond makt beskrivs i begrepp som t.ex. maktfullkomlig, maktmissbruk. Kristna som försöker leva ett rättfädigt liv är ofta rädda för att vara för dominanta och missbruka makt och inflytande. Det är ofta en riktig attityd. För mycket makt korrumperar oss ofta. Men observera att det finns också underåtenhetssynder på detta område: att abdikera från den roll man har, det område man är satt att förvalta.
Pengar är något i sig positivt givet åt mänskligheten för hushållning, handel och fördelning av resurser. Jesus säger att vi skall förvalta vårt pund, ej gräva ner det. Vi skall använda våra resurser på ett bra sätt för mänsklighetens bästa. Men alltför lätt blir pengarna vår gud. Girigheten tar över. Det kommer till uttryck i den nervösa aktiemarknaden, i att man hellre tar ut stora vinster än återinvesterar. Lars Ohly tog upp det nyligen i förhållande till privatskolor som ägs av vinstdrivande koncerner, och idag läste jag en artikel i DN som handlade om att SJ´s problem delvis handlar om att man tagit ut för stora vinster istället för att återinvestera i underhåll och driftsäkerhet...
Sexualitet är något positivt givet åt mänskligheten. Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden (1 Mos 1:28). Men sexualiteten kan också missbrukas... - Det tänkte jag fortsätta att reflektera över i nästa inlägg.
Idag vill jag bara säga, att en bakgrund till att förstå vad Bibeln och den Kristna traditionen säger kring sexualitet och samlevnad är att man tagit till sig Evangeliets kärna:
- Guds kärlek till varje människa och Jesus Kristus som räddare och befriare ("Frälsningen").
- Att begreppet synd beskriver en andlig verklighet som vi alla är underkastade och som vi alla har behov att omvända oss från (Rom 3:23).
Om man inte gjort det blir allt annat som kyrkan lär i sin katekes (och som är en utveckling av det grundläggande evangeliet) delvis obegripligt. Hur skall någon kunna ta till sig att vissa beteenden t.ex. på det sexuella området är synd om man inte har klart för sig synden som en realitet i stort. Här finns en trons pedagogik som Katolska kyrkan kanske missar, vilket leder till större förvecklingar än det skulle behöva göra: Man måste först tala om det grundläggande evangeliet, dvs Guds kärlek till varje människa och frälsningen i Jesus Kristus (kerygmat), först därefter katekes. Om Katolska kyrkan fortsätter att betona levnadsregler till en värld som inte är förankrad i evangeliets grund kommer man aldrig att kunna göra sig förstådd. Här tror jag Katolska kyrkan har mycket att lära och förändra. Speciellt i länder i världen där man haft en given makt länge har makten förblindat så att skärpan i evangelisationen gått förlorad.
Sexualitet och andlighet är ett viktigt område att diskutera. Ibland passar kyrkan i dessa frågor och ger därigenom det sekulära samhällets liberala och queer-orietnerade debattörer monopol på ämnet. Förenklat blir då beskrivningen att kyrkan står för en gammal sexualfientlig förbudsmoral. I många årtionden har vi haft en sexistiskt orienterad kultur där man gladeligen struntar i vad kyrkan säger, möjligen har det varit ännu lite mera pikant att ägna sig åt sex i sådana former som någon säger är "förbjudet". Ordet "synda" har ju i samband med sex fått en positiv nästan lystmäten klang.
Henrik Berggren är inne lite på samma sak i en intressant artikel i DN. Viktorianska tiden var kanske inte så oerotisk trots allt. Det är inte alls säkert att vi " tar med oss det rådande normsystemet in i sängkammaren, att den sexuella praktiken följer den samhälleliga diskursen... det som skapar erotisk laddning är inte tydliga könsroller i sig utan en känsla av transgression, att gå över gränsen och öppna ett hemligt rum dit andra inte har tillträde. Den mexikanske författaren Carlos Fuentes skriver i sina memoarer att han inte förstår hur man kan finna sexualitet intressant om man inte är katolik." Den verkliga erotikdödaren i vår egen tid är menar Berggren " de krav på effektivitet som genomsyrar det moderna samhället. Erotik kräver en långsamhet och ett tålamod som inte längre accepteras inom det moderna arbetslivet. Kärlekskonsten kan bli ett av många utdöende hantverk."
Jag uppfattar idag en trend att det finns ett ökande intresse för att tala om sexualitet och andlighet. - Från det sexistiska samhällets profeter ser man kanske kyrkan som ett hot, det räcker inte längre att nöja sig med att betrakta hennes syn som förlegad och lämna det därvid, man vill påverka kyrkan så att den ser mera positivt på och välsigna dagens vanliga former avsexuellt beteende utan att problematisera och ha synpunkter. Denna kollision mellan viss tongivande sekulärideologi och kyrkan fick en övertydlig illustration i samband med det rabalder som en annonskampanj med det enkla budskapet "mamma - pappa - barn" i Stockholms tunnelbana väckte. Bitte Assarmo skrev i Världen idag att sex och kärlek hör ihop, en ståndpunkt som får en del av det sexistiska samhällets ideologer att se rött. Mera inne på att kyrkan mera borde anpassa sig till världen är Antoon Geels som i veckan kommer ut med en antologi om sex och religion: Sex – för Guds skull. Sexualitet och erotik i världens religioner. Geels verkar enl en intervju i SvD ha en väldigt statisk och nedvärderande syn på hur Katolska kyrkan ser på sexualitet. Den bilden stämmer inte alls överens med den bild jag har.
Att det moderna samhällets sexfixering är skadlig och inhuman, inte minst för barn och unga är något som inte bara tas upp av kristna, utan också av oberoende forskare och terapeuter. Att ständigt behöva konfronteras med ett medialt påslag av sexuellt kittlande stimulans, samtidigt som normlösheten pressas så långt det går skadar de ungas möjlighet att etablera en bra och mogen sexualitet som vuxna, sexismen berövar de unga på deras sexualitet. På Karlstads universitetet ägde under sommaren världskongressen World Summit on Media and Youth rum med deltagare från hela världen. Syftet är att se hur media påverkar barn och unga. En av gästtalarna var Jean Kilbourne från USA som i sin forskning fokuserat på sambandet mellan sexfixerad reklam i media och folkhälsoproblem. Hon pekar på hur den tilltagande sexualiseringen i mediavärlden påverkar unga. Barn idag utsätts för mer sexualiserade bilder och trånga könsstereotyper än någonsin tidigare, säger hon och menar att den stadigt ökande trenden av ätstörningar, depressioner och dåligt självförtroende bland unga är en frukt av denna sexfixering. Självskadebeteende är idag mycket vanligt bland unga. Flickor som skär sig drivs oav en diffus inre ångest och smärta. Smärtan lättar tillfälligt då den byts ut mot en mer lättbegriplig smärta som tar bort fokus från den psykiska plågan. Det hjälper personen att ta tag i sin situation för stunden. Psykoterapeuten Lennart Bergström menar att en bakomliggande orsak är brist på normer och att vuxensamhället abdikerar från sin roll som normgivare. Det är viktigt för ett barns uppväxt, utveckling och känslomässiga mognad att ha en världsbild och normer att förhålla sig till. Det viktigaste är inte huruvida barnet sedan bejakar eller förkastar föräldrarnas normer.
Sex pengar och makt är i sig neutrala ting, sex är ett av kärlekens många uttryck samt grunden för släktets fortbestånd, pengar och makt förvaltade på ett riktigt sätt är grundläggande för en fungerande samhällsgemenskap, men inget som dessa tre förmål väl också locka fram människans egoism och mest bestialiska egenskaper. Det kallas för synd och förekommer lika mycket på det sexuella området som när det gäller pengar (girighet) och makt (maktmissbruk). Kyrkans roll är inte att komma med moraliserande sexualfientliga förbud (inte alls!), utan att hjälpa människor att få ett rätt perspektiv på sexualiteten inom ramen för ett rätt och gott och fullödigt liv. I det sammanhanget är både begrepp som renhet och kyskhet, liksom synd och otukt relevanta. Sexualiteten hör ju den egna kroppen till, men kroppen är som Paulus skriver "Andens tempel", därför kan hur man förfar med sin sexualitet aldrig vara likgiltigt. En egoistiskt utnyttjande sexualitet skadar inte bara andra, utan också den egna kroppen och personen. Jag tror att det finns ett intresse för en dialog med kyrkan kring dessa frågor, som för att bli meningsfull måste tränga djupare än att från en oöverbryggbar klyfta stå och ropa åt varandra. Från kyrkans sida skrivs och sägs faktiskt en hel del bra saker om sexualitet, jag uppfattar ett ökande intresse att reflektera över och förmedla dessa frågor på ett sätt som engagerar för moderna människor. Och skall det bli verkligen engagerande och berörande, så måste det ske inte utifrån att bara välsigna och bejaka den sekulära kulturen, utan utifrån kyrkans roll att vara salt och ljus i samhället problematisera och vara tydligt med att allt inte är OK om man vill leva ett rent och fullödigt liv. Jag tänkte återkomma med några reflektioner kring detta.
Jag blev inte särskilt imponerad av artikeln av de fyra kristna debattörerna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn i DN 27/7. Islamofobi kan vara ett problem i samhället, ja, liksom antisemitism. Men det bekämpas inte med den typ av närmast dumsnälla tolerans som jag upplever författarna uttrycker i en ganska flummig artikel där man ser mellan fingrarna på mycket barlast i religionerna (t.ex. islam, men även kristendomen) som man faktiskt behöver kritisera. När det gäller islam verkar inte finnas någon gräns för toleransen, eftersom all kritik stämplas som islamofobi, medan när det gäller kristendomen finns ett omvänt kritiskt förhållningssätt med en slags naiv tro på att godheten och konformismen med gängse liberala ideologiska värderingar skall lösa alla problem. Genom en sådan konformism tror man sig vrida argumenten ur händerna på religionskritikerna, men icke! - Idag bemöts de kristna debattörerna av Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn. Per Bauhn är professor i praktisk filosofi och Dilsa Demirbag-Sten är känd ateistisk samhällsdebattör som jämställer gudstro med att "tro på tomtar och troll". Jag brukar ofta ha invändningar mot ateistiska humanisters kristendomskritik, men idag håller jag faktiskt med om en del av vad som sägs i denna välskrivna artikel.
Att vi skall älska också muslimer och judar är självklart, det ingår i en på naturrätten grundad etik som vi kristna är rörande överens om också med sekulära humanister och ateister. Men det är inte kärlek att ge upp det egna samhällets rutiner och traditionella grundvalar eller helt okritiskt böja sig och avstå från rationell kritik i sådant som faktiskt behöver kritiseras också på religionens område. Våra helgdagar är till stor del grundade på kristendomen, korset i den svenska flaggan påminner oss om kristendomen, ja själva tideräkningen utgår ju från Kristus, men vad hjälper det våra muslimska och judiska invandrare om vi skulle börja rubba på sådana rutiner och ordningar i toleransens namn, det skulle bara skapa oreda i samhället vilket inte vore till gagn för någon.
Och varför behöver vi förvägra våra icke-kristna barn att vara med i en så fin tradition som skolavslutning i kyrkan? Inte är det muslimer och andra icke-kristna religiösa grupper som har ont av det, möjligen en del västerländska medvetna ateister (i Italien var det ju en finsk ateistisk familj som drog igång processen med krucifixen i skolorna) och kristna med missriktad tolerans som ibland tycks vilja förminska sig själva till självutplåning av rädsla för att uppröra andra. Betänk att våra veckodagsnamn bygger på nordisk hednisk mytologi, och månadsnamnen på romersk hednisk mytologi. Lika lite som vi kristna ställer krav på att döpa om månaderna och veckodagarna till något mer neutralt, lika lite tror jag muslimerna reflekterar på att de skulle vilja ändra på traditioner och rutiner som har bakgrund i vårt lands kristna historia. Här resonerar Dilsa och Per helt riktigt.
Det finns en bra och en dålig sida med sekulariseringen. Då Dilsa och Per resonerar utifrån förnuftet utan ideologiska skygglappar kan vi kristna vara i allians med dem och alla människor av god vilja som använder sitt förnuft. En god sekularism handlar om att med förnuftet som bas utrannsaka de lagar som gäller för vårt liv på jorden, och även utifrån vårt samvete utrannsaka vad som är god etik i umgänget människor emellan och i vårt förhållande till djur och natur. Vi kristna tror att Gud har skapat allt och skrivit sin lag i varje människas hjärta. Som Paulus skriver: "Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig". (Rom 2:14-15) Det spelar ingen roll om vi tror så, eller om vi inte tror att det finns någon Gud bakom världsalltet eller vårt samvete. Vi kan alla ändå gemensamt ha en dialog och utrannsaka den värld som vi tar emot genom våra yttre och inre sinnen och bearbetar med våra själsförmågor. Detta är en god sekularism. Det är en god grund att bygga ett demokratiskt samhälle på.
Dålig sekularism däremot är när man förnekar tron som en positiv grund för mänsklig utveckling och enbart ser religionerna som något negativt som är destruktivt för utvecklingen och som människan bör göra sig av med. Dilsa och Per verkar resonera åt det hållet när de skriver:
...religionens förmåga att slita sönder samhällen i oförsonliga strider, och att det därför, av ren social självbevarelsedrift, är bäst att hålla religiösa föreställningar borta från politik och lag.
Inte tu tal om att det finns mycket i religionerna som kan och bör kritiseras, liksom i allt annat mänskligt som utövas av människor som till sin natur är bristfälliga och ofullkomliga, men om man menar att tron på Gud i sig är något destruktivt, då är jag inte med. Dålig sekularism är också när människor utifrån okunskap och brist på hopp och kärlek förlorar tron och ersätter den med en helt inomvärldslig tro på det mänskliga projektet, en tro som ofta blir frustrerad och leder till modlöshet och tomhet. Dålig sekularism är det också när kristna kyrkor svalnar i sin tro och förlorar sin förmåga att förmedla tron utan istället uppslukas av sekulära värderingar.
Påven Benedikt XVI har i sina tre encyklikor Deus Caritas Est (Gud är Kärleken), Spe Salvi (I hoppet är vi räddade) och Caritas in Veritate (Kärlek i Sanningen) återkommit till detta tema. Hopp och kärlek kan alla bejaka, men tron, den tredje teologiska dygden är ifrågasatt av dem som inte tror. Men en genomgående tråd i påve Benedikts encyklikor är sambandet mellan alla dessa tre s.k. "teologiska dygder". Han skriver i Deus Caritas Est: ”(Tron öppnar) nya horisonter bortom förnuftets sfär”, och renar förnuftet från blindhet. På så sätt ”möjliggör tron för förnuftet att verka mer effektivt och att klarare utrannsaka det som är dess objekt” (nr 28).
I Spe Salvi kommenterar påven utifrån Paulus brev till Hebreerna trons natur: “Tron är inte enbart en personlig akt för att försöka gripa om något vi inte ser, den ger oss också något. Den ger oss något av den verklighet vi väntar på, och verkligheten vi ser framstår som 'bevis' på det vi ännu inte ser. Tron drar framtiden in i nuet…” (Nr 7). Påven talar om en trons kris. En tro utan Gud ersätts av en tro på mänskliga framsteg och framtiden, men idag tvivlar många människor på framtiden och människans förmåga att gestalta den. Framtiden framstår många gånger i människors upplevelse som ett hot mot människans värdighet och frihet. (Nr. 17-23).
I Caritas in Veritate utvecklar påven Katolska kyrkans sociallära och citerar sin föregångare Paul VI och säger att med förnuftet kan vi sluta oss till jämlikheten mellan alla folk, men förnuftet kan inte skapa broderskap utan hjälp av tron (Nr 19). Han betonar att för autentisk mänsklig utveckling är det nödvändigt med en dialog mellan tro och förnuft (Nr. 56-57). När tron bara blir en tro på mänsklig utveckling, på institutioner, politiska strukturer, teknologi, så hotar det utvecklingen. Utan tron på Gud så hotar alla dessa andra former av tro att reducera och förstöra människan. Tron på Gud är det som kan ge en djupare motivering för mänsklig utveckling, det ger mening och hopp åt dem som ägnar sig åt arbetet för mänsklighetens bästa. Påven sammanfattar detta: "En humanism som utesluter Gud är en inhuman humanism" (Nr 78). Sann utveckling förnekar inte människans andliga dimension.
Påven skriver att han ser hur kärleken tolkas felaktigt i dagens värld och därmed töms på innebörd. För att rätta till detta behövs att vi ingjuter den med sanningen. "På detta sätt tjänar vi inte endast kärleken upplyst av sanningen, vi bidrar också till att ge sanningen trovärdighet och visar på dess övertygande och autentiska kraft inom det sociala livets praktiska ramar.” Sanningen konstaterar påven, "befriar även kärleken från emotionalismens begränsningar” och gör det möjligt för kvinnor och män "att släppa sina subjektiva åsikter och intryck” och ”öppna och förena våra sinnen i kärlekens logos”.
Göran Skytte har blivit något av vår nya riksevangelist. Från en framgångsrik karriär som journalist och ateist blev han kristen, och tar nu verkligen sin kristna tro på allvar och använder sin journalistiska talang i att vittna om sin tro. Hans böcker har en rykande åtgång, och var han kommer i Sverige samlar han fulla hus. Han tillhör formellt Svenska kyrkan men låter sig inte så lätt fångas in i en snäv samfundsfålla, utan rör sig över hela det kristna spektret. I sitt sökande efter att hitta rätt i sin andliga resa fann han karmelitbrodern Wilfrid Stinissen i Tågarp och nu har de skrivit en bok tillsammans: Ansikte mot ansikte (Libris förlag). Jag skaffade ett exemplar från förlaget så snart den kom ut, och nu hör jag att första upplagan sålde slut på några veckor. Boken bygger på att Göran Skytte läst Stinissens samtliga 21 böcker, valt ut vissa tematiskt ordnade texter och utifrån dem ställer han frågor som Stinissen besvarar. Det blir som en slags modern katekes (Jfr Luthers "lilla katekes"), skriven på ett intresseväckande sätt på ett språk som är tillgängligt för varje efter andligt liv törstande nutidsmänniska. Stinissen med sina 80 år och många års andlig erfarenhet som fördjupats i klosterlivets stillhet är en djup källa att ösa ur.
Sven Nilsson skrev om boken i gårdagens nummer av Världen idag (länk kräver inloggning). Jag saxar ur hans fina recension:
Samtalsformen i boken känns autentisk i tonfallet men materialet har strukturerats i tydliga ämnesområden under tre längre kapitel: ”Vägen till Gud”, ”Det glada budskapet” och ”Allt kan förvandlas”. Under dessa rubriker avhandlas många aspekter av kristen erfarenhet och svaren ges med en teologisk stringens, där Stinissen svarar inte bara för sig själv utan för kyrkan.
Som katolsk teolog vill han pröva allting i ljuset av kyrkans samlade erfarenhet. Men det sker utifrån ett relationsperspektiv som ger utrymme för mystik och innerlighet.
Även när samtalet kommer in på frågor om synd, moral och etik betonas relationsaspekten – själva gudsförhållandet. ”Därför brukar jag betona att kristendomen i första hand är mystik och bara i andra hand etik” säger Stinissen...
Genom Stinissens djupa förankring i romersk katolsk tradition ger boken en intressant inblick i katolsk tro och fromhetsliv, vilket säkert kan betjäna dem som känner behov av att ompröva stereotypa attityder till den katolska kyrkan. Därför fyller den också ett ekumeniskt syfte i dialogen mellan katoliker och evangelikala.
Se också Skyttes framträdande på Europakonferensen i Uppsala förra veckan.
Ledarkolumn av Skytte i SvD 2 aug om tolerans.
Som ett led i Dagens bevakning av Livets ords Europakonferens hade man en Europakonferensblogg där en av bloggarna var katoliken och debattören Charlotte Thérèse Björnström, medlem i S:t Lars församling. Jag vill gärna säga att det har varit värdefullt att få del av hennes perspektiv på konferensen, inläggen har både varit vidsynta, ibland kritiska utifrån katolska perspektiv, personliga och inte utan humor. Charlotte har också sin egen blogg som ni finner här.
Fler poster
Nästa sida »